...........

Marken som jag går på åker upp och ner som ett vågigt hav. Mina tunga kängor lämnar av sig spår av blod och avfyrade skott ligger utspridda på den stora ytan som jag steg fram på. Alla byggnader har fått en klar tegelfärg på grund av alla de släppte bomber och beskjutna skott som hade träffat dom. Snarare sagt ser allt ut som det alltid brukar göra då ett område utsätts för ett krig. Vi var tvungna att bära mer än tjugofem kilos packning var med olika material. Packningen kunde t ex innehålla, extra plagg, explosiva ämnen och förband. Varje soldat har en speciell uppgift och därtill olika vapen och utrustningar. Själv höll jag vid min favorit karbin93 och min luger som är den lättaste pistolen jag någonsin träffat på. Efter all vandring har jag blivit extremt törstig, trött och jag orkar knappast komma på tanke att ta upp min plunta för att dricka. Vi satte oss ner för att inta försvars positioner för att ta en kort uppehåll. Staden har blivit ruinerat och bakom varje vägg satte sig en soldat för beskydd.
I varje soldats tankar är det att någon dag kunna komma hem, det upptäckta jag då alla soldater började tala om sina saknade där hemma och minnen om det förflutna under de timmar som vi gick och lade oss. Det är de värmefyllande minnena som höll oss vid liv. De döda dubblades varje dag.
Bara som arton åring hade jag rykt in i militären och det var en ära för mig att delta och försvara mitt land. Alla de andra i min bataljon är erfarna, de har varit i militären i flera år och det visade dom under de strider som utkämpades på vägen hit. Därför att de inte visade någon alls rädsla. Men jag själv var full av det och allt jag kunde tänka på var att jag kanske skulle bli den nästa som skulle utsättas av detta helvete, jag var ju bara en simpel soldat med det tomma namnet Hans.
Vi kom marscherande från vårt land mot den så kallade onda fienden, där mina öron uppfångade visslande och hurrande. Allt som var en total lögn, då vi rekryter ej hade någon alls uppfattning om det verklige, sanne, hemske, helvetet som vi tågade raka vägen mot.
Det som gav till följd ett förkrossande liv och framtid för både mig och de män som har deltagit. All stolthet och ära som jag hade fäst mig så hårt vid har nu omvandlats till ångest. Allt jag önskar nu är att åka tillbaka till den tid då jag var i värme och glädje och utan bekymmer.
Pang! Plötsligt vaknar jag upp från min djupa trans av en skottlossning som besköts ovanför mitt huvud.
Panik grep tag i mig och allt jag kan tänka på nu är vart jag kan gömma mig. Jag ser soldater som faller ner till marken med blod på sig och skotthål runt om mig. Till slut ser jag en bunker och all min kraft samlade jag till att komma fram till bunkern. Vid ingången till bunkern faller jag ner på marken av en kraftig yra, ljudet av det stora utbrottet försvinner och ersätts av ett pip.
Hastigt kommer en man upp i min bild han tar i mina armar, rycker i dom och säger någonting jag inte kan tyda. Mannen tar upp sin hand och medan jag tittar på hans hand åker den med en hård fart in mot mitt ansikte.
”Menig, vad gör du här i denna position då du ska vara vid fronten!” Skrek officeren, som jag antog var med anledning till att det bullrade så mycket av striden.
Stammande försökte jag få ut ett ljud från mig, men varje gång jag försökte tala kändes det som om jag skulle spy.
”Ut med dig menig och om jag ser dig mer i närheten av denna eller de andra bunkrarna på den bakre fronten så ska jag se till att du får ett helvete!”
Jag förstod att hans skrikande inte är för väsandet av kriget, det är kapten Günther den som alla är rädda av, de rykten av hans farliga mentalitet gick runt som en varning. Han är snarare sagt galen.
En fråga kretsade i mitt huvud, vad skulle jag göra? Om jag gick ut skulle jag dö och här inne skulle officeren döda mig, men där ute har jag ändå en chans för överlevnad.
Och ut gick jag med en sakta och diskret rörelse. När jag kom ut kunde jag knappt se någonting, ett tjockt lager rök hade virvlat sig över marken och allt jag försöker göra nu var att komma ut ur denna smog.
Hostande går jag steg för steg fram på den buckliga marken från den bakre fronten, samtidigt som jag försöker höra vart ljudet av striden som har upphört.
Efter en tids förvirring och snokande hittar jag min samlingsposition, där min bataljon hade baserat sig.
Men allt är inte som det var innan, hela min grupp hade utplånats. Jag känner att det är som om jag är den enda kvar i denna planet och att jag aldrig skulle finna mig själv. En känsla av ensamhet börjar sprida sig i varenda nerv i min kropp.
Jag tappar greppet, min kropp har ingen mer kraft, allt börjar bli suddig och jag känner bara för att släppa taget. Jag fann mig själv liggande på den kalla marken, stel som ett träd.
Allt jag kan göra nu var att titta upp mot den molnbetäckta luften och fundera på de gamla goda tiderna då jag bara var ett barn.
Anmärkningsvärt kom en snöflinga på min näsa, jag upptäckte att det börjar snöa och det här ger mig tanken att jag har varit fast i detta krig över ett halvår. ”Att komma hem till de blomstrande tiderna kan jag inte göra genom att ligga här, som en ynkrygg” sa jag till mig själv med en upprymd röst.
Jag sätter mig upp och tar ett djupt andetag innan jag ska utmana döden. Upp och spikrak med ryggen ställer jag mig upp och känner mig som en helt ny man. Jag tog min karbin93 gör mig redo för att försvara min egen överlevnad.
Jag hör en kvävd röst, virrig och nyfiket tittar jag runt om mig själv. Ljudet upprepade sig och
mina öron sa till mig att det kom bakifrån. Jag vänder mig om för att se var ljudet kom ifrån. En hand är uppåtriktad av någon soldat som ligger skadad på marken. Jag springer mot den skadade personen för att se vem det är.
När jag kom fram till personen blir jag skakad av trauma, det var min säng kamrat, samt min bästa vän, min klasskamrat, Gerald.
”H-hans” Sa han på ett visst sätt som om någon ströp honom. Jag gick ner på knän för att se vad som var fel på han då jag upptäckte att han är döende. Utanpå hans tröja frodades det av blod.
”Allt kommer att bli bra Gerald, ska bara sätta på detta förband så kommer du vara på fot igen” sa jag med en tydligt ljugande röst.
Medan jag satte på förbandet med största noggrannhet, hördes ett ljud från en längre distans. Jag hör hur tankarna åker, hur soldaterna trampar och de andra buller de skapar ifrån sig.
”Gerald allt kommer att bli bra” sa jag med en tyst belåten röst för sista gången. Det enda jag kan göra nu är att förflytta oss härifrån så vi inte blir dödade. Jag tar försiktigt upp Gerald på fötter så att vi kan gömma oss. Jag hör att fienderna närmar sig samtidigt som jag insåg att detta är slutet. Jag hör att soldaterna intar positioner runt omkring oss medan jag försöker hålla mig så lugn som möjligt för Geralds skull.
”Octahobka” sa en soldat bakom oss, som jag antog betyder stanna. Men jag struntade i vad de sa och fortsatte gå för att jag visste att det var de bästa för oss båda. De skulle bara kasta in oss i ett fängelse som är värre än detta krig, där i vi skulle ruttna till döden.
”Octahobka” hördes det igen. Men jag fortsatte att gå och sa ”Vi kommer klara det, Gerald”.
”Orohb!” Sa samma soldat igen med en mer hotande röst. ”Gerald gå” sa jag och knuffa fram honom. Skott avfyrades och träffa mig i ryggen. Jag fall ner på marken och såg hur Gerald försökte att gå med hela sin kropps styrka. Allt i mina ögon blir suddigt, jag börjar andas djupt och värmen av min utandning gör så att allt snö framför mig smälter. En soldat sparkar bort mitt vapen, medan en annan soldat går mot Gerald. Soldaten som står bakom Gerald tar upp sin pistol. ”Bang” låter det från den avfyrade pistolen och min syn klarnar med samband av ljudet.

Skriven av: Aryan