Vad är det som händer? Del 1

Benitta ligger i det knähöga gräset. Hon visslar på en glad melodi.
Vinden fläktar hennes ansikte och molnen skyddar henne mot solens varmaste strålar.
När hon hör brummandet av en bil slår hon upp ögonen.
Hon sätter sig i gräset och ser mot sitt hem.
En röd ford bromsar in på gården.
Benitta känner varken igen bilen eller föraren.
Det verkade inte hästarna i hagen göra heller.
Melodie, Benittas egna ponny, ryggade undan och ställde sig längst bort i ett hörn av hagen.
De andra tre hästarna gjorde likadant.
Benitta känner hur hon ryser, men det var inte så kallt ute.
Hon reser sig upp och går mot mannen.
Hennes mamma Cecilia var inte hemma, så Benitta hoppades att mannen var en arbetskamrat som bara tittade förbi.
Men så var det inte.
Direkt när Benitta kom inom synhåll för mannen tyckte hon att han stelnade till lite.
-Vad gör du här?! Mannen lät vresig och sur.
Benitta fnyste. Hon bodde ju här, var mannen knäpp i skallen eller? Trodde han att han ägde deras gård?
-Jag bor faktiskt här! Benitta försökte låta lika vresig som han, men det misslyckades.
Mannen fortsatte att fråga henne en massa konstiga frågor.
-Var är din pappa Carl Smith? Ett litet barn kan ju inte bo själv här.
-Jag är inte ett barn! Jag fyller femton år! Och pappa är död föresten. Vad vill du?
Mannen såg faktiskt lite förvånad ut.
-Död? Jag beklagar...Mumlade han bara innan han satt sig i bilen och körde i väg.
Benitta såg efter honom.
Vilken idiot han var! Benitta hade lust att önska att han kom tillbaka så hon kunde skälla ut honom.
När hon skulle gå upp till sitt rum passerade hon vardagsrummet först.
Hon slängde bara en hastig blick på tvn innan hon började gå upp för trappan.
Halvägs tvärstannade hon.
Tvn, var den verkligen på?
Jo, den var på.
Benittas hjärta ökade tempot en aning.
Vem har satt på tvn? Varken hon eller mamma har tittat på den, och mannen, han gick väl inte in i huset...?
Benitta ruskade på huvet för att bli av med tankarna.
-Jag kanske tittade på tvn innan frukosten och glömde stänga av den. Intalade hon sig. Så måste det vara såklart!
Ännu en gång tvärstannade hon i trappan.
Hon hörde knarrningar bakom sig i trappan.
En rysning längs ryggraden och...
Knarrningarna tog slut.
Benitta suckade av lättnad och fortsatte upp till sitt rum.
Hon öppnade den gamla trädörren och kipade efter andan.
Det hon såg företällde inte hennes rum.
Rummet var helt tomt om man bortser från kistan mitt i rummet.
Benitta kunde se vad som stog på den; Carl Smith.
Benitta ryste, kistan som stog i hennes rum tillhörde hennes pappa.

Skriven av: Julia A - 07