Utan titel [Id:1478]

Den diaboliska bron
av: Niclas Ahl

“Du måste köra över den gamla stenbron när du kör hem, eller hur?” frågade Svensson med hes röst.
“Ja, det måste jag,” svarade Ahlgren och svepte sin snaps i en klunk. Nilsson, värden, fyllde omedelbart Ahlgrens glas igen, med sin egen hembrända akvavit. Ahlgren och Svensson hade hjälpt Nilsson att slakta en ko och de tre bönderna satt nu runt ett litet, runt bord i Nilssons kök och drack snaps och berättade historier. Det var ganska mörkt i köket; den enda ljuskällan var en fotogenlampa, som hängde i taket. Från bordet vid fönstret, där männen satt, såg man knappt vedhögen vid den motsatta väggen. Fönstret var igenimmat på grund av den varma vedspisen. Det var i oktober, 1910. Den lilla, småländska bondgården låg i ett skogrikt område. Det enda huset i sikte var Svenssons lilla torp.
“Min far berättade en historia om den bron en gång,” fortsatte Svensson och strök sitt tjocka, gråa hår. Svensson, som var äldst av de tre, såg alltid allvarlig ut och log aldrig. Hans långa och tunna kropp var märkt av många års hårt arbete på näringsfattiga och steniga åkrar.
“Det hände för mycket länge sen. Denne man var på väg hemåt en mörk natt. Han hade varit och besökt några vänner. Tja, han måste väl ha åkt förbi detta stället med, skulle jag tro. Han hade en liten hästkärra – liknande din, Ahlgren, skulle jag tro. Det var beckmörkt ute och han kunde knappt se sin egen häst framför sig. När han kom till den gamla stenbron saktade hästen plötsligt in.” Svensson talade mycket sakta nu. Hans ansiktsuttryck blev än mer allvarligt när han fortsatte: “Hästen gnäggade och kämpade medan den försökte dra vagnen över bron. Mannen var förvirrad; han skakade häftigt på tömmarna och skrek på hästen för att den skulle fortsätta.”
“Lyssna inte mer nu, Ahlgren,” avbröt Nilsson. “Han vill bara skrämmas,” sa han skämtsamt och skrattade. Nilsson var en stor och tung jovialisk man i undre fyrtioårsåldern. Han var nästan helt skallig och hans kinder var röda av allt brännvin han hade druckit under kvällen.
“Det är en sann historia,” replikerade Svensson barskt och svepte sin snaps. “Var var jag nu? Ja visst ja...mannen försökte få hästen att gå, men den vägrade. Plötsligt kände han det som om det var någon bakom honom. Han vred sakta på huvudet och synen som mötte honom frös honom stel; han blev skräckslagen! Lucifer själv satt bakom mannen, på kärran!”
“Luci...vem?” avbröt Nilsson igen.
“Djävulen,” sa Ahlgren, som hade lyssnat på historien med stort intresse, fast han var alltför påverkad av spriten för att bli rädd. Ahlgren var liten och smal. Han var lika gammal som Nilsson, men såg yngre ut eftersom han inte var flintskallig. Inte heller var hans korta hår grått; det var blont och stripigt. Hans panna var emellertid tydligt högre än den hade varit i hans ungdom. Och hans välrakade ansikte var något rynkigt.
Liksom de andra två hade han på sig en mörk, gammal kavaj och mörka yllebyxor. Han hade en tjock, brun ylletröja under kavajen och mörkbruna läderstövlar på fötterna. Ahlgren tillhörde inte den pratsamma typen. Han föredrog att lyssna på andra istället. Han manade på Svensson att fortsätta:
“Nåväl, mannen var fylld av skräck och han frågade djävulen vad han ville. ‘Jag vill ha dej,’ sa djävulen och mannen kände svetten droppa från pannan, trots att det var kallt ute. ‘Försvinn, försvinn!’ sa han med mild röst och blundade. När han öppnade ögonen igen var djävulen borta och hästen började dra vagnen framåt igen. Mannen ställde sej upp, lossade på tyglarna och manade på hästen att springa så fort den kunde. När han kom hem talade han om för sin fru vad som hade hänt. Dom pratade om det och hon övertygade honom om att han måste ha druckit för mycket under kvällen.” Svensson slutade helt plötsligt att tala och tittade argt på Nilsson, som nu hade blivit mer intresserad och lyssnade så intensivt att han hade glömt att fylla på Svenssons glas.
“Oj då! Förlåt,” sa Nilsson och rättade till misstaget.
“Tack så mycket,” sa Svensson strävt och fortsatte att berätta: “Hmm... Hursomhelst, några dar senare var det söndag och på den tiden var det obligatoriskt att gå till kyrkan på söndagar. Men mannen ville inte gå, trots att frun tjatade och tjatade. Efter gudstjänsten frågade prästen mannens fru varför han inte kommit och hon svarade att hennes man hade uppfört sej konstigt efter han vaknade upp dagen efter ‘incidenten’ på bron. När han vaknade den dan var hans högra öga konstigt, sa hon. Det var rött och ögonlocket skakade hela tiden. Kyrkoherden, som var en erfaren prästman, drog sej till minnes en historia som en gammal biskop en gång berättat för honom, om en annan man med samma symptom. Den mannen påstod också att han hade sett satan. Och några veckor efteråt dödade han hela sin familj och var på väg mot grannbyn för att döda folket där.”
“Hur kan du känna till varenda detalj om detta?” frågade Nilsson skeptiskt.
“Eftersom prästen berättade denna historia för hela församlingen kommande söndag, för att varna folket. Han sa till dom att dom aldrig skulle tala med djävulen om dom mötte honom. Anledningen var, att om man började tala med honom, så skulle han ta sej in i ens kropp och, inom en dag eller två, skulle han helt ha tagit över ens hjärna. Och snart därefter skulle man börja göra onda saker. Och det enda möjliga sätt att stoppa en skulle vara att döda en och gräva ner kroppen inom en timme. Om kroppen inte grävdes ner snabbt, skulle satan ta sej in i kroppen på den som dödade en, istället.”
“Och vad gjorde prästen åt den där mannen?” frågade Ahlgren.
“Jo, samma söndag som han först hörde om fallet från hustrun skickade han tre stora män, beväpnade med stora yxor, till mannens hem. Dom dödade honom och begravde honom omedelbart. Hans fru protesterade först, naturligtvis, men hon förstod senare när prästen förklarade för henne hur det låg till, och hon tackade honom för att han räddat hennes liv.”
“Ha, ha, det var en kuslig historia minsann,” sa Nilsson. “Kom ihåg, prata inte med honom om du träffar honom på bron, Ahlgren,” fortsatte han och skrattade.
Ahlgren reste på sig och sa att han nog måste åka nu, eftersom hans fru kunde bli orolig om han var sen. De tre männen tog adjö och Ahlgren satte på sig sin grå keps och gick ut och hämtade hästen.

Det skulle ta honom ungefär fyrtio minuter att åka hem till sitt lilla torp. Där fanns inga bondgårdar eller hus mellan Nilssons och Ahlgrens torp. Och den krokiga grusvägen gick genom ett skogrikt område. Ahlgren satte hästen i trav. Han hade inte bråttom, tio minuter mer eller mindre spelade ingen roll. Så han lät hästen springa i normal takt. Himlen var klar och stjärnorna och fullmånen var synliga, vilket var tur eftersom de spred lite ljus, om än mycket begränsat, på omgivningen; Ahlgren kunde se silhuetterna av trädtopparna. De såg ut som pilspetsar, då skogen mest bestod av gran.
Det var mycket kyligare nu när mörkret fallit på, tänkte han. Det var nog nästan nollgradigt. Den friska, kalla luften fick berusningen att släppa mer och mer. Han kände sig nästan nykter nu. Han började tänka på Svenssons berättelse igen och han tyckte det kändes kallare. “Bron är mycket liten och det tar bara tre, fyra sekunder att köra över den och sen kan jag koppla av,” försökte han övertyga sig själv.
Ju nyktrare han kände sig, desto mer började han inbilla sig att någon eller något iakttog honom från skogen. Då och då tyckte han sig se konturerna av en person vid skogskanten. Snart inbillade han sig att han såg mörka silhuetter överallt. Han hade hästen att springa lite fortare; han ville hem snabbt nu, eftersom han inte njöt av färden längre. Han närmade sig den gamla stenbron, han kunde nästan se den framför sig. Det var mycket mörkt, så endast en svag kontur av den var synlig. Den var gjord av ihopsatta, någotsånär fyrkantiga stenblock. Bron var ungefär tio meter lång och fyra meter bred och en liten bäck flöt under den.
Hästen drog vagnen uppå bron. “Snart är vi över den och jag kan slappna av,” tänkte Ahlgren. Då, plötsligt, saktade hästen ner. Den gnäggade som om den vore galen och försökte förtvivlat dra vagnen, men det var lönlöst. Ahlgren var förskräckt. Han kände det som om hjärtat skulle hoppa ut från kroppen, genom halsen. Han började svettas trots att det var mycket kallt. Vagnen var helt still och hästen försökte inte ens röra på sig längre. Ahlgrens hjärta fortsatte att slå som en trumma. Han vred sakta på huvudet. Han förväntade sig att få se djävulen själv sitta på vagnen. Han hade inte trott på Svenssons berättelse när han först hörde den. Faktum var att han inte trodde på övernaturliga saker alls – tills nu.
Han tittade bakom sig, men där fanns ingen djävul. Han tittade runt om kring vagnen, men kunde inte se någon eller något. “Finns det någon där?” sa han med hög röst. Han fick inget svar. Han blev lugnare. Han skakade på tömmarna och manade på hästen att fortsätta – och den lydde utan tvekan. Ahlgren var genomsvettig. Detta var en pärs minsann, tänkte han. “Min fantasi är alltför livlig, det är inte bra för hjärtat,” fortsatte hans tankar. Han var mycket lättad nu när han visste att det hela bara hade varit någon sorts psykologisk reaktion på Svenssons spännande berättelse. All snaps han hade druckit hade antagligen också spelat viss roll, förmodade han.
Han kunde se sitt lilla torp femton minuter senare; den tänd fotogenlampa hängde i ett av fönstren. Han tog hästen till ladan och gick sedan in i huset. Hans fru satt i köket, nära vedspisen. Hon satt på en liten pall och stickade. Köket var mycket litet – hela huset var mycket litet.
“Du är sen! Vill du ha kvällsmat?” sa Ahlgrens fru, när han kom in. Hon var en robust kvinna, lite längre än Ahlgren. Ahlgren berättade för henne om Svenssons historia och om vad som hände på bron. Hon skrattade högt och sa, “Du har alltid haft för livlig fantasi. Ät upp maten nu så du kan gå och lägga dej. Det är mycket som måste göras imorgon.”
Nästa morgon vaknade Ahlgren tidigt. Han tänkte roat på vad som hade hänt dagen innan. Han sjöng en sång för sig själv, medan han gick den korta biten mellan huset och ladan för att mjölka de två korna. Hästen verkade lite orolig, tyckte han: “Så, så, gamle vän, vi är hemma nu. Ta det lugnt.” Han klappade hästen på pannan och tittade in i dess ögon. Den verkade ha problem med sitt högra öga, tyckte han. Ahlgren kände sig plötsligt helt kall. Hans ansiktsuttryck förändrades och han blev allvarlig. Han lämnade raskt ladan och gick med stadiga steg mot huset. Två minuter senare var han tillbaka i ladan, med en yxa i handen.

Han grävde ned hästen i en närbelägen åker. Turligt nog var marken fortfarande frostfri. Han gick tillbaka till huset igen. Hans fru höll på att koka kaffe i köket. Hon sa till honom att hon hade ont i ögat och bad honom titta på det. Fem minuter senare var Ahlgren tillbaka på åkern, och grävde. Han var inte speciellt ledsen för han hade slutat älska henne för länge sedan. Och hon hade kört med honom alltför mycket, tyckte han. Hon hade också misslyckats med att ge honom barn.
Han var tillbaka inne i huset igen nu. Han tvättade sina blodfläckade händer och ansikte. Han tittade i spegeln framför honom. Ett av hans ögon hade blivit lite rött och ögonlocket skakade något. Men han märkte inte detta.

Skriven av: Niclas Ahl