Utestängd

I mina tankar är jag den duktiga som får högt betyg och är bäst i klassen. Jag är kompis med alla och de flesta ser upp till mig. När jag har godis delar jag med mig, har någon lånat pengar är det inget tvång att lämna det dagen efter. Ett perfekt liv alltså.

I mina drömmar är jag den coola tjejen som alla har respekt för. Inte ”dålig” respekt, att jag är elak, utan att jag hjälper alla. Jag är den som säger till mobbare att sluta, som skyddar den svage. Alla vill hänga med mig med mig för att jag gör så roliga och häftiga saker. Jag är inte duktigast i skolan och jag bryr mig inte om ifall jag glömmer en läxa. Ett häftigt liv alltså.

Men min verklighet är helt annorlunda. Där är jag den mobbade, den svage. Att alltid vara den utsatta tar på krafterna. Jag måste alltid se till så att ingenting är på min stol eller på min bänk eller på något annat. Jag vet inte hur det började. I sjuan började jag i den klassen jag går i nu. I början av sjuan var allt rätt bra.
Jag hade kompisar och så.
Men strax innan jul började jag märka att en kyla smugit sig in hos mina kompisar. Kanske kunde det bero på att jag aldrig hade tid att vara med dem. För man behöver hjälpa till mycket hemma med sju syskon. Trodde jag att det var.
Efter jul började en ny kille i klassen, Pontus. Nu fick jag reda på orsaken. En dag när jag hade varit sjuk hade han varit och hälsat på. Och han ver en rasist. När mina kompisar berättade om mig började han hata mig utan att ens ha träffat eller sett mig.
För det är det jag är, en utlänning som Pontus säger. Jag kommer från Irak. Men inte kan hjälpa att dem krigar där!
Fast det hade kanske varit bättre ifall jag stannat där, för det helvete jag lever i nu är nog värre.
På något sätt övertygade han alla i klassen om att jag ver en ohyra, en loppbiten hund. Så nu har jag alla emot mig.
Vissa dagar ignorerar dom mig helt och hållet. Jag är som luft för dem. Andra dagar är jag deras piltavla och dem har pennor och suddigum och allt möjligt som pilar.
Men det som ändå ger 100 poäng, att träffa rätt, är orden. Dom etsar sig fast i minnet och är jättesvåra att få bort. Om och om igen hör jag deras röster när jag ska sova:
” Dumma utlänning, försvinn dit där du kom ifrån!”
” Varför förpestar du vårat land och våran skola? Flytta tillbaka till där du bodde innan”
Andra dagar lägger de fälleben för mig.
Och jag är alltid rädd för att gå in i matsalen, med allt porslin på brickan. Man vet aldrig ifall de ”råkar” stöta till mig så att jag tappar allt med ett högt kras.
Så detta är min verklighet. Och det sorgliga är att jag nog inte är ensam. För de flesta är som jag, vågar inte berätta, för då blir det bara värre.

Men det som gör mig mest arg är när jag tittar i ögonen på mina gamla kompisar. De kommer av sig mitt i något dräpande svar och ett ögonblick skymtar något skamset och medlidande.
De vill ju egentligen inte men faller för grupptrycket.
Varför, undrar jag, varför ska det vara så?

Skriven av: Sandra Blad