Vad du inte berättade.

Vad du inte berättade (från början med titeln Hemligheter, men det kändes så lamt...)

'Är det alldeles säkert att du klarar dig nu då?'
frågade mamma för hundrasjuttiofjärde gången, och för hundrasjuttiofjärde gången nickade jag och försäkrade henne om att allt skulle gå bra.
'Du har vårt nummer om det skulle hända något. Lova att du inte drar dig för att ringa, om du så bara vill prata av dig lite, Kim, älskling.' Hon gav mig en stor kram med våta hundögon medan den engelska brytningen förvreds så att det knappt gick att höra vad hon sa. 'Du har blivit så stor! Jag minns när du var...'
Jag kastade en hjälpsökande blick på pappa, som stod strax innanför dörren, redo att gå. För alla andra verkade han stel och formell, hans röst visade aldrig något känslomässigt engagemang. Min smått överkänsliga mor hade till och med depressioner då och då när hon fick för sig att han inte älskade henne. Men genom åren jag växt upp med honom, hade jag lärt mig läsa i hans ögon vad hans röst inte sa. Just nu var han lika rörd som mamma, men betydligt mer kontrollerat. Det är ju inte varje dag ens enda barn flyttar ut. Men han förstod att jag behövde vara i fred, och att mamma började spela över.
'Alyssa,' sa han, 'Kom nu. Kim ska få packa upp i fred.' Och så blinkade han åt mig.
Motvilligt backade mamma undan. Jag vinkade av dem och låste dörren, och lutade mig mot den med en djup, lycklig suck. Min nya fristad, mitt alldeles nya hem, bestod av en hall, ett kombinerat vardagsrum/sovrum och ett litet kök. Det var inte särskilt rymligt och spartanskt inrett med sängen och skrivbordet på ena sidan av bokhyllan som delade vardagsrummet i två, och TV:n och min lilla soffa med soffbord på andra sidan. Tapeterna var enfärgade och enkla, men tack gode gud var de inte täckta av löjliga mönster som de flesta andra gamla tapeter jag sett. Genast när jag och mina föräldrar fått se på lägenheten, hade jag vetat att den var min, menad för mig och ingen annan. På ingen tid alls hade jag flyttat in mina möbler och organiserat dem, och delat upp mina grejor så att de fick plats. Mamma hade blivit förskräckt av att se hur entusiastiskt jag åtog mig uppgiften att flytta ut, och fick en ny depression när hon fick för sig att det var på grund av henne. Men det ordnade upp sig. Och nu var jag äntligen här.
I sexton år hade jag slavat i skolan och låtit mamma dalta med mig, men nu var det slut på slitet. Visst, jag hade gymnasiet kvar, men det kändes som att nu när jag fått mitt eget ställe var jag fri. Nu var det dags att Leva, med stort L. Plugghästen skulle ut på grönbete!
Och jag behövde inte ens vänta länge…

'Kom igen, vi tävlar!'
Jag vände mig förvånat om och stirrade på killen som dykt upp bakom mig. 'Va?' sa jag dumt medan hjärnkontoret började ticka. Hans (utan tvekan snygga) ansikte var bekant, men jag kunde inte riktigt placera det.
'Jag utmanar dig. Försten till parken. Om jag vinner, bjuder du mig på lunch. Kom igen,' fortsatte han när han såg att jag tvekade. 'Jag har ont om cash, så var lite schyst mot en broder i nöd!'
'Och om jag vinner?' frågade jag.
Han såg ut att fundera en sekund över saken. 'Bestäm du,' sa han sedan. 'Vad som helst.'
'Du kan hänga med mig hem,' sa jag. Våra ögon möttes, och ingen av oss blinkade. Hans ögon var svarta, och oändligt djupa.
'Trodde inte du var typen som bjöd hem en första träffen,' sa han.
'Så lagar vi till lunch,' sa jag och lyfte ena ögonbrynet. 'Är du pervers eller nåt?'
'Kanske. Morsan tappade mig i en trappa en gång, man vet aldrig.' Han flinade, fräckt och menande. 'Kom igen då!' Och böjde sig fram och spände kroppen. Han var klädd i skejtar-jeans som satt som klistrade långt ner runt midjan, men hängde ledigt på honom annars. T-shirten var också stor, men ju mer hans kläder dolde, desto mer ville jag se. Skolböckerna hade han helt enkelt släppt på trottoaren.
'Klara!'
Jag kom på mig själv med att stå och stirra på hans häck, som fanns snett framför mig i precis fel (/rätt) höjd. Snabbt ställde jag mig på plats bredvid honom.
'Färdiga!'
Han bar ett par svarta och blå Rollerblades, lika snygga som resten av honom, och jag kunde bara avundas honom dem. Förmodligen hade han mycket bättre chanser än jag, med mina medelklassiga inlines. Men jag tänkte i alla fall ge honom en ordentlig match, om inte annat så för stolthetens skull.
'Gå!'
Vi störtade iväg exakt samtidigt, som skjutna ur en kanon. Det var trafikstockning såhär vid lunchtid och gatorna var smockfulla med folk. Irriterade bilister och uppretade fotgängare skrek och tutade på oss. Vi körde både på vägen och trottoaren, uppe i vansinniga hastigheter, och riskerade säkert livet mer än en gång i vågade chansningar hit och dit. Han var helt tokig, jag var bättre på att upptäcka luckor. Så med bara en kort bit kvar till parken låg han flera meter före mig, och jag gjorde mig redo för förlusten. Men plötsligt föll han tillbaka och praktiskt taget gav mig segern.
Flämtande som hundar, föll vi ihop i gräset. Han haltade och höll om sitt vänstra ben. 'Sträckning!' stönade han. 'Ring 112! Fy fan!' Sedan började han skratta. 'Och jag som är urkass på matlagning.'
'Hämtmat. Färdiglagat. Mikro,' räknade jag upp.
'Visst,' svarade han och hävde sig upp på armbågarna. 'Och efterrätt? Delar du rum med nån?'
Jag, min idiot, fattade inte, och sa bara förvirrat: 'Nej.'
Nöjt la han sig ner i gräset igen. 'Fint,' menade han. 'Jag har håltimme efter lunch, och ingen kommer att bry dig ifall du inte är med på gympan. Du kan förresten gympa med mig.' Och så skrattade han tyst för sig själv.
Lugn ett ögonblick! Hur vet han att jag har gymnastik efter lunch? Wow.

På vägen hem pladdrade han på om allt och ingenting, och vi skrattade tillsammans. Fast under ytan lyssnade jag knappt. På de tio minuter det tog att plocka upp hans böcker och komma hem till mig, hann jag komma på var jag sett honom förut. Han gick i den andra gymnasieskolan på andra sidan stan, var inne på tredje året. Alla tjejerna pratade om honom, och det sades att han legat med typ halva stan inom rimlig åldersgräns. Jag var redo att tro på allt de sa om honom; han var ursnygg och ledig att vara med. Han var väl ingen svärmorsdröm precis, men om jag ville vara lite mer vild och galen så var han precis rätt lärare. Fast lustigt nog mindes jag inte hans namn.
'Mikra grejorna du, jag måste pissa,' sa han när vi kommit innanför dörren och fått av oss våra inlines. Sedan försvann han in på toaletten.
Medan jag värmde maten funderade jag över vad allt det här betydde: vad som skulle hända, vad det var han ville, vad jag skulle göra och vad det egentligen var jag ville. Jag var så upptagen att jag inte tänkte på att han tog god tid på sig. När jag väl kom på det, kollade jag hallen, men toan var naturligtvis tom. Hans inlines låg kvar, så jag fortsatte ut i vardagsrummet, där han satt på min säng och läste i en liten bok. Tydligen var han helt fångad, för han märkte inte att jag kom. Men det var inte vilken bok som helst, heller. Jag skriver dikter ibland, bara för att rensa skallen och få ut alla tankar. Dessa hemska, självutlämnande små saker låg nu i hans händer.
'Hallå!' utropade jag.
Han såg upp på mig, och sedan tillbaka ner i boken och började läsa högt, en av de värsta av dem alla. Jag hade skrivit den efter min första olyckliga kärlek med den första jag legat med, och den var full av äcklig, tårdrypande självömkan. Rasande slet jag åt mig boken ur hans händer och kände mina kinder hetta. Det var en lättnad att få vända honom ryggen medan jag la ner boken i skrivbordslådan och låste den. Jag var fullkomligt övertygad om att han skulle hånle om jag vände mig om, och ville bara att han skulle försvinna.
'Förlåt.' Hans hand på min axel. 'Förlåt. Jag visste inte att...'
Han tystnade när jag slog undan hans hand och demonstrativt började gå ut i hallen. Men plötslig la han armarna om min midja bakifrån, och höll mig fast, tätt intill sig. 'Vänta,' viskade han tätt intill mitt öra. 'Jag menade inget illa, Kim. Bli inte arg, snälla du.'
Hur vet han mitt namn?... Han vet mitt namn!
'Vad tror du att du håller på med!' flämtade jag och slet mig loss.
Han stirrade på mig ett ögonblick, och vände sig sedan bort. 'Jag trodde...' En generad skakning på huvudet. 'Nej, förlåt. Jag ska gå.' Varpå han gick ut i hallen. Men plötsligt visste jag att jag inte fick låta honom gå, i så fall skulle det hela vara över. Jag kastade mig ut efter honom.
'Läser du ofta andras dagböcker?' hävde jag ur mig.
'Lägg av!'
'Svara då!'
När han tittade upp såg han verkligen slokörad ut. 'Jag visste inte att det var en dagbok. Den låg öppen på ditt skrivbord. Du behöver inte tro mig, men jag vill att du ska veta...' Han tvekade lite. 'Jag tyckte om det, det var därför jag fortsatte läsa, fast jag fattade att jag inte borde. Det var väl lite djupt för mig, kanske, eller väldigt djupt egentligen. Men jag tyckte om det fast jag inte fattade så mycket. Ändå, liksom.'
'Du förlorade med flit. Och vad hände med sträckningen?' hånade jag honom.
'Det gick över,' svarade han och ryckte på axlarna. 'Men... alltså, jag ville kolla in ditt ställe och så, typ.' Han flinade, fast ganska tveksamt.
Inte kolla in mig då, typ? Vad tror du?
'Ledsen för att jag tjuvläste. Och för att jag ljög. Och... allt. Antar att jag förstörde alltihop nu.'
'Lunchen är redan över. Och maten är kall igen.' Det var allt jag kunde komma på att säga.
Han log, och jag kände med förundran och förskräckelse att jag liksom bara smälte och gav efter. 'Vi sticker ut och äter istället,' sa han. 'Jag bjuder. Okej, så jag ljög om pengarna också. Fast du borde känna dig smickrad. Det är inte varje dag jag låter mig bli slagen av småungar.'
'Du ska få för småungar,' svarade jag.
Vi gick inte ut. Vi värmde maten igen och åt, och han pladdrade på och vi hade kul tillsammans. Jag märkte knappt vad maten smakade. Och gissa vart vi hamnade i slutändan. Nej, missförstå mig rätt här nu. Vi satt bredvid varandra på min säng och läste högt för varandra, både mina egna grejor och ur riktiga böcker. Någonstans längs med vägen la han sin arm runt min midja, och så satt vi tills vi måste tillbaka till skolan. Jag hade ett avgörande prov i biologi, och han retade mig inte, även om han lämnade mig motvilligt.
'Ses imorron,' sa han när vi skiljdes åt. Jag stod kvar en stund och såg på hans breda ryggtavla och sexiga häck, medan han rytmiskt och elegant susade iväg på sina Rollerblades. Att behålla koncentrationen under provet blev en plåga. En helt annan sorts biologi letade sig in i min skalle hela tiden.

'Får man bjuda er på bio, snygging?'
flinade han, när han kom fram till mig efter skolan nästa dag. Han måste ha skolkat för att hinna i tid, men jag tänkte inte bry mig om såna bagateller.
'Det kanske man får,' svarade jag. 'Vad är det för film?'
'Ingen aning,' skrattade han. 'Det var bara ett infall jag just fick. Förresten spelar det ingen roll. Det är för stämningen, du vet.'
'Okej då. Men ingen porr.'
'You're the Boss. Och det lär vi ju förresten få nog av i alla fall.'
När han blinkade menande mot mig, kände jag hur hjärtat skruvade upp farten och blodet började rusa genom kroppen. Rädd att jag skulle rodna vilken sekund som helst, vände jag ner blicken.
'Kom så sticker vi,' sa han, som om han förstod att jag ville komma bort från skolgården.
Resten av dagen susade vi runt genom stan på våra inlines. In och ut ur affärer vilket drev expediterna till vansinne, fram och tillbaka över vägarna vilket drev förarna till vansinne och hit och dit på trottoarerna vilket drev fotgängarna till vansinne. Vi hade skitkul. På eftermiddagen tog han mig på bio. Han tryckte sig tätt intill mig och verkade inte vara särskilt intresserad av filmen. Jag såg inte heller särskilt mycket, upptagen som jag var med att inte låta honom skämma ut mig.
'Så du försöker släppa loss lite?' frågade han när vi kom hem till mig. Det var sent, säkert strax innan tolv. 'Wild and crazy?'
Jag nickade, spänd som en fjäder. Han kysste mig mjukt och jag försökte slappna av, men kunde inte. Herre gud, jag hade ju gjort det här förut! Men det var en helt annan sak med honom. Det spelade ändå ingen roll. Han visste vad han gjorde, och han fick mig snart nog att slappna av. När jag vaknade tidigt på morgonen med honom vid min sida, kändes hela världen bara helt underbar.
Trots att: Jag vet inte ens vad han heter!?

'Han sover.'
Jag satte mig upp i sängen. Tydligen hade jag somnat om. Mitt sällskap var inte kvar i sängen, men av rösterna att döma hade han öppnat dörren för någon som knackat på.
'Vem är du?'
Gode gud, det är pappa! Okej, ta det lugnt. Jag hoppas...
'Jag heter Victor, en kompis till Kim. Jag sov över här.'
Jo visst. Tack så mycket.
Jag hoppade upp ur sängen och klädde mig på tre röda.
'Kan du inte väcka honom? Det är verkligen viktigt,' sa pappa.
'Okej, vänta.' Han kom in till mig, med täcket virat omkring sig. Mitt täckte. Å herre gud.
'Idiot!' fräste jag till honom. 'Du kunde ha klätt dig först!'
'Vaddå?' flinade han och såg bara så oskyldig ut. Tydligen ville han ha ut det över stan så fort som det bara var möjligt.
Jag gick ut till pappa, och hoppades att mitt hår inte var alltför tilltufsat. Han såg blek ut.
'Du måste följa med mig till sjukhuset,' sa han. 'Din mor är sjuk.' Han kastade en blick på Victor som stod bakom mig. 'Jag förklarar det senare. Kom när du är klar, jag har bilen här utanför.'
'Lås efter dig,' sa jag och gav extranyckeln till lägenheten till Victor.
'Du behöver inte vara så arg,' sa han allvarligt. 'Vad är det som hänt?'
'Ingenting,' fräste jag. 'Och var så snäll och sätt inte upp det på skyltar över stan!'
'Vad?'
Jag smällde igen dörren i ansiktet på honom och tog tre trappsteg i taget. Pappa förklarade medan han körde oss till sjukhuset att mamma börjat må illa, och sedan plötsligt fallit ihop på golvet. De hade ringt ambulans, och nu låg hon medvetslös. Läkarna visste inte ens om hon skulle klara sig. Vi vakade båda två vid mammas säng resten av natten och dagen som följde. Pappa sa aldrig något om Victor, och jag försökte inte förklara mig, det skulle bara ha väckt misstanke.

Efter det var jag inte i skolan på två dagar, och bodde hemma hos pappa igen. Eller rättare sagt så praktiskt taget bodde vi båda på sjukhuset. Mamma hade fortfarande inte vaknat upp. Men snart sa pappa att jag inte kunde sitta och uggla där hela dagarna, och jag måste snart tillbaka till skolan igen. Så jag gick för att handla, eftersom det behövdes. Medan jag läste innehållsförteckningen på en panpizza, stack någon handen i min backficka. Jag snurrade runt, redo att dra till vem det nu var som tafsade, och stirrade in i ett par bottenlösa svarta ögon.
'Lugn,' sa han. 'Jag skulle bara lämna tillbaka nyckeln.'
'Victor!'
'Äh,' flinade han. 'Ge dig. Jag kom bara på det sådär hastigt. Gick din farsa på det?'
Så han hette inte Victor? Jag höll noga masken. 'Varför ljög du?'
'Du vet, jag har inte världens bästa rykte. Din farsa skulle nog inte gilla att du hänger med mig, eller hur? Folk snackar så mycket.'
'Är det sant?'
'Vad?'
'Allt de säger om dig?'
'Jaha. Borde inte du veta det?' Han flinade igen.
'Men lägg av!'
'Vad är det nu då?'
'Jag har väl i alla fall rätt att få ett svar?'
'Vaddå rätt!' exploderade han. 'Att knulla mig innebär inte att du får nån jävla rätt på köpet! Fattar du!' Jag hade sett att han verkade lite instabil idag, flinade lite för lätt, och ögonen höll inte kvar blicken särskilt länge. Men det här kom som en överraskning, och jag ryggade tillbaka lite och höll på att falla baklänges över frysdisken.
'Okay, okay, förlåt då!' Jag såg mig omkring, men ingen verkade ha lagt märke till oss eller hört hans utbrott.
Vi stod tysta en stund utan att se på varandra. Sedan verkade det hela plötsligt skrattretande.
'Hejsan, snygging,' sa jag med ett litet leende.
'Tjena, kompis,' svarade han, men såg fortfarande inte på mig.
'Du…”
'Det är inte sant.'
'Va?'
'Allt de säger om mig. Det är inte sant.' Han tittade upp, vaksamt, misstänksamt, för att avläsa min reaktion. 'Det är bara en massa skitsnack.'
Jag nickade; jag visste det redan. 'Mm… Fast… vad heter du, förresten?”
Hans tur att rygga undan, och han såg så sårad ut att jag kände mig som en total idiot. Vilket också var exakt vad jag var. 'Du vet inte mitt namn?' sa han misstroget. 'Vi har snackat i timmar, läst böcker, kollat film... fan, vi har för helvete legat med varann!'
Folk stirrade på oss nu. 'Lugna ner dig,' sa jag. 'Förlåt. Men du berättade aldrig ditt namn.'
Han backade undan. 'Dra åt helvete, din jävla hora!' skrek han, och slog upp dörrarna och flydde ut i folk myllret. Krossad, stod jag kvar och kunde inte ens få mig själv till att följa efter honom.
Idiot! Din jävla förbannade tjockskalliga idiot! Han har en dålig dag. Det såg du ju! Men naturligtvis så måste du sabba allt, Kim... Fan också!

Medan jag satt vid mammas sida på sjukhuset, skämdes jag över mitt okänsliga och fullkomligt idiotiska sätt. Jag hade velat vara ärlig och få det sagt en gång för alla, men inte insett hur det skulle gå. Han hade ju försökt få mig att förstå att han var seriös med mig, och sekunden efteråt frågar jag efter hans namn som om det var en liten detalj jag råkat glömma. Det fanns tusen andra sätt att få reda på hans namn, men jag måste naturligtvis välja det som sårade honom mest. Idiot. Dessutom skämdes jag över att jag satt vid min döende mamma, och det enda jag kunde tänka på var en kille som halva stan haft i säng. Fast han påstod ju att det inte var sant. Var det inte det? Jag ville ta reda på sanningen, men sedan ångrade jag mig. Vem var det han kallade hora? Han kunde få brinna i helvetet!
Jag drog armen över ögonen, men grät inte. 'Hur är det?' frågade pappa.
'Bra,' svarade jag kort.
På väg för att köpa fika åt pappa och mig, hörde jag mammas namn nämnas och stannade och tjuvlyssnade. De pratade i en massa medicinska termer, men jag förstod mer än nog. Mamma hade burit sjukdomen sedan hon smittats när hon varit på semester när hon var sjutton, och hon och pappa hade tydligen vetat att den kunde bryta ut när som helst. Läkarna trodde inte att hon skulle klara sig en månad till. Den var dödlig, och utan bot. Zombielikt köpte jag fikat och återvände. Pappa undrade om allt var okej. Jag kunde bara nicka.
De visste, hela tiden. Och han vet att hon kommer att dö. Men ingen säger något till mig!

Han hette Jimmy Jacobson, arton år och fyra månader. Ingen hade något ont att säga om honom, trots att han var allmänt känd som en hjärtekrossare. Lite lirkande fick också reda på att han haft en del pojkvänner också, men det var förstås hemligheter. En kompis till mig hackade in oss i skolans datasystem. Jimmy hade ganska bra betyg, men uppförandet var inte direkt perfekt, och det fanns en hel del frånvaro. Hans var bra i gymnastik (ingen överraskning) teknik, fysik, samt språk: svenska, engelska, och tyska. De lägre betygen låg i historia, religion, musik och biologi, fast de var inte direkt dåliga. Föräldrarna verkade hyfsade. Det var alltid hans mor som kom på alla samtal, och han verkade över huvud taget ha väldigt dålig kontakt med sin styvfar. Den biologiska fadern var död sedan länge. Dessutom fanns noterat att han fått byta skola en gång i åttan, efter att nästan ha dödat en klasskompis i ett slagsmål. Efter det hade han också haft en övervakare i ett år, men ingenting mer hade rapporterats.
Allt det där sa mig en del, men inte mycket. En hel del visste jag förresten redan. Så försiktigt jag kunde började jag fråga runt, både elever och lärare, och hålla öronen och ögonen öppna. Han hade inte direkt några fiender, men inte heller några nära vänner. Han bara flamsade runt med vem som helst, och verkade ligga med vem som helst också. Men det visste jag ju redan. Det som blev tydligt ur mina efterforskningar, var att Jimmy höll alla på armslängds avstånd, också när han kom så långt att han älskade med dem. Och det var därför det tog slut så snabbt med alla. Men jag tyckte faktiskt att vi hade kommit ganska nära varann, och jämfört med alla jag pratade med verkade jag vara den som visste mest om honom som person.
Det var då jag insåg att jag kanske var den enda som gjorde det. Jag hade ett ansvar emot honom, att vara hans vän och inte svika honom. Det var inget svårt löfte att ge sig själv.

'Fick dig allt!'
ljöd en djup röst bakom min rygg en eftermiddag strax efter lunch. Jag var inte alls beredd och kände inte igen hans föreställda röst, och hoppade till. Jimmy verkade älska att smyga sig upp bakom mig.
'Va?' flämtade jag och vände mig om. Hans rödbruna hår hade blivit klippt sedan jag såg honom senast, och nu var han klädd i ett par andra jeans och en tajt svart t-shirt som gjorde hans smala midja rätt. Det var inte så särskilt egentligen, men stående där i den vita korridoren med solen i ryggen och ett lekfullt leende på läpparna, var han andlöst vacker. Inte snygg, utan vacker.
'Du har frågat runt om mig,' sa han. 'Tro inte att jag inte märkte det. Ska jag känna mig iakttagen?'
'Jag är en idiot. Jag vet. Förlåt.'
'Äh, jag var på dåligt humör. Jag hade tjafsat hela morronen med Ronny, och sen bangat ordentligt på ett prov.'
Ronny, det var hans styvfar.
'Jimmy,' sa jag, och liksom smakade på namnet, prövade det på honom, och kom fram till att det passade tillräckligt bra.
'Det är jag.'
'Jag fattar om du är arg...'
'Va? Jag är inte arg, ser du väl! Jag ångrade att jag vrålat allt det där, i samma sekund som jag insåg att du inte följde efter mig.' Han lutade sig fram över mig, och jag stod fångad mellan väggen och hans båda armar. 'Vad sägs om en försoningskyss?'
'Här? Nu?'
'Nja... nej... det kanske inte var nån bra idé.' Han rätade på sig igen. 'Vi sticker nån annan stans!'
'Är du med mig bara för sex?' frågade jag. Han verkade vara på tillräckligt bra humör idag för att jag skulle våga prata obehindrat. 'Kommer du att krossa mitt hjärta också och lägga till listan?'
'Vilken jävla lista!' sa han allvarligt. 'Jag har en känsla av att om någons hjärta kommer bli krossat här, så är det mitt. Jag är inte hälften så mystisk som du inbillar dig att jag är.'
Jag var lite skrämd av hans ärlighet. För sanningen var den, att det här ansvaret skulle väga tungt på mig. Jag åtog mig frivilligt det här uppdraget, och jag fick helt enkelt inte såra honom.
'Jag kommer inte krossa någons hjärta,' sa jag och försökte låta lugn och försäkrande.
Jimmy såg inte ut att tro mig. 'Vi sticker hem till mig,' sa han och flinade. Det där flinet som bara var till för att dölja hur osäker han egentligen var. Varför hade jag inte sett det förut? Nu var det så uppenbart. Han var så sårbar.
Aldrig. Jag lovar, Jimmy.

'Det här är första gången jag har någon inne på mitt rum,' sa han med ett nytt flin. 'Det är heligt område. Det är bara morsan som får komma in.'
Jimmys rum var ganska stort. Ena väggen bestod av hyllor, fulla av böcker och andra prylar. Sängen och dörren tog en annan vägg, och skrivbordet en tredje. Två garderober vid sidan av ett stort fönster fyllde den sista. Till skillnad från resten av rummen i huset, matchade alla färger perfekt. Hans rum var underbart, och jag kände mig genast hemma, precis som med min lägenhet.
Jag satte mig på det blå överkastet till hans säng. Jimmy pekade, och jag stirrade förvånat på ett A4 som var uppsatt bakom mig. Det var en av mina dikter, ordagrant, snyggt utskriven med kalligrafi och målad med någon form av klar, ren färg.
'Det är din bästa,' menade han. 'Förlåt att jag kopierade den, men jag tyckte den förtjänade mer än att ligga instucken i en svart, skrynklig skrivbok.'
'Tack,' sa jag. 'Du är helt fantastisk.'
Han kom fram och satte sig bredvid mig på sängen, och jag kysste honom. Han besvarade kyssarna hungrigt och hans händer letade sig ner för min kropp och stannade vid mina höfter.
Sedan ringde min mobiltelefon.
Jag visste instinktivt att det handlade om min mor, annars hade jag inte brytt mig om att svara. Han drog sig genast tillbaka när jag fiskade upp telefonen ur fickan.
'Kim,' sa min fars röst. 'Din mor har vaknat. Hon frågar efter dig.'
'Okej, jag kommer,' sa jag, och la på. Sedan till Jimmy: 'Jag måste dra. Morsan är sjuk.'
'Visst, det är lugnt,' svarade han och ryckte på axlarna. Men han såg inte ut som om det var lugnt: han såg helt förkrossad ut. Och jag förstod honom. När jag försökte tala, märkte jag till min förskräckelse att min röst var lika tom som min pappas var.
'Vi kan väl ses nån annan gång?' sa jag och önskade att jag kunde låta lite mer entusiastisk.
Men ett ljus tändes i hans ögon igen. 'Krille har ett födelsedagsparty imorron,' sa han. 'Det är öppet för alla, och det blir rätt lugnt. Han är okej.'
Jag nickade, redan på väg ut genom dörren.
Förlåt, Jimmy. Jag hoppas du förstår att jag älskar dig.

'Konsekvenserna av detta kommer troligtvis att leda till…'
Doktorn höll på att prata om något när jag kom in. Det handlade om mammas sjukdom igen. Pappa vågade inte stoppa honom, eller mig, och vi lyssnade alla tre utan att säga något. Om jag inte vetat något förut, skulle jag ha fått veta det nu. Jag var glad åt att ha fått en chans att hantera det innan. Det hade inte gått med mina föräldrars blickar på sig.
'Kim...' sa pappa, och jag mötte kyligt hans blick.
'Jag vet redan,' avbröt jag honom snabbt, och gick bort till mamma. Hon tog min hand och kramade den, men sa ingenting. Jag höll envist kvar min blick vid hennes, trots att tårarna brände bakom ögonlocken.
Mamma såg så liten och svag ut, liggande i den stora sjukhussängen med alla slangar stickande ur kroppen. Om jag tyckte att jag sett henne i hennes värsta stunder då hon haft sina depressioner, så var det ingenting mot det här. Det gjorde ont att se henne så hjälplös. Hon grät inte, såg bara lugn och lite trött ut.
Hon vet att hon kommer att dö. Hon försöker vara stark för mig. Men jag vet ju redan.
Sent nästa kväll föll hon ner i medvetslöshet igen. Vi stannade vid hennes sida, men jag visste djupt inuti att egentligen var allt redan över.
'Kim,' sa pappa. 'Jag vill prata med dig.'
Motvilligt släppte jag mammas hand. Där ute, satte sig pappa ner på en stol, och bad mig göra det samma. Men jag lutade mig mot väggen bredvid dörren.
'De säger att de väntade på det här. Hon har bara någon dag kvar, kanske bara några få timmar. Det finns inget hopp längre, Kim.'
Jag blev rasande på honom. Besvikelsen över att de aldrig berättat om mammas sjukdom, besvikelsen över att de alla gett upp på henne, och besvikelsen över att han fortfarande hade samma kyliga tonläge, gjorde mig vansinnig. Jag blinkade bort tårarna, sparkade frustrerat till stolen han satt på och sprang iväg. Pappa ropade efter mig. Eller också var det bara inbillning.
Jag slog mig ner ute i vestibulen och försökte låtsas som ingenting. Sedan kom jag plötsligt att tänka på att jag hade lovat att träffa Jimmy. Festen kanske fortfarande höll på. Men jag kunde inte överge mamma nu, de sista timmarna. Han skulle förstå, det måste han, om hans far hade dött.
Klockan var över ett på natten, och jag var så trött att jag kunnat somna där på min stol. Men plötsligt slogs sjukhusdörrarna upp och allt blev ett enda kaos. Tydligen hade det hänt något akut. Jag uppfattade bara ett par ord de skrek till varandra, om puls och blodförlust och hela köret. Jag orkade inte stanna kvar, utan vände motvilligt tillbaka till mammas rum. Pappa satt på hennes säng. Han sa ingenting, och jag slog mig ner på en stol en bit bort och låtsades som att jag inte sett tårarna i hans ögon.

Jag körde ner händerna i fickorna för att slippa all fysisk kontakt, som kramar eller liknande. Jag ville inte ha det, inte nu, inte av dem. Pappa stod och pratade med en läkare, de mumlade nästan för att jag skulle slippa höra dem, men jag visste att de pratade om hur de skulle göra med hennes kropp, om begravningen och allt. Det gjorde mig ingenting att de pratade. Det hade känts bättre om de hade pratat öppet istället, till mig och med mig. Men de valde att hålla mig utanför, och plötsligt kände jag mig så överflödig. Jag hade stannat för att jag ville att mamma skulle veta att jag var där, ända till slutet. Nu fanns ingen anledning att stanna kvar.
Det fanns bara en person jag ville prata med nu. En enda, som jag ville krama och bli kramad av. Jimmy. Jag ville att han skulle trösta mig. Jag mindes inte ens att jag glömt träffen med honom två dagar tidigare, när jag spände på mig mina inlines och satte av mot hans hem.

'Vem…? Åh!”
Jimmys mor öppnade när jag knackade på. Hon var röd runt ögonen, och klädd i en morgonrock. Förvirrat tog jag emot henne, när hon började storgråta och lutade sig mot mig. Jag ledde henne in i köket, och hon släppte mig och satte sig ner. Fylld av onda aningar och med andan i halsen, frågade jag henne vad som hade hänt.
'Vet du inte?' sa hon andlöst, som om hon inte kunde tro mig. 'Jag trodde det var ute över hela stan vid det här laget!'
'Jag har inte varit…' började jag, men bestämde mig för att hoppa över det. 'Vet inte vad?'
Hon kämpade för att inte börja igen. 'Han kom hem mitt i natten på ett hemskt humör, och han och Ronny började bråka. Han började gråta och skrika, och de slogs... det var fruktansvärt! Och han låste in såg på sitt rum och Ronny sa åt mig att låta honom vara i fred, och... jag borde inte ha lyssnat på honom! Det är mitt fel! Jag vet att han aldrig har tyckt om Ronny, men...' Jag väntade under tystnad medan hon hämtade sig och fortsatte med tillkämpat lugn röst: 'Han slog sönder en glasflaska. Jag hörde det, men Ronny sa att jag inte skulle bry mig om det. Men han har gjort det förut! Jag visste att han tänkte göra det igen! Så jag bröt upp dörren... åh gud, det var blod överallt... nej, förlåt mig, jag borde inte...' Nu började hon gråta så hysteriskt att hon inte kunde fortsätta.
Bedövad stirrade jag på henne ett ögonblick innan jag reste mig och försökte trösta henne. Runt omkring mig föll världen i bitar. Var Jimmy död?
'Han är i alla fall okej nu, säger de. Min son har försökt ta livet av sig,' snyftade hon rasande. 'Han vill inte prata. Har inte sagt ett ord sedan han vaknade. Och de säger att han är okej!' Hon skrek ut det sista ordet, och slog sedan handen för munnen. 'Förlåt mig.'
'Men... han lever?' mumlade jag andlöst.
Hon nickade. 'Han är kvar på sjukhuset. 14 C. Gå dit och prata med honom, Kim, är du snäll. Han har bara pratat om dig hela tiden sedan ni träffades, hela tiden. Och bara haft gott att säga. Du kanske kan hjälpa honom.'
'Får jag bara... se hans rum?' undrade jag medan både hjärnan och hjärtat efter alla ryck hit och dit kämpade för att återfå balansen.
'Jag orkar inte gå dit. Du hittar själv,' sa hon. 'Och tack. Tack för att du har tagit hand om honom. Han har inte haft det så lätt, men sen han träffade dig... han var alltid så glad.' Hon log för sig själv.
Jag flydde upp för trappan till Jimmys rum. Glad? Tack? Bara haft gott att säga?
Det är ju mitt fel! Vrålade mitt samvete i mitt huvud. Jag lovade att träffa honom. Han behövde mig, och jag lovade att inte såra honom! Jag kunde ha dödat honom!
Tydligen hade rummet blivit städat. Jag såg mig omkring på ordningen där inne, och trodde nästan att hon hade ljugit för mig. Sedan märkte jag att min dikt var borta från väggen, men kvar satt nålen och en bit av pappret. När jag föll på knä, fick jag syn på ett papper som låg på golvet under sängen. Det var den. När jag fick se blodfläckarna som solkade ner de klara färgerna släppte jag pappret som om det hade bränt mig, och vände mig om och sprang ut.

Jag minns inte hur jag tog mig dit.
Kanske flög jag, eller ville dit så mycket att jag helt enkelt bara var där. Eller också hade jag så mycket skuldkänslor på vägen, att de dränkte allt annat, alla andra tankar, alla intryck utifrån. Det där akutfallet som kommit in den kvällen, som jag inte orkade med utan gick ifrån, det kunde lika gärna ha varit Jimmy. Han kunde ha legat döende på den där båren som de burit rakt förbi mig med syrgasmasken över ansiktet och med blod överallt. Mitt fel. Om han hade klarat det, om han verkligen hade lyckats ta livet av sig, om hans mor inte haft sina misstankar och brutit upp dörren... då hade jag följt efter honom. Om mina skuldkänslor kunde göra detta med mig när han bara nästan klarade det, vad skulle då inte ha hänt om han verkligen dött?
En kvinna reste sig när jag kom in i Jimmys rum. 'Jag är ledsen, men vi kan inte släppa in någon,' sa hon.
'Vänta, snälla,' sa jag, och hörde knappt min egen röst. Sedan, starkare: 'Jag måste!'
Hon drev mig obarmhärtigt mot dörren. Men sedan skymtade jag en rörelse bakom henne när Jimmy satte sig upp i sängen.
'Kim?'
Kvinnan vände sig om och kastade en blick på honom. Förmodligen var det för att han inte hade sagt något på två hela dygn tidigare. Jag passade på att tränga mig förbi henne och flög fram till hans sida. Jimmy stirrade på mig som om jag skulle vara ett spöke.
'Jimmy! Hur mår du?' frågade jag, och var mycket nära att rygga tillbaka när han plötsligt kastade sig om halsen på mig. Sedan släppte han snabbt taget och tittade generat bort, på kvinnan som fortfarande stod och såg på oss.
'Lämna oss i fred,' sa han bestämt. 'Nu.'
'Du hörde,' sa jag och reste på mig. Nu var rollerna ombytta, och hon tillät mig att köra ut henne, något förvirrad, och tydligen lättad över att Jimmy talade igen. Efter att ha stängt dörren efter henne, satte jag mig på hans sängkant.
'Jag trodde inte du skulle komma,' mumlade han utan att se på mig.
'Förlåt. Jag har uppfört mig som en idiot, från början till slut. Jag förstår inte hur du fortfarande kan bry dig om mig.'
De smala läpparna böjdes i ett mjukt leende, och hans ögon mötte äntligen mina. Där var samma sårbarhet igen, men den här gången på ett annat sätt. Han hade gett upp, och öppnade sig för mig utan att försöka fejka självsäkerhet.
'Jag antar att det bara bevisar att jag är lite knäpp,' sa han.
'Jag vet att det inte har verkat så, men jag tycker faktiskt om dig. Det har varit så mycket...' Jag kom på att i paniken hade jag helt glömt bort mamma. Dessutom var jag på väg att göra det igen. Tidigare hade jag bara tagit för givet att han litade på mig när jag sa att jag måste gå. Det funkade inte så. 'Min mamma är sjuk,' fortsatte jag. 'Eller var. Hon dog... förut.'
'Jag trodde att du ljög. Att du bara lekte med mig,' sa han och skakade långsamt på huvudet.
'Va?'
'Du är en riktig diva, vet du det?'
Jag? Pratar du med mig? Plugghästen?
'Jag trodde det var du som var det,' sa jag, och det måste ha märkts hur otroligt jag fann det.
'Först verkar du vara en vanlig skolslav. Sen märker man att du egentligen är en riktig diva.' Nu skrattade han till och med lite. 'Fast längst inuti tror jag att du är en romantiker. En poet eller författare eller nåt. Jag älskar när du läser för mig. Det kändes som att du skrev de där dikterna till mig, fast det gjorde du ju inte. Ingen har gjort sånt där med mig förut. Och allt jag kunde göra för att betala tillbaka, var att ligga med dig.' Han rynkade bekymrat pannan. 'Knulla dig! När du fick mig att tänka och känna allt det där som jag aldrig har gjort förut. Jag kände mig som en idiot.'
'Jag tyckte om när du läste för mig,' sa jag. 'Och när jag fick läsa för dig. Jag var rädd för att visa det för alla andra, för jag tyckte det var skitdåligt. Alltså, inte dåligt egentligen, men jag tyckte alltihop, alla dikter och så, var så fruktansvärt pinsamma.'
'Jag började inbilla mig saker,' fortsatte han, och jag förstod att han behövde säga det, bara för att få ut det precis som att jag fick ur mig allt när jag skrev. 'Jag tänkte att du säkert hade en massa coola vänner från din förra skola. Jag låg och plågade mig själv med en massa knäppa fantasier. Som att du hade nån annan som du var kär i och låg med. Du skulle bara veta vad du har gjort i min snuskiga skalle! Och du pratade om mig med den här andra, och ni skrattade åt mig. Jag håller alltid på sådär, och får en massa saker för mig. Ibland tror jag att jag är helt knäpp.'
'Du är bara lite svartsjuk. Pappa säger att det är nyttigt,' sa jag. Han skrattade lite åt det, men verkade inte övertygad.
'Det är inte bara sånt,' sa han. 'Jag dödade nästan en kompis för några år sen. Jag drömmer mardrömmar om det, fast då dödar jag honom verkligen, och alla hatar mig för det.'
'Jag vet redan om det där,' sa jag. 'Och jag hatar dig inte.'
'Du behöver inte trösta mig. Jag hatar förresten när folk daltar med mig. Egentligen borde det väl vara jag som daltar med dig, när din morsa har dött menar jag.'
'Jag är nog också knäpp,' sa jag. 'Eftersom jag älskar dig.'
Han skakade på huvudet, men log mot mig. 'Krävs en för att ta en, va?' Sedan drog han handen genom håret. 'Jag måste se hemsk ut. Jag slogs med farsan, och det känns som om jag inte duschat på evigheter.' Det var första gången jag hört honom kalla Ronny för sin pappa.
Vitt bandage täckte hans underarmar, från handen till armbågen. När han såg att jag stirrade, försökte han gömma armarna under täcket. Jag låtsades som ingenting, eftersom han verkade så besvärad.
'Jag tycker du är sexig,' flinade jag.
'Du snackar skit.'
'Jag menar det! Fast för mig skulle du se sexig ut till och med i tjära och fjädrar just nu.'
'Där ser man! Det är visst en pervers jävel jag har här.'
'Jo, och du kommer inte att bli av med honom,' svarade jag.
'När tänker du berätta det för sina föräldrar? Din farsa, menar jag,' frågade han. 'Du behöver nog inte oroa dig så mycket. Morsan tog det fint, och Ronny, farsan menar jag, brydde sig inte. Vilken överraskning, va!' Han log, tydligt bittert 'Fast morsan tror ju att du är min första pojkvän.'
'Jag kan inte bara ta hans arm och säga: Jo, pappa, hoppas inte för mycket på barnbarn bara, för jag är bög.'
'Det är du ju inte! Och det kan det visst bli! Du är bi.'
'Äh, lägg av!'
'Okej, förlåt.'
'För du är väl min pojkvän?' undrade han efter några sekunders tryckande tystnad, försiktigt och bedjande som ett litet barn.
Jag nickade. 'Det är klart.'
'Inte så jävla klart,' sa han och var på väg att dra handen genom håret igen. Sedan mindes han bandagen och ångrade sig. Men det var för sent.
'Jimmy,' sa jag, vänligt men bestämt. 'Låt mig se.'
Mycket tveksamt lät han mig dra undan täcket och linda av bandaget, först på den enda armen och sedan på den andra. Hans ögon var klistrade vid mina. Jag såg på mönstret av grova ärr, vita med en röd rand i mitten, mer som rivsår än skärsår. De löpte kors och tvärs över den förut så släta huden, och jag anade mönstret av tidigare ärr, nu när jag letade. Jag såg upp, och försökte överföra mina tankar till honom bara genom att stirra in i hans ögon. Det funkade naturligtvis inte.
'Det är bara idioter som begår självmord,' sa han sammanbitet utan att ta blicken från mitt ansikte. Jag lyfte hans arm för att han skulle se på den, men även om han lät mig göra det, slöt han ögonen och vägrade öppna dem. 'Bara psykfall. Rena jävla galningar.' Varje stavelse han spottade ut fick honom att darra till.
'Öppna ögonen,' bad jag. Tårar skymtade i hans ögonvrår, och han skakade häftigt på huvudet. 'Jimmy, för helvete. Öppna ögonen!'
Han ryckte till när jag skrek åt honom, och slog upp ögonen. När han såg sina sönderskurna handleder, sprack alla murar och han grät öppet, och försökte ta undan händerna. Jag tvingade honom att titta i några sekunder till, och släppte sedan hans armar. Med tårarna rinnande ner för kinderna, såg han på mig. 'Jag menade det inte. Men... jag är knäpp, säger jag ju! Jag vet inte vad jag gör. Jävla psykfall. Tänk om jag skadar nån annan!'
Jag höll om honom tills han slutade skaka. 'Gör aldrig om det där,' mumlade jag.
'Förlåt, Kim,' viskade han. 'Jag lovar. Jag älskar dig.'
Han kysste mig, hårt och länge. När vi skiljdes åt, såg han på något bakom mig. Det kunde ha varit en sköterska eller läkare som kom, men jag visste att det inte var det. Jag kände känslan av katastrof löpa upp för ryggraden, långt innan jag sett vad det var. Eller snarare vem det var, som stod i dörren.
'Pappa,' sa jag kraftlöst.
Min far såg på oss där vi satt och höll om varandra, utan att tänka på att vi gjorde det, en lång stund innan han kom in i rummet. Han gick förbi mig och satte sig på en stol på andra sidan av Jimmys säng. Han såg plötsligt så gammal och grå ut, och så trött. Bara en skugga av den tysta, starka och obändliga pappa som jag hade varit så rädd för att konfrontera på det här ämnet.
'Jag kom för att träffa sköterskorna som hade hand om mamma,' sa han. 'Och de sa att du var här. Är det här Victor?'
Jimmy nickade. 'Fast jag heter väl Jimmy, egentligen,' erkände han, och såg sedan att pappa stirrade på de färska ärren på hans armar, och mötte pappas blick. 'Jag är väl kanske inte världens bästa pojkvän just nu, men jag ska bättra mig, jag lovar.” Han vände sig om och såg på mig. 'Det är han värd.' Jag kände hur jag började rodna.
'Duger du åt min son, duger du åt mig,' sa pappa lugnt. Sedan hörde jag hans röst brytas för första gången i mitt liv när han fortsatte: 'Jag är ledsen för att vi inte berättade om din mor, Kim. Men vi ville inte göra dig orolig, vi ville att du skulle få leva utan att ha något som gnagde dig i bakhuvudet hela tiden.' Tårarna var nära nu.
Jag andades ut, ett långt andetag, som om jag hållit andan länge och äntligen fick släppa taget. 'Det gör inget, pappa,' sa jag och kände att jag verkligen menade det. 'Det är ändå över nu.'

Slut.

Skriven av: Ryun.