Utan Gravitation

Det är kväll ute. Jag försår det, för när jag tittar ut genom köksfönstret är det mörkare där än inomhus. Kökslampan är tänd. Hela familjen sitter runt bordet när jag kommer in. Min närvaro gör dem besvärade. Jag stör. De pratade nämligen om mig. Sånt vet man. Han sitter med handflatan vänd mot taket. Det ser så lustigt ut att jag inte kan hålla mig från att lägga min handflata mot hans. Det är då det händer. Jag känner att mina fötter lättar från golvet. Kroppen flyter upp som om jag stod i vatten. Till sist ligger jag raklång i luften. Alla tittar så förvånat på mig. Säger att jag inte klok. Men jag kan ju inte hjälpa det, jag har blivit tyngdlös! Försöker förklara, men alla bara blir arga. Jag fortsätter flyga. Säger att det är fel på min kropp, jag brukar inte kunna göra såhär. Men ingen lyssnar. De drar iväg mig.

Jag går och håller mamma i handen. Helt plötsligt är jag fem år gammal och vill bara trotsa henne. Hon leder mig mot en dörr men jag protesterar. Känner vagt igen dörren som psykmottagningens. Protesterar. Säger att det är kroppen det är fel på, inte huvudet. Jag är ju tyngdlös, saknar gravitation! Vi går in och det är en läskigt mörk korridor. Människor går förbi utan att se. Jag ser men vågar inte titta. Det luktar unket av rädsla.

Vid ett bord stannar vi. Det är ett litet, runt och fint bord som ser ut att höra hemma på ett café. Det är två små fina stolar där också. Där sitter Farbror Doktorn i sin vita rock. Han ser ut som en snäll farbror, så jag sätter mig på den andra stolen. Han tittar allvarligt på mig. Pratar och pratar och jag blir full i skratt, för det låter så tokigt. När han ser sträng ut förstår jag att det är dags att sluta skratta. Han verkar komma på något och ber mig visa vad jag har i fickorna. Och då är det som att jag inte kan ljuga alls. Jag vänder ut och in på fickorna, lägger allt på bordet, trots att jag skäms. Farbror Doktorn tar upp mina små piller och ser ännu allvarligare ut. Så spänner han ögonen i mig och frågar vart jag fått tag i dem. Men det minns jag inte. Mindes inte ens att jag hade dem med mig. Men nu när jag blir påmind vill jag ha dem tillbaka, de är ju mina! Men jag får dem inte. Farbror Doktorn är arg.

Vid ett skrivbord sitter en domare. En polisgubbe står bredvid. De diskuterar något. Då blir Farbror Doktorn snäll. Han säger åt den dumma domaren att jag måste slippa straff eftersom jag är sjuk. Jag håller med. Jag är säkert jättesjuk! Jag är ju hos Farbror Doktorn, och då är man sjuk. Det är mysigt, jag gillar att vara sjuk. Som när jag var fem år och fick ligga i sängen hela dagen och dricka saft och hostmedicin och ingen bråkade med mig. Fast jag försöker förklara för Farbror Doktorn att egentligen så är det min kropp det är fel på. Jag viskar att jag är tyngdlös nu. Jag väger mindre än en fjäder. Och Farbror Doktorn ser bekymrad ut. Inte arg längre.

Han ger mig en liten fin papperask. I den ligger en massa små vita och blåa piller. De ser roliga ut. Han säger att jag ska hålla mig till dem i fortsättningen så blir allt bra. Och jag lovar. Jättemycket lovar jag. För jag vill ju bli frisk, då kommer alla tycka om mig igen. Hur mysigt det än är att vara sjuk så ska jag äta pillren. Man blir frisk då. Korridoren känns ännu mörkare nu. Men det gör inget, för jag är sjuk och slipper straff. Alla har förlåtit mig nu. Så länge jag äter Farbror Doktorns piller och inget annat tycker de om mig.

Skriven av: Elisabeth Lindquist