Utan Anledning

Utan anledning
En novell av Daniel Svensson

– Jävlar vad jag hatar hösten, säger William högt för sig själv när drar upp garageporten och känner hur kallt det är ute.
Han vänder in igen, går igenom garaget och in i hallen för att hämta en mössa. Han drar på sig sin ryggsäck laddad med bärs och ger sig iväg ut i höstmörkret. Hemma sitter mamma, pappa och syrran framför teven och dricker läsk och käkar ostbågar. Det gjorde William också förut. Nu är det kröka som gäller, för det gör alla.
William går ensam på den långa cykelvägen som leder mot centrum. Gruset skrapar mot asfalten eftersom William inte lyfter på fötterna ordentligt. På vägen träffar William på Dennis och Daniel, de är redan lite berusade och ska också på Max fest. De gör sällskap genom skogen, förbi Donken, över järnvägen, och fram till Max hus där ett tiotal människor redan samlats. Huset är mörkt och det verkar inte var någon hemma.
– Var är Max? frågar William några flickor som stod där.
– Vet inte, svarar de och rycker på axlarna.
– Vafan? mumlar Dennis lite sluddrande på grund av de Spendrups han redan dragit i sig. Varför får man inte hälsa på?
Han går fram och dunkar på dörren. William och några andra skrattar lite åt Dennis språk och beteende. I samma stund kommer Max vinglande på vägen. Han har två klirrande systemet-kassar i vardera hand.
– Tjena, tjena! ropar Max till sällskapet som står och väntar vi hans dörr. Ja! Fint folk kommer faktiskt sent, som man brukar säga, fast nu är det i och för sig jag som är värd, så lite dåligt var det kanske, fortsätter han och skrattar. Men man måste ju ha dricka!
Ingen tar såklart illa upp trots att Max kom en timme senare än avtalad tid, för han är en resurs som man inte får förlora. Ingen annan vill ha fest hemma hos sig eftersom att spyor och ölindränkta möbler är en garanterad bieffekt. Konstigt nog bryr sig inte Max farsa. Människor började nu strömma in i Max hus efter han öppnat dörren. Folk slår sig ned överallt och man hör hur massvis av ölburkar öppnas.
– Inga skor i sängarna bara! Där är också det enda stället ni inte får spy! skriker Max glatt inne ifrån toaletten som han genast ockuperat så fort han kom in i huset.
William slänger sig ned i soffan och drar fram en öl ur ryggsäcken. Han känner sig så otroligt varm och lycklig och det är samma känsla som återkommer varje fredag efter skolan och det går bara inte att sätta fingret på vad det är som gör honom så glad. De senaste veckorna, efter att han träffade Felicia har allt varit så underbart. Bara en sådan sak som att Daniel, eller ”Naken-Danne” som han numera kallas efter en incident på fyllan, kommer fram och ger honom en fyllekram fyller honom med enorm lycka. William funderar på om det finns något som kan gå fel just nu. Finns det överhuvudtaget något att bekymra sig över?
– Öh, Wille, ropar Max ifrån verandan. Din donna är här!
Hjärtat tog ett skutt i bröstet och lyckan nådde absolut klimax. William skyndade upp ur soffan och mot ytterdörren, vilket emellertid inte var det lättaste för Naken-Danne och Dennis brottades vilt om en öl ute i hallen. Han och fick syn på världens snyggaste tjej stående utanför huset, en tjej med långt mörkt hår och vackra blåa ögon - egentligen kan inga ord beskriva henne. William visste bara att flickan stod där var hans egen. Han slängde sig i famnen på Felicia och var nära på att knuffa omkull henne.
– Vad gör du här? Du hade ju massa skolarbete att göra, säger William glatt till Felicia.
– Ja, men orka, jag vill vara med dig.
Finns det något att bekymra sig över? Nej, just nu fanns det verkligen inte det. De gick tillsammans tillbaka till soffan där några andra tagit plats. William försökte få tillbaka sin plats men lyckades inte, de som nu satt där var nämligen några riktiga antibantare. Istället gick de och satte sig på golvet i köket där de öppnade varsin öl. Williams förra hade någon norpat, men sånt händer hela tiden så man bryr sig inte.
Tiden gick och en liten grupp berusade ungdomar hade samlats i Max farsas kök bland filtar och ölburkar. Vissa hade redan somnat, medan andra fortfarande pratade högljutt. William och Felicia låg under en filt och bara mådde bra tillsammans. Det var det här William älskade, gemenskapen mellan ungdomar, mellan honom och Felicia, att bara få koppla bort omvärlden. Tidigare hade han inte samma syn på fester och alkohol, men tar man ansvar så fungerar det och ingen av människorna här har svårt att hantera drickandet. Att bara få sitta och koppla av, vara social, det älskar William.
– Jag måste ringa mamma en snabbis bara, säger Felicia och reser sig ur Williams famn.
Han ger henne en kyss som svar. Hon ler och går ut för att prata så hennes mamma inte ska höra vad som pågår i bakgrunden. William öppnar en öl och sveper nästan halva, det är billigare så, tänker han. Han känner hur han blir mer och mer påverkad av alkoholen. Han känner hur trött han är och är nära på att somna. Utanför huset höjs rösterna, men det är inte längre glada rop och skratt utan svordomar och skrik. Felicias skrik.
– Nej lägg av Simon för fan, låt henne vara! hör William Max skrika samtidigt som Felicias skrik blir allt oroligare.
Blixtsnabbt försöker han resa sig upp men snubblar över Eddie som rest sig upp samtidigt som William. De hade båda riktigt dåligt balanssinne eftersom de suttit ned och druckit. De slår ihop varandras ansikten och William får en hård smäll på näsan och börjar blöda. Trots detta fortsätter han vingla mot ytterdörren. Där ute står Simon från tredje ring och hans jävla kompisar uppradade på den lilla tomten på framsidan. Simon står längst fram med de andra bakom sig. Han har tagit ett hårt grepp runt Felicias hals och bröst. Alla hans kompisar står och viftar hotfullt med olika vapen och en av anhängarna står och svingar ett brännbollsträ mot en buske så alla blad lossnar. William känner sig inte riktigt vid medvetande, blodet strömmar fortfarande ur näsan och han är dels berusad men också groggy efter smällen.
– Wille… hjälp! gråter Felicia förtvivlat fram trots Simons struptag.
– Snälla släpp henne Simon! skriker Max.
– Max, ring polisen! säger William lugnt med handen för näsan. Och du släpper henne Simon!
– Det ger du fan i, din jävel! skriker Simon till Max som är på väg in i huset för att ringa polisen. Men Max stannar inte.
– Vad vill du Simon? frågar William. Vad fan har Felicia gjort dig?
– Äh, jag vill bara ha lite kul! Är inte det här kul? Jag vill bara känna lite, du behöver ju inte ringa polisen för det!
Simon tar ett hårdare grepp om Felicia och lägger nu för ena handen för hennes mun och näsa.
– Men för helvete Simon! skriker någon som William inte känner.
Simon brusar upp och tag några steg mot personen som skrek. Det märks att han har druckit.
– Vad vill du? skriker han och alla utom William backar tillbaka några steg, Kom då lilla skit! Jag gör vad fan jag vill!
Felicia skriker genom Simons hand och försöker skaka sig loss så hon inte kvävs. Simon byter grepp igen så Felicia kan andas. Felicia gråter förtvivlat så mascaran rinner och nu börjar också två andra flickor som sett det hela också gråta. Det är det ända som hörs nu. Det och skramlet från en fickkniv som en av Simons polare jonglerar med.
– Men shit! säger Simon efter en stunds tystnad och med allas blickar riktade mot sig. Vad är det med er? Fattar ni inte skämt?
Simon puttar omkull Felicia på marken som faller handlöst. William skyndar sig fram till henne för att hjälpa henne upp. Hennes kjol och strumpbyxor är förstörda och hon hade fått skrubbsår på båda knäna. Han lägger varsamt armarna om Felicia som då börjar gråta ned i hans tröja. Simon viftar med handen mot dem och fnyser samtidigt som han börjar röra sig bort från huset med polarna tätt efter. Killen med brännbollsträt slår ned Max brevlåda, så flickorna som grät flyger högt i luften av rädsla.
– Fy fan va lamt! ropar Simon som vänt sig om. Horan gråter och hennes bögjävel till pojkvän vågade inte slåss med mig för att få tillbaka henne! Fy fan.
– Men för helvete Simon! hör William någon skrika. Du har fem killar bakom dig och ett jävla knogjärn på dig! Vad kan han göra?
William känner hur ilskan växer i honom när han känner Felicias tårar igenom tröjan. Men vad kan han göra? Han skulle vilja slå ned den där jävla Simon men behärskar sig, han skulle ändå inte klara det.
– Dra åt helvete din jävel! skriker William tillslut för att släppa ut sin vrede.
Simon svarar inte utan pekar bara finger över axeln samtidigt som han fortsätter gå bort från Max hus.
– Sluta med det där, snyftar Felicia. Du gör det bara värre.
– Jag vet, men jag blir bara så… arg.
Ilskan och rädslan hade gjort William spiknykter. Så kändes det i alla fall. Han märkte att han av raseri kramade knytnävarna vita bakom Felicias rygg. Han försökte slappna av men vreden och den bitande kylan gjorde det svårt. Blödningen från näsan hade avtagit men blodet sipprade fortfarande långsamt ned längs munnen och halsen, ned i tröjan. Felicia släppte taget om honom och de satte sig i på kanten av verandan medan de andra gick in. William fick en toarulle av Dennis så han kunde torka bort det mesta av blodet och några vänner till Felicia satt ett tag med henne och gav tröst. Det lämnades tillslut ensamma och länge satt de bara och tittade på varandra. William kände att han borde säga något men ville samtidigt inte säga nåt fel. Trots att Felicia hade mascara i hela ansiktet var hon onaturligt vacker, nästan vackrare än vanligt. William ryser oavsiktligt till av kylan så hela han skakar.
– Mm, det är ganska kallt, säger Felicia och reser sig upp.
William ler och då gör Felicia också det. Han tar hennes hand och går in i värmen där alla som inte redan somnat förmodligen rört sig till den övre våningen. Det var bara två sjungande punkare som fortfarande satt kvar och drack vin samtidigt som de körde Sex Pistols på stereon. William hittade en sovande Max i en av fåtöljerna och var tvungen att väcka honom för att höra om han ringt polisen. Efter några örfilar och ruskningar för att väcka honom fick han veta att batteriet hade tagit slut på Max mobil efter att rösten i telefonen sagt att ”just nu är det många som ringer…”. Någon hemtelefon fanns det inte. Det var väl förmodligen bäst så, tänkte han. Hur skulle han förklara detta för mamma?
Felicia tvättade sig och drog av sig sina trasiga kläder. William gick in i Max farsas sovrum och hittade ett par alldeles för stora mjukisbyxor till Felicia. Hon bytte om och tillsammans kröp de ned i den breda dubbelsängen som bara såg alldeles för inbjudande ut.
– Vi kommer ju bara somna, viskar Felicia.
– Nej då, gäspar William tillbaka.
Felicia vaknar med ett ryck. Digitalklockan på väggen visar 04:15 med stora röda siffror som är det ända som lyser upp det mörka rummet. Varsamt försöker hon väcka William som nästan ser död ut på grund av allt blod som runnit ur näsan.
– Wille… jag vill inte sova här. Tänk på hur det blir imorgon när alla vaknar.
– Jag måste pissa, svarar William efter ett tag utan att röra på sig eller ens öppna ögonen.
Felicia skrattar och smäller honom på rumpan så han nästan flyger upp ur sängen. Felicia lägger ned sin trasiga kjol och strumpbyxorna i Williams ryggsäck och går ut och hämtar brevlådan som en av Simons polare slog ned tidigare. När hon kommer tillbaka har William redan tagit på sig sina skor och är redo att gå.
– Ska vi hem till mig? undrar William.
– Ja, om du vill.
William går fram och håller om Felicia och de kysser varann.
– Aj, det svider, säger Felicia.
– Va?
– Skrubbsåren på knäna.
William skrattar. Skönt att Felicia inte är ledsen längre, tänker han. Så länge hon mår bra, mår han också bra. Någon i vardagsrummet börjar snarka högt och pipa så där lustigt med näsan. Fnissandes går Felicia och William ut och stänger ytterdörren tyst bakom sig. Det är riktigt kallt ute och ångan från deras andedräkter blir knallvit av gatlyktornas sken. Tätt, hand i hand, går de över järnvägen, förbi Donken och genom skogen, på väg hem. Värmen och glädjen inom William växte igen trots kvällens händelser, trots kylan, mörkret och de små istapparna på husen. Vintern var på väg, det märkte man. Fy fan.
– Nej, men är det inte horan som är ute och går? Och hennes lilla bög?
Det var Simons vidriga röst som hördes bakom dem när de precis passerat pressbyrån nere vid centrum. Ilskan sköljde över William som om Simon kastat en hink med vatten på honom. Men istället för att rinna av, som vatten gör, sögs varenda droppe ilska upp av hans kropp. Omedvetet knyter han händerna och vänder sig om mot Simon och gänget som ungefär tio meter bort väntandes på en reaktion.
– William, nej! säger Felicia strängt när hon ser hur han reagerar. Vi går härifrån.
– Vad är det? Har horan bråttom hem och knulla? skriker Simon igen och slänger iväg sin ölflaska mot dem men missar. Den splittras bara några meter ifrån dem.
– Du vet väl att han är bög förresten? säger han sedan till Felicia.
Simons polare skrattar utan att inse hur patetiska de är. Killen med brännbollsträt står fortfarande och svingar det i luften som om han trodde att han var cool med det. William kokar av ilska men tittar på Felicia som skakar på ängsligt huvudet. William vänder ryggen mot Simon och börjar gå bortåt.
– Hörrudu! Våga inte vända mig ryggen din fega lilla skit!
William lyssnar inte utan fortsätter gå i snabb takt bort ifrån gänget.
– Vänd dig om! Jag varnar dig!
William ler för sig själv och ökar bara takten utan att ens titta bakåt.
– Nu jävlar! hör William plötsligt Simon skrika, denna gång mycket närmare än förut.
Felicia skriker till och Williams belåtenhet över hans vägran att lyda Simon övergår tvärt till rädsla. Han vänder sig om för att gardera Simons attack. Men Simon var redan för nära och på ett ögonblick har han hoppat på William och kastat omkull honom på marken. En enorm smärta sprider sig i hela bröstkorgen på William och han känner blodsmak i munnen. Han får svårt att andas och hostar upp blod. Felicia börjar gråta hysteriskt och slänger sig på Simon som puttar omkull henne på asfalten och reser sig upp. Skräckslaget ser Simon chockat på William som ligger på marken.
– Ah, shit mannen... Vad har du gjort? säger en av Simons kompisar oroligt.
Allt är suddigt, William tar sig för bröstet och känner värmen av sitt eget blod. Han upptäcker att det sitter något in i kroppen på honom. Det är en kniv. Simon har huggit honom med en kniv i bröstet.
Felicia kryper fram till William som stirrar chockat på Simon och hans polare som nu står lutande över honom. Hon gråter och desperat försöker hon hjälpa William.
– Ring ambulans fort! skriker han till Simon.
Simon rör sig inte ur fläcken men två av hans polare rusar iväg mot telefonkiosken som ligger några hundra meter därifrån.
– William! Hör du mig? skriker Felicia.
– Ja… viskar William till svar.
– Du får inte blunda nu William, för jag älskar dig! Lyssna på mig, håll ut!
– Det ordnar sig… Ta det lugnt. Jag klarar mig… alltid.
Han känner ingen smärta längre, kroppen har helt domnat bort. Felicias röst tonar bort och ögonlocken känns tunga. Knivbladet och de sakta avtagande hjärtslagen är det ända som känns, men det gör inte ont. Det är bara kallt. William blundar och känner hur en underbar värme sprider sig i kroppen. Det känns som att sova, bara hundra gånger skönare.








En novell av Daniel Svensson

Författare:

Publicerat

Dela: