Vägen var lång

Hon vill inte berätta varför mamma skrivit namnet på raden för målsman i betyget, ingen annan har frånskilda föräldrar, men fröken som ännu aldrig sett en mor som målsman kräver förklaring. Flickan står vid bänken, tvingas uttala orden: ”Mina föräldrar är skilda.” Klassen tystnar, vittrar spänningen, skammen, hon ser ner i golvet som tycks gunga. Då inte lärarinnan frågar mer får flickan sitta.

Bokstäverna kan hon, men för att läsa ord måste hon fortfarande ljuda högt. De andra eleverna läser flytande. När det är hennes tur ryter fröken ”sluta ljuda nu då!” Flickan ljudar då tyst inne i sitt redan orosfyllda inre, där hon väntar ut orden som sakta lösgör sig ett i taget. Störst i klassen blir hon ofta utmanad med knuffar och slag som får henne att känna sig osäker. I lärarinnans kamratundersökning framstår flickan som bråkstake. Hon känner inte igen sig, blir förvirrad och hittar inte i verkligheten. På rasterna är hon ensam, orkar inte bli jagad eller leka. Ingen vill hålla i hennes händer eftersom hon har eksem.
Förundran, rädsla för allt som är, varför ingenting är som det var, får henne att längta tillbaka till allt, allt som det var innan det hemska.

Familjens liv packades ner i kartonger och lådor som travades till torn i tomma ekande rum. Porslinsblommans sorgsna rankor slokade i en kartong, skåpen tömdes med dörrarna uppställda som om de kunnat flyga iväg. Lillebror, farmor och farfar reste med tåget. Själv gick hon sin väg med mamma.

Nu när hon går från skolan är det inte längre hem, utan till mammas arbete eller hyres- rummet. Vägen är sällan densamma men hon lär sig. Ibland väntar hon utanför arbetet, eller får komma in och hälsa som hos apotekarens där de har barn och lyssnar på grammofon, ”vi har varit på turné, vi har kommit lätt på sné, finns det någon som kan säga var vi é?”

Hon vet att pappa sitter vid ritbordet på Märstaverken men ser inte dit för hon vet också, att frånskilda pappor inte vill se sina barn. Fort rundar hon postens hörna, anar ån. Nere vid bron ligger kiosken som har grön päronglass för femtio öre. Uppe på bron syns stora lekplatsen, längre bort ligger Nannylunds barnhem där man får bo om man är olydig och blir tagen av barnavården. Snart lämnar hon staden men känner att hon orkar gå mycket längre i pjäxorna hon fått från Oscaria, de brungrå fattigpjäxorna.

På andra sidan av bron följer hon den sandade, gropiga landsvägen, kommer förbi sjukhusparken vid BB där mamma födde först en lillebror, sedan ytterligare en samma jul hon var duktig och väntade ensam hemma, fast hon inte alls ville ha någon liten bror mer.

Längre fram syns området med de gula radhusen dit de kom från Stockholm. I tredje radhusraden, längst ut mot vägen finns rummet de hyrde av tant Inga. Alldeles här på gatan var det som tant Ingas hund Boj blev påkörd av bilen så han dog, mitt på dagen! Hon fryser. Det var också här pappa kom mitt i natten och skrek under deras fönster, han var onykter. Nu har de flyttat igen och bor nära stora kyrkan, i Aschans gamla gård där allt är mörk som natten.

Vägen går genom henne, löper in i ögonhöjd, försvinner. De sträva grå ribbstrumporna blir våta baktill av allt stänk och eksemet i knävecken kliar. Flera hus har målat fönstren svarta med vita kors, man har svärtat rutorna i rum där människor dött i barnförlamningen, korsen är för att dom ska komma till himlen, gode Gud låt inte ambulansen komma nu!

Vid Rings hus till vänster, sedan är hon hos mamma. Nu snart! Hon är så trött, så hungrig.
På trappavsatsen knackar hon ivrigt utan att dörren öppnas. Ändå står hon kvar, väntar, för hon vet inte vad annars att göra, ända tills hon hör: ”Men lilla vän har du gått hela vägen ända hit och din mamma som inte arbetar här längre!” Huset, trappan, allt faller över henne, hon ramlar, gråter . . .

Snabba steg i korridoren. ”Ragna, Ragna varför gråter du, vad gör du här? Du har gått vilse och ramlat har du också! Nu går vi till ditt rum, du kan inte längre gå till mamma.”

Författare:

Publicerat

Dela: