Utan titel [Id:5122]

Jag heter faktiskt Samantha efter min mamma som var engelska. Men alltid, alltid, alltid har jag kallats Sam. Och när jag tio år gammal vägrade låta håret växa ut har jag ofta, för att inte säga nästan jämt tagits för en pojke.
Jag kan väl säga att ajg inte gör så mycket för att rätta till det heller.
Jag har alltid varit lite av en pojkflicka. Men vad kan man vänta sig av en liten fyra år gammal jäntunge som uppfostras av sina fyra bröder eftersom pappan har två jobb för att få ihop pengar?
Just det. Att hon blir väldigt pojkaktig.

Min barndoms somrar bestod av de avklippta jeansshortsen och den lilla roddbåten och såklart mina bröder och tvillingarna Svensson.
Vi brukade klämma ner oss i den och få en korg mat med oss, ro ut till det lilla skäret och stanna flera timmar. Ibland sov vi över där, men det jag mest minns är lekarna och de eviga skrubbsåren.
Jag slutade gråta två månader efter att mamma hade dött, jag blev jämt retad av mina bröder för det, och jag växte upp med grodor och insekter i burkar och under sängarna eftersom Linus tänkte bli zoolog eller vad det hette.
Jag upplevde aldrig kärlek, men sexton år gammal brjade det bli svårt att låta bli att titta snett på killarna på bussen. Och som pappa sa: Sexton år gammal börjar dina kvinnliga former krypa fram vare sig du vill det eller inte.

Men en dag på väg hem från boxningen gick jag helt fridfullt över torget i min röda munkjacka och de svarta träningsbyxorna. Jag hade den svarta bagen slängd över ena axeln och hörlurarna till CD-spelaren över öronen.
Plötsligt hade jag en hand på min axel, i nästa stund knuffades ajg framåt och någon ryckte åt sig bagen. I farten slet jag av mig hörlurarna och försökte få ner dem i fickan, men när ajg hamande på marken åkte CD-spelaren ur.
Någon skrattade hånfullt åt mig när jag reste mig upp.
När ajg väl stod upp igen med fötterna tryggt på marken glödde mina ögon av ilska och jag såg killen i ögonen. Han såg tillbaka men verkade lugnare än innan.
- Vad fan tror du att du håller på med?
- Ja du, Hannes, vad tror du?
Då slog det mig. Han hade förväxlat mig med Hannes Wikholm såklart. Vi var riktigt lika varandra, men så lika?
Hannes Wikholm förresten var kriminell av sig coh hade flera gånger stulit och gjort bilinbrott. Killen framför mig måste ha råkat ut för honom.

- Nejnej, jag ehter Sam, Sam Rehnqvist sa jag och log. Vi är lika, ajg och Hannes, men han brukar väl itne gå ensam helt öppet så att alla ska få en chans att slå ner honom? Eller?
- Även brottslingar gör väl misstag, sa han och flinade. Minns du mig inte? Emilio Granlund... hallå? Killen vars bil och tjej du snodde...?
Jag såg på honom helt likgiltigt, även om jag fattade att han var arg.
- Men hallå, jag är faktiskt inte Hannes Wikholm. Jag heter Sam, egentligen heter jag faktiskt Samantha...
I nästa sekund blixtrade det till. Jag in såg att han inte trodde mig lite försent och försökte backa undan, men knytnäven träffade ändå på käken och jag kunde nästan omedelbart känna blodsmaken och hur något, förmodligen en tand, lossnade.
Jag föll itne omkull iallafall och stirrade på Emilio.
Nästan genast försökte han igen, men eftersom jag tränade boxning hade jag snabba reflexer, och jag duckade i tid. Dne här gången var det han som fick känna på mina knytnävar, och jag slog till honom i solar plexus. Jag tror att han tappade andan, och när han stod upprätt igen slog jag till igen, på käken.
Vi andades ut en kort stund innan han stod upprätt och slutade klippa med öögonlocken. Han bara såg på mig.
- Du, jag är ledsen. Hannes kan inte boxas...förlåt Sam.
- jag heter Samantha, svarade jag och log.
han flinade.
- Det tror jag inte på. Det får du ta och bevisa.
- Vi kan väl börja med en fika?
Han började plötsligt skratta, och när blodet fårn ahns mun återigen började rinna började jag också skratta.
- Vet du, kan vi inte börja med sjukhuset istället?

Författare:

Publicerat

Dela: