Välja livet

En annorlunda form av mod

Jag kände all energi lämna kroppen och sjönk ner till sittande ställning på sjukhusgolvet.
Jag återkallade dagens händelse gång på gång för min inre syn. Brandbilarna, det övertända tältet. En ficklampa hade blivit överhettad, och en liten flicka med sina föräldrar hade blivit fångade i eldhavet. Bara flickan gick att rädda till livet.
Det gick upp för mig hur sårbar en människa är. Men än levde hon. Frågan var hur länge.
Hon hade kommit in snabbt, ambulansmännen hade skött sitt jobb bra.
Men skadorna var livshotande, och en operation skulle komma att bli helt avgörande.
Det visse vi alla. Men problemet kvarstod. En så omfattande operation skulle kunna bli sexåriga Emilys död.
Eftersom föräldrarna omgående avlidit av sina skador, och ingen annan släkting stod att finna, var det upp till oss på sjukhuset att fatta beslut om operation. Om en operation riskerade ett barns liv, skulle föräldrarna få väja om ingreppet skulle göras. Nu var beslutet mitt.
Jag hörde vaktmästaren släcka ner cafeterian och nattsköterskan gå sin andra rond.
Hennes steg klapprade bort längs den tomma korridoren. Jag var ensam med mitt dilemma.
Ta risken och kanske tvingas se barnet dö på operationsbordet ifall att jag skulle misslyckas, eller stilla se på hur hon avled av sina skador. Det var ju möjligt att hon skulle klara livet utan operation, men vi visste alla att det skulle kräva ett smärre mirakel.
Nu hade vi som läkare en chans att själva göra vårat mirakel. Eller ta ett liv.
Varför kunde ingenting vara enkelt?
Jag förbannade i min ensamhet den dag jag valde att bli läkare.
Jag gick, utan att egentligen vilja, fram till den dörr som ledde till flickans rum.
Hon var nedsövd. Hennes förut långa hår var avklippt för att göra det möjligt att behandla brännskadorna. Jag tänkte på den dotter jag och min fru förlorade.
Jag visste instinktivt, att som förälder ger man aldrig upp sitt barn. Vad som än händer.
Jag hade gett vad som helst för att kunna gå tillbaka i tiden, och inte låta min dotter åka med skolbussen den där dagen. Ingen kunde ju veta att dess chaufför slarvat med säkerheten.
En tår letade sig ner längs mitt ansikte och föll ner på Emilys hand.
Jag kan helt enkelt inte vänta. Hon får inte dö.
Jag vaknade ur mina funderingar och rusade så fort jag förmådde till närmaste telefon.
Jag ringde Tanja, vår stjärnkirurg, och samlade ihop ett operationsteam. Alla ställde upp.
När vi klätt oss redo inför operationen, enligt konstens alla regler, såg Tanja upp på mig och sa allvarligt:
'Du vet väl att det här kan kosta henne livet? Du vet väl det?'
Jag visste, men kunde inte få ur mig ett ord. Jag lyckades uppbringa självbehärskning nog att nicka, men vad jag tänkte var dör hon så tar jag livet av mig.
Vi opererade hela natten igenom. När morgonen kom var vi utmattade. Efter att ha varit koncentrerade till bristningsgränsen i över åtta timmar, var vi alla redo att lägga oss ner på golvet och sova tills nästa vår.
Men ingen vågade sova. Alla väntade med skräckblandand spänning på Emilys uppvaknande.
Hon hade överlevt. Men läget hade många gånger varit kritiskt. Utan hjärtmassage och elstötar hade hon inte levt. Hon hade förlorat mycket blod, och vi upptäckte ständigt inre skador som vi inte räknat med.
En enda tanke for genom mitt huvud. Gång på gång. Hade jag valt fel? Tänk om hon dog, då var det mitt fel. Kanske hade föräldrarna velat motsatsen? Jag kan ha tagit ifrån henne hennes sista timmar i livet. Allt är mitt fel.
Dagen förflöt i långsamt mak, och jag måste ha sett ut som ett vandrande lik, eftersom att varje människa jag mötte i sjukhuskorridoren undrande hur jag mådde.
Jag svarade att jag inte visste.
Eftermiddagen kom, och Emily var fortfarande inte vid medvetande.
Jag var nu säker på att jag gjort fel. Vem vet, kanske, kanske fanns det en liten chans att operationen inte hade varit nödvändig?
Var jag en mördare då?
Den natten vandrade jag runt i korridorerna, precis som föregående natt. Jag undrade, tänkte, pratade tyst för mig själv.
Jag började till och med planera vad jag skulle säga till resten av teamet.
Förlåt, men jag hade fel. Hon dog. Ses på måndag.
Det fanns helt enkelt ingen ursäkt.
Även denna natt före mina steg mig allt närmare Emilys rum
Hon låg på uppvakningsavdelningen.
Hennes lilla späda kropp var täckt av svåra brännskador.
Men de syntes inte ,hon var inlindad i skyddande bandage. Hon påminde mig om en bild jag sett som liten, i en religionsbok, den hade föreställt inkaindianernas offer till gudarna. Barn. Ofta inlindade i vitt.
Jag rös vid liknelsen.
Jag förstod hur snabbt livet kan tas ifrån oss. En dag när du går upp på morgonen, kanske du får veta att du har en obotlig sjukdom.
Eller så skär du dig på en vass glasbit och blir blodförgiftad. Eller kanske får du en allergichock, eller blir mördad. Eller kanske brand, eller bilolycka?
När som helst kan det vara din eller dina närmastes tur.
Så var rädd om de som står dig nära.
Jag satte mig ner på golvet och lutade ryggen mot sängkanten.
Jag vet inte hur länge jag satt så. Såg ut på natthimlen utanför. Det var tidig höst och löven hade fått vackra färger.
Det var vindstilla och molnfritt. Men landskapets skönhet berörde mig inte.
Då kände jag något röra vid min axel.
Jag såg en liten droppförsedd barnhand och följde den med blicken upp längs en taning arm och mina ögon mötte Emilys.
Känslan var obeskrivlig.
'Sov du. Jag stannar. Allt kommer att bli jättebra.'
Hon lutade huvudet mot kudden igen och somnade.
Jag satt kvar och såg ut på natthimlen.
Den natten föll den första snön.


Skrivet som en hyllning till de som aldrig slutar försöka. Till de som vågar agera och visar att man faktiskt kan vinna över de mest otroliga motståndare. I vilken skepnad de än väljer att visa sig.

Skriven av: Singoalla