Vägen hem

Vägen hem

Johnny stod framför sin parkerade bil och blickade ut över bergsstupet. Det var säkert femtio meter ner till marken. Han tog ett steg framåt, och stod nu längst ut mot kanten. Johnny blundade, tog ett djupt andetag och lät hela sin kroppstyngd falla framåt. I nästa sekund föll han. Han svävade fritt. Och han skulle äntligen återförenas med henne. Med rasande fart föll han neråt mot stenblocken i botten på ravinen, mot en säker död. Men han ångrade ingenting. Tusen tankar rusade genom hans huvud – som den gången när han träffade henne för första gången.

Det var på en sandstrand en varm sommarkväll, där midnattssolens strålar reflekterades mot vattenytan som gjorde att havet föreföll vara prytt med miljoner diamanter. Johnny hade fäst blicken långt borta i horisonten när hon kom fram och ställde sig bakom honom.
- ”Visst är det vackert?”, sa hon med lugn röst.
Johnny ryckte till och vred på huvudet. Där stod hon som en ängel, med sitt långa, svarta hår som svajade i den ljumma havsbrisen som blåste in mot land. Med sin vita klänning och med ett leende som fick vem som helst på bra humör, var hon som direkt sänt från himlen.
- ”Ja, det är det faktiskt”, svarade han och log tillbaka.
Hon satte sig ner bredvid honom.
- ”Jag heter Rebecka”, sa hon samtidigt som hon lade sin varma hand på hans axel.
- ”Johnny”, svarade han tillbaka, nästan trollbunden av hennes utstrålning.
Man kunde kalla dem själsfränder redan från första början. De hade aldrig möts förut, men de förstod varandra så bra så det kändes som om de hade varit tillsammans i flera livstider. Natten började så småningom gå över till morgon medan satt kvar på stranden, och de skildes åt när solen började gå upp igen. Veckor passerade, månader passerade och för första gången i sitt liv kände sig Johnny lycklig. Han hade hittat någon som han älskade över allt annat, och hon sa att hon kände likadant för honom. Vad mer kunde man begära? Allting var helt enkelt perfekt.

Johnny blundade fortfarande, och föll fortare och fortare ner mot marken. I tankarna upplevde han allt som hänt de senaste dagarna. Bilden från när han höll Rebecka i sina armar, alldeles nerblodad, var någonting han omöjligt kunde förtränga ur sitt minne. Det skulle bli en romantisk kväll, att fira att de varit tillsammans i sex månader. De hade stannat bilen vid vägkanten för att gå in i en spritbutik och köpa en flaska champagne att ta med hem. När de stod vid kassan för att betala, kom en man med skinnjacka och jeans in i butiken. Han gick direkt fram till kassan och drog fram en pistol från innerfickan på jackan.
- ”Stoppa pengarna i kassen, och försök inga jävla tricks!”, skrek han åt kassören och höll hela tiden pistolen riktad mot honom.
Johnny och Rebecka blev helt förstenade, och önskade ingenting annat än att han fick ta kassen och springa därifrån, så att ingen skulle komma till skada. Han ryckte åt sig pengarna och gick baklänges ut från affären, och höll hela tiden ett vaksamt öga på de tre som stod där. När han nådde entrédörren, tittade han ut mot sin bil, men hejdade sig plötsligt från att gå ut.
- ”Förresten, inga vittnen”, sa han och kramade avtryckaren.
Kassören dog omedelbart av det första skottet. Johnny föll ihop av smärtan från kulan som genomborrade hans mage, och sedan blev allt svart. Han kvicknade till efter några sekunder, och såg Rebecka ligga orörlig i en blodpöl på golvet. Flera kulor hade träffat henne i buken och bröstkorgen, och det pumpade ut blod från skotthålen. Johnny lyfte upp henne i sina armar, och lindade kläder runt såren för att försöka hålla tillbaka blodet.

- ”Det är ingen fara, du klarar dig, kämpa, jag vet att du kommer att klara dig!”, skrek Johnny medan tårarna forsade ner för hans kinder.
- ”Du är… det bästa… som hänt… i mitt liv”, lyckades Rebecka få fram.
Hon tog sitt sista andetag i hans armar.

Johnny blundade fortfarande, men han var inte rädd. För han visste att han skulle få träffa henne igen, och nu kunde de vara tillsammans i all evighet. Han föll genom luften med ett leende på läpparna. På väg hem.

Författare:

Publicerat

Dela: