Vågar du dig hit?

Spottloskan grävde sig långsamt in i den nya jeansjackan. Joakim var van vid det här, ändå brände det i de tårfyllda ögonen.
- Men va’ fan! Säg nåt då! Du håller alltid käft. Din jävla mes! Jävla fega skit! Hör du det!? Joakim tog bara emot alla skällsord och den negativa kritik som vällde ur Eriks mun, han tordes inte säga ifrån, utan stod bara där och såg ned i marken. Erik knuffade till Joakim så att han föll med en lätt duns ned på marken. Gänget av folk som stod bakom Erik såg bara på. Några skrattade till. Nej, snälla, skratta inte, då blir han bara starkare, tänkte Joakim. Och han hade rätt. Erik hånlog och gjorde sig större genom att spänna ut bröstet lite diskret, som för att visa sig stor inför de som såg på och skrattat. Han flinade och gick långsamt runt honom. Hela tiden stirrade Erik på Joakims skrämda ansiktsuttryck. Han sparkade lite lätt på honom som för att göra det tydligt för Joakim om vad som väntade. Sedan kom slagen och Joakim skrek plågsamt, främst på grund av den ilande rädslan som slukade honom, trots att han var van. Han kom ihåg Eriks iskalla hånleende och snuset som kikade fram under läppen, och den likgiltiga, lilla folkmassan som stod och såg på när Joakim blev slagen där på den hårda asfalten bakom skolan. Det hade börjat regna och doften av nyponrosor trängde sig in i Joakims näsborrar, nästan som en tröst att den underbara doften fanns där, fastän allt annat kändes förjävligt. Sedan minns han inte mer än en hård spark i magen och smaken av blod.

Ingen förutom Joakim var kvar. De hade lämnat honom där på marken, vilket inte var förvånande, utan ganska väntat enligt Joakim. Det var faktiskt nästan det enda de hade lämnat. Den nya jeansjackan var borta, däremot var ryggsäcken underligt nog kvar. Joakim reste sig upp. Det gjorde ont i magen, som om någon högg en kniv inifrån. Han petade bort lite småsten från skrapsåren som han fått på händerna och vinklade armen för att se vad klockan var, men även hans armbandsur var borta. Han stod stilla ett tag för att känna efter hur han egentligen mådde. Blodsmaken hade försvunnit någorlunda, men en enerverande huvudvärk hade framträtt. Han kände med tungan i hopp om att alla hans tänder fanns kvar. Erik kunde ju ha slagit och sparkat honom mer, fastän han var medvetslös. Men alla tänderna fanns lyckligtvis kvar. Kläderna var genomvåta av regnet, som nu hade ökat kraftigt. Antagligen hade Joakim legat medvetslös där på asfalten en längre stund. Han blundade och höjde huvudet mot himlen. Regnet svalkade skönt mot pannan, som varit dränkt av svett, framtvingad av rädslan. Den bultande huvudvärken kändes lindrigare och Joakim bestämde sig för att ta ryggsäcken och gå hemåt. Han passerade nyponbuskarna med nyutslagna rosor och gick in bland träden, in på den smala stigen som ledde hemåt. Äntligen helg.

Joakim låg på sängen i sitt rum, nyduschad och till ytan frisk och utan skador. Han ville inte att mamma skulle veta att han blev slagen och var grovt mobbad. Varför?, tänkte Joakim. Varför blev just han mobbad? Han var ju en helt vanlig 15-årig kille. Eller var det något fel på honom? Kanske var det för att han var så spinkig. Håret, tänkte Joakim. Kanske berodde det på det otvättade, blonda håret som han hade blivit slagen idag. Fast, han hade ju blivit slagen förut, även om håret varit nytvättat. Han borde kanske se ut som Erik istället. Kanske borde han skaffa sig såna där stora muskler och mörkt snaggat hår. Erik såg lite ut som en varg, eller i alla fall kunde han jämföras med en, till utseendet. Joakim liknade mer spinkig daggmask. Men mobbandet kanske inte hade med utseendet att göra. Kanske det var Joakims personlighet som gjorde att han blev mobbad. Få se nu…, tänkte Joakim. Snäll, omtänksam, blyg, skötsam… Nej förresten, dum, idiotisk, korkad, tönt, mes, nörd, fjant, skitunge, obetydlig skit och allt annat jag har blivit kallad. Joakim bestämde sig för att det hur som helst var honom som det var fel på. Eller var det kanske Erik som det var nåt fel på? Nej, tänkte Joakim. Erik var ju populär hos alla, förutom lärarna. I de flestas ögon blev han betraktad som en schysst, tuff, cool, och snygg 15-åring. I andras som en stökig, uppnosig och alldeles för självsäker 15-åring. Joakim reste sig upp och ställde sig framför spegeln där han granskade sig själv noggrant. Han upptäckte att allt han bar var antingen för kort eller för tajt. Joakim tänkte på hur Erik brukade klä sig. En tuff skinnjacka, under den en T-shirt med något snyggt tryck på, jeansbyxor som alltid hängde så att de visade en bit av boxerkalsongerna och på sitt snaggade huvud hade han alltid en keps, på snedden, med texten ”Fuck ya’ all”. Joakim hade inte några sådana kläder, inte ens i närheten. Dessutom var han inte snaggad. Istället hade han rakt hår, som hängde ned till ögonen ungefär. Erik luktade alltid stark axe blandat med cigarettrök. Själv så hade Joakim ingen typ av killparfym eller deodorant. Han rökte inte heller. Erik hade också en piercing i ögonbrynet. Tanken på att han själv skulle pierca sig fick honom att rysa. Joakim stod där framför spegeln ett tag och jämförde sig själv med Erik. När han hittat tillräckligt många olikheter, från att Erik skolkade på lektioner, medan Joakim alltid kom för tidigt, till att Erik hade fyra finnar mindre i ansiktet än Joakim, övervägde han att istället läsa en bok.

Joakim kunde inte sova. Han gruvade sig för den kommande morgondagen. Normalt så brukade lördagar vara slappa och sköna. Han brukade bara vara hemma på sitt rum och läsa någon bra bok. Men inte imorgon. Imorgon skulle han följa med mamma till någon man hon träffat och dejtat flera gånger. Där skulle de äta middag. Joakim var såklart glad att mamma äntligen träffat någon, men egentligen ville han bara vara hemma som vanligt.
Tänk om pappa ändå inte bara lämnat mamma. Då hade hon inte behövt ta hand om Joakim ensam. Fast Joakim tog mest hand om sig själv. Pappa hade lämnat mamma när Joakim var 1 år. Han tålde inte att mamma egentligen älskade Joakim mer än vad hon älskade pappa, eftersom han inte hade betett sig särskilt bra emot mamma. Vad han hade gjort hade mamma aldrig berättat för Joakim. Så pappa drog, lämnade mamma, och hittade någon ny tjej. Sedan dess hade Joakim aldrig ens hört något från sin pappa, och att försöka ta kontakt med honom var rätt hopplöst.
Joakim orkade inte tänka på pappa. Istället tänkte han på hur det skulle bli imorgon. Den där mannen var säkert jätteduktig på att laga mat och bjöd dem nog på en riktig lyxmiddag. Tänk att det tagit mamma 14 år att hitta någon ny. Att det tagit så lång tid kunde åtminstone inte ha berott på hennes utseende, eftersom hon inte alls var särskilt ful. Joakim hade ärvt hennes blonda, raka hår och hennes klarblå ögon, men inte så många ansiktsdrag, enligt honom själv i alla fall. Hon såg rätt ung ut också, trots att hon var 37 år. Hennes ganska smala kropp passade bra ihop med hennes klädstil. Hon bar nästan alltid jeanskläder och sminkade sig bara naturligt. Joakim hade alltid gillat hur mamma doftade. Hon luktade alltid en blandning mellan jordgubbar och balsam. Mamma var ganska tyst, i alla fall när hon befann sig bland mycket folk. Hemma var hon inte lika tystlåten. Ibland sjöng hon för Joakim, då han kände sig ledsen och hon märkte av det. Då sjöng hon vaggvisor som hon sjungit för honom när han var liten. Mamma hade faktiskt en underbart vacker röst. Sådär mjuk och len. Joakim kände en trygghet hos sin mamma. Han kände att hon alltid kunde trösta honom. Ändå berättade inte Joakim för henne att han blev mobbad, han vill inte oroa henne.
Joakim började återigen fundera på hur det skulle bli på middagen imorgon, och på hur den där mannen var. Förhoppningsvis så var han snäll, om inte så förtjänade han inte mamma. I så fall skulle Joakim se till att mannen och mamma aldrig mer träffades. Joakim var inte rädd för att han skulle förlora mamma eller att hon skulle börja älska den där mannen mer än vad hon älskade Joakim, men tankarna på att det kunde hända fanns ändå i hans huvud.
Klockan var nu tre på natten. Joakim rättade till kudden och blickade ut över rummet. Tanken hade slagit honom förut, han hade väldigt litet rum. Det var rätt trångt, ändå tillbringade han mycket av sin fritid här. Mittemot sängen fanns en bokhylla, en garderob och ett fönster. Han hade inte speciellt många böcker i bokhyllan, endast några deckare och uppslagsverk. Väggarna i rummet var beiga. Joakim gillade egentligen inte den färgen särskilt mycket, men han trivdes ändå ganska bra med den som väggfärg. Kanske trivdes han så bra i det här lilla rummet för att det alltid var så lugnt och tyst. Det kändes som om han kunde komma bort från allt jobbigt när han var på sitt rum. Bort från slagen, bort från mobbingen, bort från det som kändes så förjävligt, och framför allt bort från Erik. Känslan av trygghet som fanns i rummet var obeskrivlig för Joakim. Här kunde han gömma sig från den kalla och råa vardagen, och istället tillbringa fritiden i ett lagom varmt rum, på en mjuk säng, med en bra bok. Dessutom gillade han doften av renlighet som alltid slog emot honom, som att gå mot en sorts ”doftvägg”, när han gick in i rummet, fastän det liknade ett litet förråd. Joakim förmodade att den rena doften berodde på att mamma bytte sängkläder och dammsög rummet nästan varje dag. Det var alltid städat också, antagligen eftersom det inte fanns särskilt mycket att städa upp. Ett plus var också att Joakim var en sådan person som bäddade sängen varje morgon.
Han såg runt i rummet och fäste blicken på fönstret. Där ute fanns den kalla och otrygga verkligheten. Så mörkt det var. Han gillade inte världen utanför rummet, vilket han hade skäl till att inte göra. Joakim reste sig upp och drog ned persiennen för fönstret. När han sedan lade sig i sängen igen somnade han genast.

Hur skulle han kunna hitta några snygga kläder att ha på sig? ”Ta och klä på dig några riktigt snygga kläder nu, Joakim” hade mamma sagt. Han grävde nervöst bland byxor, tröjor och alla kläder han hade i garderoben på sitt rum. Det fick inte vara något som tydligt visade att han var ett mobboffer. Han hittade ett par snygga, grå jeans och en svart T-shirt. Men när Joakim testade dem var både T-shirten och jeansen för korta. Han grävde ännu mer bland kläderna och hittade ett par svarta manchesterbyxor och en vit skjorta med en tillhörande svart slips. Joakim testade kläderna och de passade rätt bra. Han granskade sig själv och kläderna i spegeln. Fan också, för snyggt, tänkte han. Känslan av att inte hitta något passande att ha på sig övertygade Joakim. Besviket satte han sig på sängen och suckade djupt med ansiktet i händerna. Det knackade på dörren och mamma kom in med en H&M-påse bärandes i ena handen. Joakim såg upp på henne och log. Hon var så fin. Hon hade tagit på sig en lagom lång jeanskjol och ett svart linne. Ovanligt nog hade hon också sminkat sig ganska mycket och låtit håret vara utsläppt. Dessutom hade hon förmodligen tvättat håret med något speciellt, eftersom det glänste extra mycket. Leendet från hennes läppar gav en positiv utstrålning och Joakim glädjes åt att hon faktiskt var riktigt vacker, vilket han inte tänk så mycket på förut.
- Jag köpte lite kläder till dig förresten, men jag ser att du redan hittat något att ha på dig, sa mamma och räckte fram H&M-påsen mot Joakim. Han log större och skyndade sig fram till mamma och gav henne en hård kram.
- Tack så jättemycket! Mamma kramade tillbaka och gav Joakim påsen.
- Skynda dig nu, sa hon och log. Sedan gick hon ut ur rummet. Joakim tog upp kläderna som fanns i påsen. Det var en grå t-shirt med texten ”Fuck you, I won’t do what you tell me!” tryckt på framsidan. Joakim log när han läste texten. Nu skulle ingen misstänka att han var ett mobboffer. Han borrade ned ansiktet i T-shirten. Den luktade plast. Nästa klädesplagg i påsen var ett par blå, säckiga jeans. De påminde om de jeans Erik brukade ha. Joakim kände med fingertopparna på byxorna. Det var ett ganska hårt jeanstyg och de här jeansbyxorna skulle nog inte gå sönder i första taget. Det krävdes många fällningar av Erik på den hårda asfalten för att de här jeansen skulle gå hål på. Han tog på sig kläderna och såg sig själv i spegeln. Läpparna bildade ett leende. Perfekt, tänkte han.

Joakim kände sig lika nervös som han misstänkte att mamma var. Nu stod de där utanför mannens hus. ”Mannen” hette förresten Dan, hade mamma berättat för honom. Joakim såg sig omkring medan mamma fixade till sig. Inte mycket till trädgård. Gräset hade inte blivit klippt på länge och inget var planterat. Det fanns enbart ogräs och några stenar. Fast det var ju förstås inte så speciellt stor tomt heller. Huset var inte mycket bättre. Det liknade mest en gammal stuga, och var inte alls så lyxigt som han hade tänkt sig. Men doften var det inget fel på. Det luktade blomster av olika slag, förmodligen från ogräset, och fridfullheten dominerade ganska stort. Inget trafikbuller som Joakim hade trott att det skulle vara, utan bara några fåglar som kvittrade, antagligen eftersom det inte alls var i närheten av någon trafikerad väg. Joakim hoppades att mamma hade fixat till sig färdigt snart, för han började frysa. Han var inte van vid att bara ha T-shirt.
- Så, nu är jag klar, är du redo? Joakim nickade och mamma knackade på ytterdörren. Steg hördes närma sig och handtaget trycktes ned så att dörren öppnades. Joakim blev aningen shockerad. Dan var inte alls så som han hade förväntat sig. Inte alls sådär lyxig. Dan var ju bara som vilken annan vanlig man som helst. Han hade mörkbruna ögon (som faktiskt hemskt nog påminde om Eriks), svart hår med en tunn lugg som hängde ned framför lite av ögonen. Joakim betraktade Dans kläder. Inte ens de var särskilt lyxiga. De var också bara vanliga. Ett par svarta jeans och en vit T-shirt. Enkelt, men ändå snyggt. Han luktade fräsch axe, samma sorts axe som Erik brukade lukta. Fast Erik stank, det gjorde inte Dan. Men så tyckte han nog bara för att han hatade Erik. Dan log vänligt.
- Men välkomna Karin och… Joakim gissar jag på? Joakim nickade. Tufft, inte osäkert.
- Tack så mycket Dan, svarade mamma.
- Kom in, maten står på bordet. Jag gjorde precis färdigt den. Dan visade mamma och Joakim vägen till bordet. Joakim såg sig inte runt som han brukade göra, utan tittade mest ned i golvet där de gick, eftersom det vore coolare än att vara osäkert nyfiken. Lukten av nylagad biffstroganoff hade spridit sig överallt, vilket han gillade. Det lockade fram den där ”hemmakänslan”. När de kommit fram till matbordet tittade Joakim upp. Precis som han vid det här laget hade förväntat sig var heller inte maten eller uppläggningen särskilt lyxig. Det stod två kastruller på karottunderlägg och tallrikar, glas och bestick på matbordet, som var rektangulärt och av trä. Joakim såg sig nu omkring, men försökte att dölja osäkerheten så mycket som möjligt. Det fanns inget mer än en affisch med ett hårdrocksband (som han inte hade någon aning om vilka de var) på den vita väggen, två stängda dörrar, varav en hade en pappersskylt där det stod ”Fuck ya’ all!”, en öppen dörr som ledde till en hall (där de kommit från) och de enda typer av möbler som fanns i rummet var fyra trästolar och matbordet. Joakim kände igen texten på pappersskylten som satt på dörren, men han orkade inte fundera på varifrån. De satte sig ned vid bordet.
- Erik!, ropade Dan. Joakim reagerade starkt på namnet. Han ville inte bli påmind om Erik just nu. Han villa bara glömma slagen och mobbingen nu under helgen.
- Erik, min son! Kom och ät nu! Joakim kände obehag. Plötsligt öppnades dörren med pappersskylten på och ut kom Erik. Joakim blev stel i hela kroppen. Detsamma verkade Erik blivit. De stirrade shockerat på varandra. Joakims hjärta bultade snabbare och han hade sprungit därifrån om inte mamma suttit där bredvid.
- Vad bra att du kommer gubben. Kom och sätt dig här och… Dan hann inte säga mer innan Erik rusade in genom dörren han kommit ut från och stängde igen den med en smäll. Joakim satt som förstelnad och stirrade ned i tallriken.
- Ursäkta Erik. Han har det svårt. Sedan hans mamma dog för två år sedan har han mest hållit sig instängd och ensam där på sitt rum. Det är många kvällar som jag hört honom gråta. Det är synd om honom, han är ganska känslig av sig också. Han kanske verkar tuff, men på insidan är han raka motsatsen och har fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag borde inte berätta det men… Dan gjorde en paus och såg ned i tallriken. Det verkade som om han tänkt avsluta sin mening, samtidigt som han ville förklara Eriks beteende för mamma. Joakim verkade han nästan glömt bort.
- Men han har till och med försökt ta självmord. Jag kom på honom en gång med att skära sig i handleden, och då upptäckte jag att han hade flera ärr efter andra självmordsförsök, sa Dan med darrande röst och brast ut i gråt. Dan skyndade sig ut i hallen och mamma sprang efter. Joakim satt kvar. Shockerad och tagen. Aldrig hade han trott det om Erik. Själv hade han aldrig orkat fortsätta leva om mamma hade dött, som Eriks mamma hade gjort. Stackars Erik. Erik var alltså egentligen väldigt ensam. Joakim som tyckte att han själv hade det svårt. Men alla slagen. Joakim funderade lite, vilket var ganska svårt vid det här laget. Alla de slagen var alltså inte sådana slag som endast var menade för att slå Joakim, utan det var slag för att Erik mådde så fruktansvärt dåligt. Joakim vände blicken mot dörren som Erik gått in genom, som förmodligen ledde till Eriks rum. Han började svettas men tog mod till sig och reste sig upp från stolen. Benen ville ge vika när han gick fram till dörren. Joakim lade örat mot dörren och lyssnade noggrant efter något ljud. Han kunde höra snyftningar från rummet. Joakim tvekade starkt, men bestämde sig ändå för att han skulle öppna dörren och gå in. Handsvetten fuktade ned det kalla dörrhandtaget av metall. Han kände att han darrade i hela kroppen och tänkte på alla slag Erik gett honom. Joakim suddade bort minnena, just nu fick han inte tycka synd om sig själv, som han insett att han faktiskt nästan alltid gjorde. Han tog ett djupt andetag och öppnade långsamt dörren. Med några försiktiga steg gick han in i rummet och stängde tyst dörren efter sig. Eriks rum påminde mycket om hans eget, förutom att det luktade cigarettrök och att Erik hade foton istället för böcker i bokhyllan. Annars var nästan allt detsamma, lite annorlunda möblerat bara. Joakim tittade mot Erik som snyftade. Den här bilden av Erik hade han aldrig ens kunnat tänka sig. Han satt på sängen och höll ett foto framför sig. När han fick syn på Joakim hoppade han snabbt upp från sängen och torkade fort bort tårarna som rann nedför kinderna. Fotot hade han lämnat på sängen med bilden nedåt.
- Jaså!? Vågar du dig hit? Erik lät inte alls lika tuff som han brukade. Nu var rösten bräcklig. Joakim släppte inte ögonkontakten med Erik. Vanligtvis när Erik röt åt honom brukade han bara titta ned i marken, men inte den här gången. Erik var tydligt röd under ögonen, och ränder från de brännande tårarna fanns kvar på hans kinder.
- Ja, jag vågar mig hit, sa Joakim. Erik höjde näven som för att slå till honom. Joakim höjde handen för att hejda Erik. Han lyckades. Erik sänkte näven med ett smått förvånat ansiktsuttryck.
- Din pappa berättade om hur jobbigt du har haft det efter att din mamma dog. Han berättade om självmordsförsöken och… Eriks ögon tårfylldes och Joakim såg tydligt hur han kämpade för att hålla tillbaka tårarna och behålla sin tuffa attityd. Joakim kramade om Erik för att försöka ge någon typ av tröst. Han hade aldrig förut känt sig så modig. Erik brast ut i gråt och kramade hårt tillbaka. Det kändes underligt. Den person som han förut hatat mest av allt i världen grät nu ut i hans armar.
- Förlåt Joakim… Förlåt för allt. Jag hatar mig själv. Förlåt för allt jag gjort, snyftade Erik fram.
- Du är förlåten. Men du ska veta att du har gjort mitt liv till ett rent helvete ibland.
- Förlåt… Erik skämdes för allt han gjort mot honom, det visste Joakim. Han kunde höra det på Eriks svaga tonfall i rösten. När Erik hämtat sig och slutat gråta släppte de taget om varandra och satte sig båda på sängkanten. Erik tog upp fotot från sängen.
- Det här är min mamma, sa Erik och visade Joakim fotot. Det var en bild av hennes ansikte. Hon log och visade tydligt de fina tänderna. En liten slinga av det vågigt axellånga, mörka håret hängde ned framför de bruna, stora ögonen. Hon hade sådana ögon som säger allt med bara en blick, och i det här fallet berättade de att hon kände sig oerhört lycklig när bilden blev tagen. Eriks mamma hade vackra ansiktsdrag, som Erik hade ärvt några av. Hennes mellanstora näsa var också något som Erik ärvt. Det lilla man kunde skymta av bakgrunden liknade en fullblomstrad äng.
- Hon ser verkligen snäll ut.
- Det var hon också. Världens snällaste. Erik log mot Joakim som log tillbaka.
- Jag har fler foton av henne där, sa Erik och pekade på fotona som stod i bokhyllan. Joakim och Erik satt tysta och granskade fotona på håll där de satt.
- Hon hade inte gillat det jag har gjort mot dig. Förlåt Joakim. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det. Det kändes som om jag var tvungen för att dölja det här och… Erik suckade. Det går inte att förklara, antagligen eftersom det inte finns någon egentlig vettig anledning. Du är ju hur reko som helst liksom, sa Erik och tittade ned i golvet.
- Snygga kläder har du ju också, fortsatte han sedan och såg upp på Joakim med ett lite skämtsamt leende. Joakim log tillbaka.
- Din mamma hade gillat det du har gjort nu, vågat säga förlåt och så, sa Joakim och lade handen på Eriks ena axel.
- I så fall kanske hon hade gillat om jag gjorde såhär också. Erik reste sig från sängkanten, lade fotot av sin mamma åt sidan, på sängen, och tog fram något ifrån garderoben. Jeansjackan!
- Här. Den här är din. Erik räckte fram jeansjackan mot Joakim. Joakim tog smått tveksamt emot den.
- Tack.
- Äh, jag snodde den ju från dig, det är klart att jag ska lämna tillbaka den. Jag kan tvätta den också om du vill, sa Erik med ett vänligt leende och stoppade händerna i byxfickorna.
- Det vore jättesnällt. Erik satte sig bredvid Joakim och tog upp fotot av sin mamma. Både Erik och Joakim tittade på bilden i den ljuva tystnaden som rådde.
- Det är något speciellt med hennes leende, sa Joakim.
- Mm… Det är tröstande liksom… Som om hon lovar att allting ordnar sig tillslut, oavsett vad som än händer… Och att även de värsta fienderna kan bli vänner…
- Mm…, svarade Joakim och nickade försiktigt. Tysta tittade de så en stund på bilden innan de såg upp på varandra och log.

Skriven av: Sanna Håkansson