Utsikten från månen

Vissa kvällar kommer alltid att vara bättre än andra. Vissa dagar kommer alltid att framkalla den där känslan av tomhet, likgiltighet och frustration över att det inte finns något att göra åt situationen. Jag är så lycklig.

Emma rullade runt på mage igen. Med armarna tätt hoptryckta under bröstkorgen önskade hon att få känna stenplattans solvärme genom dunjackan. September var ovanligt varmt i år. Egentligen var jackan överflödig. Hon blickade ut över sjön, såg solen glittra i vattnets slöa krusningar och en massa läskig vass i de grunda kanterna.

Emma fullkomligt älskade de här stunderna. Inga bekymmer i världen och bara soldränkta timmar framför sig som ingen kunde ta ifrån henne. Vet man hur är livet värt att njuta av.

16 år på nacken och ändå så klok. Det trodde hon sig veta i alla fall. Att hon var klok alltså. För det blir man väl av tragedier som drabbar en? Hon hade levt ett lätt liv, och visste om det.
Det var det som gjorde henne annorlunda. Hon såg på jorden utifrån, från månen. Objektivism finns inte, men nära kan man komma. Hur nära är inte intressant, bara att det går och att det åtminstone hjälpt Emma.

Hon hade alltid oroat sig för ingenting nära gränsen till vansinnighet. Fram till den dagen. Den 31 januari 2000. Då miste forna problem all betydelse. En vän som inte finns mer, ett hav av känslor och minnen som sannerligen sätter sina spår.

Folk såg på henne som en oerhört sansad, men också avslappnad och okonstlad människa. Skulle Emma tro i alla fall. I verkligheten var det säkerligen inte alls så, men vad spelar det för roll?

Det finns nackdelar med att se livet från månen. För er som skulle vilja åka dit och hälsa på henne, den där Emma. Ni förtjänar att veta dessa nackdelar bara för att ni överväger resan.

Det avstånd ni lägger mellan er och jorden ger distans på både gott och ont. Att färgas av känslor är ju det som kännetecknar objektivismens motpart, subjektivism. Och vill man vara fri och kunna vinna allt måsta man först som bekant förlora allt. Detta kommer ni att göra om ni åker. Ni bekymrar er inte om problemen, men gläds ej heller fullt åt deras lösningar. Ingenting kan få er att må sämre än vad t.ex. en kopp dåligt kaffe kan göra, men riktig lyckliga kan ni aldrig bli. Balansgången är hårfin. Är det värt risken?

Jag vet inte. Emma har lyckats med sin balansakt och tagit sig dit utan att vara fast där. Hon vet att bejaka sina känslor, vilka som har en nödvändig plats i hennes mänskliga liv och vilka hon kan välja bort. Detta ger henne reella problem, stora, viktiga problem. Vill ni ha det?

Emma behåller dem för att de ger livet en mening. Glassar du bara fram riskerar du att hamna i träsket av överstress för blomkrukor igen. Hon har dock offrat en del av sig själv på vägen. Aldrig kommer hon bli ursinnig eller besinningslöst salig.

Hon rullade tillbaka på rygg för att skydda ryggen mot det tilltagande draget från sjön och för att kunna se himlen. Molnen var på väg hem. ”Snart blir det mörkt” tänkte hon lite bekymrat. Dagen var redan över. Men så tänkte hon igen. Dagen är inte över, den börjar bara lugna sig. Jag ska gå hem och ta en kopp varm choklad! Hon log nöjt och började klättra nerför hopptornsstegen. Bryggan var kall och vinglig under de slitna sulorna på gympadojorna när hon halvskuttade hemåt i höstmörkret. Ensam och tillfreds.

Att ha kontroll i alla situationer är kanske inte värt utsikten.
Tänk efter före, som Emma skulle säga, med all rätt.

Skriven av: Pim