Utan någon

Hon behöver ju inte göra någnting.
Hon kan bara stå där och låta andra göra saker för henne.
För så fungerar hennes liv.
Alla gör som hon vill,utan att hon säger nåt.
Hon gör ingenting.
Ibland kysser hon folk... Ibland kan hon prata.
Men hon 'r inte ens medveten om det.
Hon är inte medveten om vad lycka är heller.
Nu sitter hon där med den vita klänningen släpande mot det våta gräset.
På huvudet bär hon en krans av blommor som en av hennes så lika tjänare bindit åt henne.
Var var hon? Vad gjorde hon? Vad fick hon ut av sitt liv?
Alla älskade henne,för hon var populär och full av makt.
Men så sitter hon plötsligt där på stubben och gråter.
''Det är ditt eget jävla fel!'' sa rösten som precis lämnat henne ''Du har inget vett,flicka! Skaffa dig ett liv och sug inte ut våra egna!''
Hon bara sitter och gråter,snyftar,som hon aldrig behövt förr.
vad hände med henne? Vad hände med den märktigaste av alla?
Det var så konstigt.
Hon bara satt där och grät om dagarna.
Alla dagar som varit så stela,utan gråt eller behov.
Hon hade allt,det fanns inget mer att få.
Hon satt där och höll om sin vita klänning.
Hon höll om den,lutade huvudet mot trädsstammen.
Hon sitter kvar och gråter.
Alla dagar utan tårar flöder från hennes minne,kan hon tänka över huvud taget?
Hon måste börja om,till ettan,sedan tvåan och trean.
Varför var hon en sån jävla klantskalle?
Varför lät hon alla andra räkna ut allting åt henne?
Hpn hade inte lärt sig något fast hon fick stipendium varje år.
Men hon hade inte lärt sig matte,historia,modersmål,gymnastik eller något annat!
Alla andra hade gjort det för henne.
Det var försent för henne att lära allt det hon hade förlorat.
Hon stod där och höll händerna så hårt knytna runt den vita klänningen som var nerkladdat av det gröna våta gräset.
Hon går inte hem förrän månen visar sig,hon känne rsig svag och staplar hemåt med tåararna rinnande.
Hon vet inte vad hon ska göra,hon kan inte somna.
Det är skönt att kunna gråta ut i fosterhemmets säng.
En dag skulle hennes mamma kunna hämta henne.
Men de hade fått reda på sanningen om henne.
Hon var en helt vanlig flicka,med en hemsk bakgrund.
Hennes mamma lämnade hennes här när hon var åtta år.
Sen dess hade hon bott i barnhemmet.
Men nej! hon hade ljugit.
Hon var så populär av skönhet och berömhet.
De trodde hon var berömd.
Men hennes jävla äckliga skalle tänkte sig inte för!
Nu har de fått reda på den hemska sanning hennes jävla föräldrar förorsakat.
Hon ville bara gråta ut mot sin mammas varma famn.
Bli som de andra.
En duktig flicka i skolan med ett par föräldrar som älskar henne.
Just då kommer någon in.
Hon försöker knipa ihop ögonen men stegen kommer närmare henne.
Hon har avslöjat henne.
-Lilla vän? Hur är det fatt?,frågar tant Molly.
-Det är bra,tack!,säger hon på sitt vanliga aritga sätt.
-Varför sover du inte i så fall?,frågar Molly med ett leende.
Ja,bra fråga. Hon hade tyvärr inget svar.
-Men snälla,Claire,jag ser att det är nåt,sa Molly och smeker henne.
-När kommer mamma?,frågade hon då.
Molly var tyst en stund,en väldigt lång stund.
-Jag vet inte lilla du!,sa hon tvekande. Aldrig,tror jag.
-Tror du ja!,snyftar hon. Hon kommer visst! Hon kommer hjälpa mig emd mina problem och jag kommer få gråta mot hennes axel! Din jävla lögnhals!
Det bränner i halsen av att skrika.
Hennes tårar bränner och hon känner hur hatet växer inom henne.
Hon tänkte inte tvivla.
Hon började gråta igen.
Hon snyftade våldsamt.
Det kändes som om hon inte kunde sluta gråta.
Sanningen om att hennes mamma ite skulle hämta henne var för smärtsam för att tro på.
Hur skulle hon klara sig?
Det kändes som om hon kastade upp i luften och landade på sängen.
Hon slängde sig hit och dit och hela tiden grät hon hysteriskt.
Hon orkade inte leva,skulle det inte vara lättare att bara släppa taget?
Kunde hon överhuvudtaget fortsätta leva?
Hon visste att hon såg hemsk ut när hon gick till skolan.
Men hon brydde sig inte om allas hatiska blickar.
Utan hon går rakt fram mot hennes så kallade vän.
-Jag kan knappt förstå att du kunde göra så här mot mig!,skriker hon medan ögonen tåras.
-Jag tycker du är hemsk som ljuger om dig själv,sa Evelina och hennes blågröna ögon mötte blixtrande hennes.
-Förstår du inte att jag har det svårt?,skrek hon. Förstår du inte det? Nej förstås inte! Du har så perfekta förädlrar din jävla....! Jag hatar dig! Och du ska föreställa min vän? Du har förstört liovet för mig! Det är inte alls roligt!
Evelina möter hennes blick.
Hon tittar fastbeslutet tillbaka.
Evelinas ögon skjuter blixtrar men ändå viker inte Claire blicken från henne.
-Så du ville att folk skulle tro på dina lögner?,frågade hon och log hotfullt. Ja,det beviar vilken bra vän du är.
-VET DU VAD EVELINA!?,skriker hon. MITT LIV ÄR INTE LÄTT NU! JAG KAN INGENTING! JAG KAN INTE MATTE,HISTORIA,GYMPA,MODERSMÅL,MUSIK,ENGELSKA,TYSKA ELLER NÅNTING ANNAT! DET ÄR MINSANN INTE LÄTT ATT INTE HA NÅGON UTBILDNING SKA JAG TA OCH FÖRKLARA FÖR DIG DIN JÄVLA HEMSKA.... DET ÄR INTE ALLS LÄTT FÖR MIG ATT INTE HA NÅN SOM TRÖSTAR MIG! VAD FAN TÄNKER DU MED EGENTLIGEN? TROR DU DET ÄR LÄTT ATT BLI LÄMNAD AV SIN MAMMA NÄR MAN ÄR ÅTTA ÅR? DET ÄR INTE SÅ LÄTT ATT KLARA SIG DÄREFTER!
Hon känner tårarna svide.
Hon känner alla blickar på sin rygg.
När hon går förbi sin vän,säger denna:
-Du har dig själv att skylla på.
Hon vill inte lyssna mer.
Efter skolan springer hon till daghemmet.
Molly möter henne med leende ansikte.
-Jag har en överraskning till dig!,sa hon när hon fick syn på henne.
-Tack Molly,suckade hon och satte sig på sin säng. Ja gär bara inte på humör.
-Det är en ung man på besök,sa Molly och såg beskymrad ut.
Strax därpå kom en kille som hette Ollie in.
-Ollie? Vad gör du här!?,skriker hon förfärat.
Ollie rodnar charmigt.
-Du vet vem jag är i alla fall,suckar han lättat.
Hennes ansikte hettar.
Han vet förstås som alla andra att hon ljugit.
-DEt är dags att berätta för dig,sa Ollie. Det har precis varit alla hjärtans dag,eller hur? Jag skickade kort till dig...
Han rodnar igen.
-Jag kunde inte berätta till dig förr,för du var ju så... Liksom jag trodde du var berömd,men nu gö det väl inte så mycket?
Hon skakar på huvudet.
Plötsligt sitter hennes läppar tryckte mot hans.
De flyger hastigt från varandra.
Hon fnissar dumt.
Han tar henne i sin famn och kysser henne igen.

Det känns lättare att gå till skolan den här Onsdan.
Så fort Ollie får syn på henne kysser han henne förstås.
De var tillsammans hela kvällen igår.
Alla stirrar på oss som om vi var helt galna.

På lunchen kommer Ollie fram till henne.
-De ignorerar mig på samma sätt nu,förklarar han. Men barta jag är med dig så är det bra.

Dag efter dag lider hon och han över allas sätt att behandla dem.
Men de älskar varandra innerligt och hon vill inget hellre än att vara med honom.
Men så är det den stora dagen de inträffar.

Alla är värre än vanligt.
Till och med Ollie har ignorerat henne resten av dagen.
Hon känner sig hemsk.
Det var Evelina som sa det i korridoren.
''Din stackare! Han låtsades bara,och du trodde han älskade dig!''
Hon orkar inte vara i skolan så hon springer helt enkelt till barnhemmet.
-Överraskningen närmar sig,sa Molly glatt.
Hon räcker fånigt ut tungan åt Molly.
-Den inträffar klockan.... om en timme!
Hon ville inte ha någon fånig överraskning.
Hon ville bara därifrån!
Hon ville inte längre leva.
HYon sprang in till Mollys mans rum.
Hon VISSTE att han hade en pistol här nånstans.
Det ringde på dörren.
-Överraskningen,gnolar Molly först men avbryter sig tvärt. Claire! Det är den här unge mannen!
Strax därpå tränger sig Ollie in i rummet där hon sitter.
-Gör det inte,snälla Claire! Jag låtsades inte,de sa att DU låtsades,snälla förlåt mig,gör det inte!
Hon tittar på honom.
Suklle hon kunna göra det tillsamans med henne? För hennes skull?
-Vad har vi för mening med att leva,frågade hon. Kom,i gör det tillsammans.
-Nej,Claire,det finns andra lösningar.
-Du vet inte hur det är att vara utan mamma!,grät hon. Jag kan göra det emsam,inga problem!
Ollie tar ett steg mot henne samtidigt som hon trycker pistolen hårdare mot huvudet.
-Jag älskar dig,Claire. Vill du göra det här,gör vi det tillsammans. Jag kan inte leva utan dig.

En timme senare kommer Molly glatt skuttande in i Claires rum.
Var håller hon hus flickan?,tänker hon för sig själv.
-ar är hon!?,ropar kvinnan bredvid henne. Snälla jag måste få se henne!
-Jag vet inte var miss Clayton är,svarade Molly. Kanske här!
Kvinnan följde efter Molly in i hennes och hennes mans rum.
Då stannar hon tvärt.
Åsynen är hemsk.
Det ör den där Ollie. Han ligger underst med Claires livlösa kropp ovanför sig.
På hennes hans ligger en pistol.
-Neej!,kvider kvinnan,mrs Clayton och knäböjer vid sin dotter. Och jag som sett så fram emot att se min lilla ängel! Min dotter! Min kära sötnos! Miiin!
Molly går ut från rummet.
-Jag borde berättat för henne,sa hon för sig själv. Då skulle hon inte varit så olycklig och skjutit sig.
Hon sätter sig på Claires säng.
Hon hör hur Claires moder fortfrande gråter.
Allt skulle blivit bra,om hon hade sett sin moder,tänkte Molly.

Skriven av: Tamara