Vaken dröm

Jag, Herrn Arthur Sterling skriver detta dokument i hopp om att det en dag kan hjälpa andra att undvika samma misstag som jag. Om du inte tror på vad du kommer läsa i denna text så klandrar jag dig inte för det. Jag är fortfarande själv osäker på om vad som härjar i mina mardrömmar är just det, drömmar eller att jag har fått oturen att få se det som har hemsökt utkanterna av denna värld före den första apan tog sina första steg in i utvecklingen till den mänskliga arten.

Det började den 3:e maj år 1953 med att en man kom in på mitt universitetslabb. Hans starka käkben, raka näsa och breda axlar gav hans profil ett nästan fyrkantigt utseende. Det plus det väldigt stela men ändå disciplinerade sätt han rörde sig stank av den” militäriska typen”.
Han pratade om att uppfylla min nationella plikt och att alla var tvungna att dra sitt strå till stacken i kampen mot det kommunistiska hotet. Jag trodde först att han ville tvångs rekrytera mig ända tills han tog fram en inte för tunn pärm med hemlig stämplad information. Nu kan jag säga att lättnaden jag kände var dumdristig, om jag hade vetat vad jag vet idag så hade jag hellre tagit upp ett gevär och stormat Moskva helt själv än arbetat med de förbaskade papperna.
Dokumenten var en plan som tyskarna hade arbetat med under andra världskriget i syftet av att kunna eliminera deras soldaters sömn behov med hjälp av medicinska tillbehör.

Vi började med projektet bara några dagar efter officerarens besök. Vi hade allt vi kunde tänka oss. Ett tillsynes nästintill färdigt recept, den mest moderna utrustningen, flertals testdjur och tillåtelse att över gå till människoförsök så snart som möjligt.
Själva dokumenten var besynnerliga med receptets ursprung, det fanns flera referenser till diverse shamanistiska seder där den ”helige” mannen ingick i trans i flertals dygn utan att sluta för varken mat eller sömn. En annan udda sak var att dokumenteringen av själva experimenten var väldigt kortfattade och avslutades väldigt tidigt i utvecklingen av medicineringen.
Jag antog båda sakerna var en brist på informationen regeringen hade fått tag på, eller fel med själva översättningen och la inte mer tanke på det.
Djurförsöken gav överväldigade lyckade resultat. Både råttorna och schimpanserna vi använde kunde hålla sig vakna i åtta dagar utan några tydliga biverkningar. Det fanns inga tecken på att vi inte skulle gå in i människostadiet av experimentet, hur skulle jag kunna veta?

I början verkade allt gå bra. Vi fick in flertal människor från olika ålder, kön och rasgrupper och alla verkade ha en positiv påverkan av behandlingen. Men efter den fjärde dagen började resultaten variera.
Av de 30 vi utförde experimentet på visade 25 inga stora förändringar utöver frånvaron av sömn. Fyra började bli klumpiga i sina rörelser och när vi intervjuade dem pratade de med ett visst slödder, inte helt olikt någon som inte har pratat på en evighet och behöver tid på sig att komma ihåg hur deras tunga fungerar. De verkade även ha vissa svårigheter med vardagliga saker som att; använda bestick, läsa och skriva enkla meningar, och att komma ihåg information om sig själva, t.ex. sitt namn och ålder. Den sista, en förre detta student till mig vid namn Jensen som tjänade in extra pengar genom att anmäla sig till olika tester började vissa tecken på paranoia. Det enda som sammanlänkande de fyra var att de alla hade fått cirka ett tiotal över medel IQ:n medan Jensen hade nära geni gränsen.
Men det var en för liten test grupp för att fastställa något med den informationen.

Varje dag som gick så fortsatte de 25 som vanligt och de 4 visade tecken på att återhämta sig. Deras begåvning verkade till och med vara bättre än tidigare. Men Jensens blev bara sämre och sämre. Han började babbla för sig själv om utrymmen mellan och slem på hjärnan, det blev så illa att han attackerade en annan i försöksgruppen. Under en av våra intervjuer, fyllda med galenskaper och oförståndigt pladder så stannade han upp, han sade till mig med mer klarhet än jag hade hört från honom under hela experimentet:
”De andra kan inte förstå, mitt sinne är vaken och jag har sett sanningen. Arthur, Lyssna på mig. Håll ditt sinne stängt och håll din kropp ren. För med förorening av kroppen kommer även sinnet ruttna, och det är i ett ruttet sinne de trivs.” När jag försökte fråga vilka ”de” var så gick han tillbaka till sitt oförståndiga muttrande. Vi hittade honom hängd i sitt rum på morgonen dagen efter.
Den nionde dagen kom ett meddelande från staten, beslutet om att projektet skulle läggas ner kom omedelbart efter att mer information om originalet hade kommit fram. När medicinen började användas i fältet så hände det flertal av incidenter där soldater attackerade och dödade flertals av sina allierade. Och lika snabbt som vi hade börjat slutade det, folk fick betalt och material började insamlas. Jag kände mig förtvivlad, inte nog med att en man som jag hade känt hade dött, utan även mitt rykte stod på spel. Så jag tog en burk med medikamentet i syfte att slutföra min forskning.


Nu i efterhand kan jag inte helt säga varför jag gjorde som jag gjorde. Men jag visste att mina val för att fortsätta forskningen var överväldigande begränsat, om jag tog kontakt med andra i hopp om att få hjälp så fanns risken av att regeringen skulle få reda på vad jag hade gjort och det var bara en tidsfråga innan de märkte att en av behållarna saknades. Efter en lång betänk tid i min bostad fattade jag mitt beslut.
Jag i min dumdristighet tycke att framsteg inom vetenskap var mer betydande än riskerna. Det är på grund av detta jag tog av medicinen, och det var därför jag tog dubbla dosen i ett galet hopp om att det skulle ge mer givande resultat. Jag kan inte säga om det var tur eller otur att den ökade dosen inte tog mitt liv, ibland önskar jag att den gjorde det.
Tabletterna hade en annan smak än jag förväntade mig. Istället för bitterheten hos många andra mediciner så fylldes min mun med en äcklig sötma som påminde om frukt som hade lämnats framme för länge.

Jag märkte direkt att den mentala pressen på mitt sinne efter en veckas intensivt arbete och Jensens död började lättna och min kropp började fyllas med ny energi. Den nästan euforiska känslan fick mig nästan att missa hur min omgivning ändrades, färger blev skarpare men detaljer blev suddigare. Som ett minne av en dröm man försöker leta fram, ju mer jag försökte fokusera ju svårare blev det att urskilja min omgivning.
Jag tittade ut genom mitt fönster för att testa om saker som ljuskänslighet hade ökat med mitt nya sätt att se världen. Jag såg staden med sina byggnader och sitt folk. Men i utkanterna av min syn såg jag det som om någon hade tagit en bild av en annan stad och lagt den framför mina ögon att se igenom. Byggnaderna var av en oplacerbar design, mörka och täckta med runor eller skrift helt olik något jag hade sett tidigare. De var alla i olika former och storlekar, allt ifrån någorlunda vanliga verk som enkla höga pelare och en pyramid upp och ner vänd, till många andra vars inveckling var lika långt borta från vår värld som vi är från en tekning på ett papper.
På gatorna gick varelser vars blotta minnesbilder får mitt blod att frysa sida vid sida med människor, ingen av dem visade tecken på att vara medvetna om varandra. Att säga att varelserna gick är inte helt sant, flertalets gång var krabbliknande medan, andra krälade eller släpade sig fram. Deras form var lika skiftande som byggnaderna de bebodde. En del av deras monstruösa storlek fick byggnaderna att se ut som dockhus medan, andra inte var större än huskatter.
Inte heller antalet lemmar visade någon enighet. Armar, ben, ögon och munnar, så olika till antal och utseende, att bilden av en skulptörs avvisade konstverk i hopp om att efterlikna djur han bara hade hört om i böcker, eller berättelser dök upp. Men de delade alla karaktärsdragen av genomskinlighet som maneten, och lämnande ett spår av slem efter sig precis som snigeln.

Jag stirrade ut på detta helveteslandskap när jag började höra ett ljud inne från min egen bostad. Ett droppande följt av ett slabbigt ljud, en blandning av läten av när någon smaskar i sig en extra saftig frukt och när man trampa på en fet groda. När jag vände mig om var jag ansikte mot ansikte mot en av varelserna, om man nu kan kalla vad de har för ansikte. Varelsens var inte större än en ponny med fem ben på en fet och slemmig kropp. Käften hade karaktären av en fågelnäbb men med en viss elastisk till sig.
Men det mest oroväckande var ögonen, gigantiska tefat stirrande på mig, inte med dumheten av ett vilt djur, utan med samma lugna nyfikenhet som ett barn som studerar en koloni av myror. Jag vet inte när jag började skrika, men innan skriket hann få riktig kraft sprang besten till anfall. Plötsligt, snabbt som ett kattdjur hoppade varelsen med ansiktet först in i min vidöppna mun. Slem fyllde alla mina sinnen. Känslan av att druckna, att få munnen långsamt fylld av vad varelsen bestod av var överväldigande. Precis som en man som sjunker in i det djupaste vattnet började mina lungor brinna i längtan efter luft. Just när min kropp skulle tvinga mig att ta ett djupt andetag och tvinga ner mer av slemmet i min kropp så spydde jag. Jag vet inte om det var att jag hade ätit något dåligt eller det var kroppens försvar mot den främmande invasionen, men jag kan tacka det för mitt liv. Svart sörja flödade ut ur mig. Tabletterna jag inte hade smällt i magen än måste ha följt med, för när jag tittade upp igen var varelsen borta.

Jag hör fortfarande droppandet ibland. Efter den dagen så hostar jag upp blodigt slem dagligen, men jag antar att jag kom lindrigt undan. Nästan alla av de som var med i testgruppen är döda nu; en fick en hjärtinfarkt, en annans njure slutade fungera. Allas olika organ slutade fungera och förruttnade innan deras död. Alla utom de fyra. Jag ska gå och bränna ner mitt labb och försöka få tag på de fyra. Jag hoppas detta är nog för att tillgodogöra mina synder.

Slut

Författare:

Publicerat

Dela: