Vad hände med revolutionen pappa?


Min far är född under folkhemmets glansdagar i mitten av femtiotalet då folk samlades kring grannens radioapparat för att lyssna till familjeunderhållningen Karusellen. Några år senare skulle detta förbytas mot vardagsrummets nya altare TV:n och Hylands Hörna.
Min far är näst äldst i en syskonskara på fyra pojkar. Hans far, min farfar i sin tur var ridande militär vid K4 i Umeå. I Umeå spenderade också min pappa sina första sexton år. Familjen hade det relativt bra ekonomiskt, min farmor hade en civilingenjörs utbildning vilket var ganska ovanligt på den tiden. Det var fina middagar och bjudningar om vart annat.
Men i björkarnas stad blev min far tonåring. Och i en stad så färggrann och nära naturen, är det svårt att bli blå.

1969 flyttade hela familjen till Stockholm då min farfar fått jobb på KI. Lidingö blev den nya postadressen då mina farföräldrar redan hade vänner där. Min pappa började på Gångsätra gymnasium och började byta ut skolböcker mot litteratur av Karl Marx. Hans föräldrar talade stolt om hans bröder som två av dem senare valde att påbörja utbildningar vid Handels Högskolan.
Samtidigt satt min pappa på sin ljusa kammare, tyckte väggarna var alldeles för bleka och förutsägbara, Stockholm andades kommers, den förljugna ytan började flagna, vänsterideologin slog rot och började växa sig stark inom honom.

Under en period då hans föräldrar var utflugna till svenskarnas nyfunna koloniparadis Kanarieöarna valde min far att måla om sitt rum. Rött. Falurött skulle farmor säga. Blodrött sa pappa.
När min famor och farfar återvände blev deras hårstrån en nyans gråare och många antal färre, rynkorna i deras pannor djupare.
- Men Martin då...

Men som det ter sig var min farmor ytterst politiskt och kulturellt intresserad så hon kunde inte bara fördömma sin protesterande son utan att sätta sig in i vad egentligen den här Marx nu menade. Så farmor köpte böcker och gav mannen en ärlig chans. Detta ledde i sin tur till vilda diskussioner kring det nyinskaffade bordet från Svenskt Tenn.

Min pappa blev äldre, åkte till Västindien, lät det blonda håret växa både här och där och när han återvände hem såg han ut som någon av Jesus lärjungar.
Sedan följde en tid av Tältprojekt, musik, teater och konst mot atomkraft, en äkta palestinasjal. Han reste världen över och blev vän med en man från Marocko. (Min lillebror använde för övrigt diverse Marockoutstyrslar som utklädnad vid sin studentskiva förra våren till min fars stora glädje.)
Det var utomhuskonserter med Dag Vag, Blå Tåget, Mögel, Träsk, Svamp eller vilken äcklig levande del av naturen bandet nu valt att kalla sig. Det var demonstrationer och aktioner. Almar kulle räddas, tjejer skulle höja sina röster och en värld skulle förändras. Min pappas blick var ung, hungrig och jävligt förbannad.

1979 flyttade han tillsammans med fem andra skäggiga, svettiga män in i en lägenhet på Norr Mälarstrand. Jag föreställa mig hur det såg ut i den kvarten. Manchesterväggar?
Ett som är säkert är i allafall att det inte fanns en ABBA-skiva eller någon amerikansk produkt i hela huset.

Så stod 80-talet utanför dörren och min far var verkligen vuxen. Knegade på Posten som stora delar av det sk kollektivet. Hans bröder gick ut Handels och började jobba på IBM och Atlas Copco.
Men på Posten träffade farsan en tjej, Lena, som under en tid bott i Leggesta i Sörmland för att isolera sig från storstadskaoset. Och isolerad var just vad hon var. Det hände allt fler nätter att Lena inte orkade ta tåget de många milen hem utan slaggade på en soffa på Norr Mälarstrand.

Och visst blev den där isolerade tjejen min mamma också.
1983 ploppade en unge ut och pappa hade fortfarande skägg, manchester överallt och fula jesussandaler.
Men hans förbannade blick hade förbytts mot ett ömt leende och ingen var snabbare än pappa Martin med att ta ut föräldrarledighet och dessutom vara dagpappa åt en annan bebis Peter. Dagpappan Martin matade ungarna Tove och Peter med kubanska bananer på Tripptrapptrull stolar i det nya gröna köket i tvåan i Kristineberg. Toves första ord var inte alls revolution trots hennes pins mot atomkraft på overallen av velour. Tove var en helt vanlig bebis och på något sätt blev min pappa en helt vanlig pappa som tittade på sportnytt och åkte till Ikea på söndagarna.

1987 gick vanliga pappa Martin ut Lärarhögskolan. Visst var familjen Larsson Meyer en lite normbrytande familj i det avseendet att pappa stannade hemma på dagarna och mamma var två år äldre än pappa och tjänade dubbelt så mycket, men annars såg allt mer ut att likna en idealisk Ingvar Carlsson familj i åttiotalets välmående Sverige.

Och det som finns kvar av revolutionen idag pappa.
Ja, kanske är det dina smått vinklade samhällsvetenskaps och historie lektioner för dina tuggummituggandes elever på det anrika lärosätet på Kungsholmen. Jag unnar dig dem stunderna pappa.
För när jag hälsade på dig sist, var till och med DN utbytt mot Svenska Dagbladet.
Man blir blåare med åren sa jag och skrattade.
Nej sa du, jag tycker bara att de skriver så intressant och annorlunda på kultursidorna.

Författare:

Publicerat

Dela: