Utgång

Loungen ligger en trappa upp i hotellet, vi går in genom dom automatiska dörrarna och in genom lobbyn över den röda mattan, det står en soffgrupp i mitten, nedanför loungen och baren som redan är full av folk, och i receptionen råder samma lugn som alltid på natten.
Vi ställer oss i baren och beställer in varsin starköl, jag tar dessutom en Gin & Tonic, vid sidan om, för att riktigt ordentligt lossa på stämbanden, vi röker varsin cigarett samtidigt som vi försöker fastställa ställningarna.
En ensam, kraftig kvinna med kort, blont hår vinkar mej till sej, och eftersom Stefan gått på toaletten, och med tanke på all öl och allt vin jag hällt i mej under kvällen, under vår vanliga förfest, som i regel alltid visar sej vara kvällens höjdpunkt, går jag orädd dit.
- Journalist, säger hon och jag försöker komma på om jag läst henne, eller åtminstone sett hennes byline.
- Skulle du kunna tänka dej att gå in på toaletten, nu, och bara knulla, säger jag, där jag sitter bredvid henne i baren, och det är en sak jag aldrig skulle ens drömt om att säga nykter, eller, det är just en sådan sak som jag i åratal drömt om att säga nykter.
Hon ser skeptisk ut, och när hon känner efter, så tycks hon bli, om inte besviken, så försäkrad om riktigheten i sin skepsis.
- Det är bara för att jag är full, försöker jag. Men när allt kommer omkring så har jag varken ork eller intresse för att genomföra förslaget.
Det är överhuvudtaget som om männen och kvinnorna som avslutar nätterna i varandras sängar, för att aldrig mer ses eller höras av igen, talade ett annat språk, ett språk som jag helt enkelt inte förstår, eller ännu inte lyckats lära mej, jag har sett det hända, på avstånd, men jag har aldrig förstått mej på det, dom självklara gesterna som aldrig missförstås.
- Va ville hon, säger Stefan och tar hennes plats, samtidigt som jag ser henne bana sej väg genom folkmassan, bort till pianot, som står framför dom stora, breda fönsterna som vetter mot den hårt trafikerade innerstadsgatan, där barpianisten samlar dom sångtörstiga gästerna.
Jag rycker på axlarna.
- Vilken kossa. Han flinar, och sveper ölen med samma hand som han håller cigaretten i, innan han skjuter iväg glaset över bardisken, och viftar till sej den bedagade bartendern.
Vi går bort och sätter oss i ett par lediga fåtöljer, med våra senaste beställningar, och Stefan börjar bli otålig och ser sej omkring efter bekräftelser, allt mer febrilt.
- Här e fan inga beautys, säger han efter en stund och askar, medan röken som just gjort sin sejour nere i lungorna väller ut mellan dom nästan fyrkantiga tänderna.

Jag hinner ikapp henne ett tiotal meter från hotellets entré, hon sätter sej ner i vägrenen och bara skrattar, jag skrattar också, men jag är fortfarande alltför medveten om mej själv, om att jag för-söker vara en som springer efter fulla flickor och skrattar lekfullt och förälskat.
Jag hjälper henne upp på benen och just då kommer det en taxi körande, så jag stannar den med handen och hjälper henne in i baksätet, innan jag själv följer efter.
Hon sluddrar sin adress och hela tiden tänker jag att hon närsomhelst kan bli varse vem jag är, och avsluta vårt äventyr långt innan det ens hunnit börja.
Men hon bara slumrar med sitt huvud mot baksätet, då och då snuddar det vid min axel, och baguetten som hon handlat i den nattöppna jourbutiken, vägg i vägg med hotellet, håller hon bara lojt i handen, och emellanåt försöker hon ta en tugga av den.
När vi väl kliver ur taxibilen, och jag betalat, så tycks hon kvickna till, och hon har inga problem med att hitta sina nycklar, eller låsa upp, jag följer tyst efter henne in i trappuppgången och hissen, och hela tiden hoppas jag att hon inte ska ångra sej.
Hon somnar med den halvt uppätna baguetten bredvid sej, fullt påklädd, ovanpå täcket, medan jag klär av mej inpå kalsongerna och t-shirten och krälar in under täcket.

En arm lägger sej tungt över mitt bröst, och när jag slår upp ögonen, så kan jag starkt förnimma den nakna kvinnokroppen vid min sida, halvt under täcket, men med tydliga konturer i lägenhetens skumrask, där varje möbel ges en nästan mystisk aura.
Är detta tecknet, signalen för att det är dags att framåtskrida?
Men hon sover ju?
Eller.
Nej, hon ser ut att mer låtsas sova, än att hon verkligen ligger försjunken i rem-sömn. Jag ligger orörlig och tänker på varje andetag, på hennes, och på mina egna, rytmen i dom, och saliven som plötsligt produceras i massor, kan jag bara med stor möda svälja.
Hur många gånger dom senaste åren har jag inte drömt om denna stund, då jag äntligen fått full tillgång till det min kropp åtrår mest av allt i världen?
Men nu när jag väl ligger här, och har ögonblicket inom räckhåll, när jag inte bara kan se utan också ta på möjligheten, då är det som all lust bara rann av mej.
För mej är ett kanske, ett otvetydigt och rungande nej.
Men säjer hon nej, säjer hon ens kanske, säjer hennes kropp inte snarare att hon vill, att hon önskar sej en kropparnas amalgamering under täcket. Jag tror nog det, men jag vet inte, och skulle det nu verkligen vara så att hon faktiskt inte vill, att jag läst av henne fel, så…
Hon skulle också kunna välkomna det, för helvete! hon tog med mej hem till sej, hon klädde av sej under natten, när jag låg och sov, och klev ner i sängen bredvid mej, hon måste ha sett att jag gjort detsamma, hon lät sin arm lägga sej över mitt bröst.
Det måste väl ändå betyda, något.
Men nu har jag låtit det gå för lång tid, hon måste i sådana fall ha legat där och väntat, och till sist tröttnat på min obeslutsamhet, på min oförmåga att handla.
Nu vänder hon sej om på sidan, med ryggen mot mej, och andas tyngre, riktiga, djupa andetag, av det slag som omisskännligt indikerar att kroppen börjar stängas av, för att gå in i dvalan.

Hon sitter borta vid sminkbordet, och över sin högra axel kan jag se ena halvan av hennes ansikte, hur ögonen glimmar till under mascaran, och hur ett morgontrött leende smittar av sej på resten av ansiktet, som kommer till liv.
Jag blir plötsligt rädd för att möta hennes ögon, och gör mitt bästa för att verka upptagen med att ta på mej kläderna, eller överhuvudtaget av allt som kan dra min uppmärksamhet från dom, som bokryggarna i hennes stringhylla, eller blommorna på fönsterblecket.
Efter att jag klätt på mej med stor ansträngning, eftersom sängen måste vara en av dom lägsta sängar jag någonsin sovit i, vilket gjort att jag suttit med knäskålarna under hakan när jag trätt på mej strumporna, så går jag bort till fönstret och särar på persiennerna.
Tvärs över ligger ett av stadens omtalade konsthus, något som gör att jag med ens vet mycket bättre i vilken del av staden jag befinner mej i, det är en del jag sällan bevistar. Jag står kvar där en stund, i hopp om att hon ska bli färdig, så att vi kan skiljas åt.
- Jag börjar jobba snart, säger hon och står mitt i rummet och trär på sej en tröja över huvudet, med en armen i taget utsträckt snett från axeln, mitt skift börjar om tio minuter.
- Vad jobbar du med, säger jag, som genast känner mej lättad och vill återgälda henne för hennes oavsedda räddning av mitt anseende med konversation.
- Det frågade du i går också, flera gånger, faktiskt.
Jag försöker komma ihåg hennes svar, och i samma stund som hon vänder mej ryggen, som jag tycker det, väl demonstrativt, så undrar jag om hon verkar besviken, eller lättad, över nattens utgång, men jag kan inte utröna något annat än den vanliga morgonstressen.
- Jag jobbar som servitris, säger hon sen, fortfarande med ryggen vänd mot mej, och går ut till toaletten, genom en helt liten hall.
- Ja, just det, säger jag men jag kommer fortfarande inte ihåg varken mina frågor, eller hennes svar, allt jag kan tänka på, och minns, i detalj, är mina tafatta försök till närmanden, mina plågsamt ansträngda skratt, och min påklistrade uppsluppenhet.
- Är det här i närheten då, eller?
Men när svaret låter dröja på sej, så förstår jag att det förmodligen också var något jag frågade henne om under natten, och att jag fått samma svar varje gång.
- Hade vi kul igår, fortsätter jag, i ett försök att byta samtalsämnet och förhoppningsvis inte förarga henne ytterligare, jag är ju trots allt hennes gäst.
Men inte heller det verkar falla i någon vidare god jord.
- Du kan stanna, om du vill, säger hon sen, när hon sticker in huvudet i vardagsrummet, och hon har fullt sjå med att borsta ut tovorna ur håret.
Vad menar hon? Stanna, här. När hon är på jobbet? Men jag är ju en främling, jag skulle ju kunna få för mej att stjäla hela möblemanget, och länsa kylen.
Tänker hon sej att vi ska ta igen det vi missade under natten, när hon kommer hem? Ge mej en andra chans, att visa att jag är en älskare, som vet hur en kvinna ska, och vill, tas. Eller menar hon helt enkelt att eftersom jag uppenbarligen inte har ett arbete att gå till, och eftersom hon har en smula bråttom till sitt, så behöver jag inte skynda på för den sakens skull?
- Nej, jag ska nog bege mej hemåt, säger jag.
Redan i trapporna ligger hon några steg före, och så fort vi kommer ut på gatan så är det som hon bara lade ett större och större avstånd mellan oss, och några kvarter längre bort tappar jag nästan bort henne bland dom övriga fotgängarna, och innan jag viker av på en tvärgata, både road och oroad av det absurda i situationen, så är hon försvunnen.

Författare:

Publicerat

Dela: