Vägen tillbaka

-vägen tillbaka-


Demie sitter i den träbruna stolen och skakar irriterat på ena benet samtidigt som hon pendlar tändaren mellan fingrarna. Hennes svarta t-shirt bränner mot magen från ljusskenet som tränger in genom dom stora fönstrerna i rummet. Hon river ivrigt med nageln på hennes söndertrasade ljusa jeans och rullar med ögonen mot rektor Graham som står vid ett utav fönstrerna och mumlar om hennes hyss hon denna gång ställt till med. 'Jag vet inte hur jag ska göra för att få dig att förstå att på denna skolan beter man sig på ett normalt sätt. Dina dumma lekar och föreställningar passar inte in här.' Fortsätter han och suger lite fjantit på hans ciggar. Demie lyssnar inte på ett ända ord han har att säga. Vad hon gjort va ju inte hennes fel utan alla va ju med på det. Röka va nått alla gjorde. Okej, tänker hon för sig själv. Det va min ide att röka inne vid toaletten men det va bara för att toaletten va det ända stället på skolan dom hade en bra ventlationssystem. Den värmen som stekte dom utanför gick inte att förklara. Det va ju faktiskt inte hennes mening att mr Collin skulle rusa in. Vi visste ju att hon inte va så bra i magen och att hon vid flera tillfällen på lektionerna rusat in på toan. Men det tog vi ju bara som en chans att smita. Och självklart va ju allt mitt fel. Som vanligt.
Samantha som är en sådan pryd lite krydda till tjej så fort hon kommer i närheten av vuxet folk, hade abolut ingenting med haschet att göra, för det va ju inte hon som hade köpt det under lovet när hon hälsade på sin kusin Brad i Florida.
Nu va det den tolfte gången hon satt hos rektorn och hon visste presis vad det handlade om. Nu skulle hon bli avstäng och det va nått hon hade vetat skulle hända i veckor. Att bli avstängd i en vecka skulle bara bli skönt för henne , men nu hade det inte vart så roligt. 'Du är den smartaste flickan på skolan när det gäller betyg. Men så fort du är på rast eller skolkar så händer det alltid nåt. Antingen är det bråk med både killar och tjejer. Eller så dricker, röker eller knarkar du, men mäst är du allmänt besvälig mot både lärare och elever.' säger Graham och sätter sig i sin stol mitt emot Demie och lägger fram en mapp.
Han sätter på sina glasögon och tar fram sin stämpel. Graham tittar upp nonshalant mot henne och med ett hastigt drag slår han stämpeln på mappen. AVSTÄNGD

Demie ställer sig ute på skolgården och tar ett bloss på hennes cigarett då det ringer ut och alla strömmar förbi henne. Hon ser Samntha och dom andra och går fram till dom. Men när hon kommer en bit ger Samantha en obehaglig blick och Demie förstår att hon inte alls har lust att prata. Demie som inte tycker om sånt grematisera och vänder sig om mot en bänk som hon sätter sig ner på.
Alla bär shaffs och ser såå lika ut. Det är nästan som om Demie vill brista ut i hånskratt mot dom. Men efter en stund märker hon att det bara är hon som ser anurlunda ut. Jeans och svart top. Det fick henne nästan att känna sig som en ovårdad tom-girl. Fast hon va ju söt som en prinsessa. Långt blont hår och bruna ögon. Precis som hennes mamma, brukade hennes pappa säga.
'Demie!!' hörde hon från skol-ingången. Det va Clark, en utav hennes lärare, faktiskt den ända hon kom överens med. Och för inte så länge sedan hade dom påbörjat ett förhållande. Fastän att Demitry bara va 19 kändes det rätt för henne. Det skillde 'bara' 13 år mellan dom tyckte Demie.
'Vad håller du på med' Säger Clark argt och tar henne i armen för att dra in henne i ett tomt klassrum. 'Jag vet, men tänk possetivt, vi kan spendera varje dag med varandra. Jag kan sova hos dig och vänta tills du kommer hem efter skolan Clark.' Säger hon och lägger armarna runt hom. 'Sluta larva dig Demie' Säger han och drar armarna från sig. 'Förstår du inte att du förstör ditt liv, du är en smart tjej och du behöver skolan nu. Ta vara på den!!' 'Jag vill inte att du predikar för mig!' Clark.Avbryter hon lite irriterat. 'Om jag är så jävla smart som du säger, varför är det så viktigt. Det är mitt val eller hur.' Carl ber henne att sluta tramsa runt och sätter sig på en utav bänkarna. 'Du vet att om dom får reda på om oss så förlorar jag allt' Demie drar fingrarna genom håret och slickar sig argt runt nedre läppen. 'Allt? så igentligen så betyder inte jag nått för dig utan dit jävla jobb är ditt allt. Jag är bara en lite skit unge som du sätter på ibland eller hur?' 'Nej det va så jag menade. Det känns tungt just nu, det är mycke...' Carl stryker sin hand mot pannan fram och tillbaka medans Demie ledsamt tittar ner i golvet. 'Så du dumpar mig bara för en avstängning?' Frågar hon med en låg röst men Clark svarar inte utan går bara förbi henne. För Demie kändes det nästan som om han skämdes för vad han just sagt. Hennes ilska förvandlas till svaghet och hon lutar sig mot en utav bänkarna med hennes båda armar. Men innan en tår hinner falla rycker hon tag i sig själv och beger sig sakta hemåt. Och på vägen hem flyger alla tankar runt och hon blir mer förvirrad över hennes sitvation. Att inte kunna går till skolan igen på måndag va inte alls så kul som hon tidigare tyckt. Att hennes kärlek för den humanska läraren va brusten va nått hon bara inte kunde förstå. Att hennes liv bara på en dag kunde föändras.
Dörren till det mobila huset va låst och Demie försöker om och om igen rycka upp den. Hon vet att hennes pappa är hemma och att han förmodligen sitter som vanligt i sin fothölj och dricker ren vodka från flaskan. Och tanken att han förmodligen tagit sin omedvetande tupplur gör Demie ännu mer förbannad och hon vet att det bara är att sätta sig ner och vänta tills han vaknar. Hon vet att det är kört eftersom hans vansiniga temprament alltid får henne att dra skulle denna gången driva henne till att göra det. Hon tänder en cigg och drar ett djupt bloss samtidigt som hon föreställer sig ett villt liv i intet. Någon stans hon aldrig vistats. I hennes inre tankar föreställer hon ett liv där allt inte har nån betydelse. Där hon kan leva fritt och olagligt.Men efter ett tag av fundersamhet flinar hon till av hennes fantasi fyllda fjanerier. Fast än att hennes vilda tankar hade fått henne att bevittna en så mycket vildare sida av henne, häjdar hon sig hastigt och skakar förvånansfullt på huvudet precis som om hon blev en helt annan tjej för en stund. Steg från kärran gjorde så att allt vibrerade och hon kunde nu konstatera att pappa va vaken. Med dom tunga handslagen mot dörren och ett argt gnäll om att han ska öppna dörren får Demie tankarna på annat håll. Han öppnar den och hon traskar irriterat in med en tyken blick mot. 'Va fan é det den gången då?' Frågar han skrovligt. 'Va fan låser du dörren när du vet att jag inte har nån nyckel?' Säger hon och går in på sitt lilla rum som är inhängnat med ett par jul gardiner från fyra tillbaka. I sängen tänder hon ännu en cigg och öppnar en bok som nästan är färdig läst. Ute i tv rummet har pappa satt sig ner och lyfter upp sin halvuppdruckna vodka flaska lite vingligt då han plöttsligt rycker till med en undransvärd blick samtidigt som han tittar upp mot den gamla trä klockan. 'Va fan är inte du i skolan för!?' skriker han till. Nu är det kört tänker Demie. Hon lägger händerna för ansiktet och biter ihop. 'Vad ska jag säga?' tänker hon för sig själv men kommer inte på nått alls som skulle kunna övertyga honom. 'Säg inte att rektorn har skickat hem dig ännu en gång Demitry Sarah Xander?!' Säger han föräldrar likt i sådan varnings ton som han bara andvänder när det är alLvar. Och när det är allvar är det ALLVAR. Med tunga steg närmar han sig hennes rivir och drar raskt undan jul-draperiet. Demie sitter ångersamt i sitt hörn. 'Farsan jag vet men den här gången va det inte mitt fel!' säger hon och höjer ögonbrynen lite rädd. 'Det är det aldrig Demitry, vad fan ska jag ta mig till med dig? Om mamma ändå hade vart här!' Fortsätter han och mumlar vidare. Men va nu då? Tänker Demie, va är den ilska som han alltid spritt oförskämligt över området och otroligt korta stubinen. Orkar han inte med mig längre? Är jag så oförskämd för honom. Plötsligt fick hon en sådan otrolig ongest över allt hon gjort.Kanske han hade haft det bättre utan mig! Hennes ångest som omedvetande hade suttits igång förvånade henne, en sådan omtanke hade hon inte haft för sin pappa på åratals.

Skriven av: Lizette