Vampyrernas Värld

2003-03-03



Sophie vände sig snabbt om, hon flämtade efter luft. Nu kunde hon sluta springa, nu kunde hon skratta lite för sig själv. Varför hade hon blivit så skraj att hennes enda tanke var att springa så långt från den mörkhåriga tjejen? Vem springer ifrån någon som man bara sett i några få sekunder? Sophie skrattade lättat ut och började gå ut ifrån gränden som hon hade sprungit in i och tänkte gå in i centrum igen. Fast, den där tjejens ögon, de hade en konstig glimt i sig, som ett djur, ett blodtörstigt djur…
Sophie ruskade av sig den obehagliga känslan så som hundar ibland gör och beslöt sig för att inte tänka mer på det. Det luktade sopor och marijuana i den mörka gränden, hon kunde höra hur ett par bråkade och smällde i dörrar. Någon skrek någonting och sedan blev allt tyst. Dags att gå hem tänkte Sophie och tittade ut ur gränden. Hon bländades av de starka neonskyltarna och gatlyktorna. Plötsligt så stängdes utgången ur gränden av en skugga, en kvinnlig gestalt…
– ”V… v… vad vill du mig”? Frågade Sophie oroligt.
Personen svarade inte, men steg fram i ljuset från en ensam lampa i ett utav fönstren. Sophie flämtade till, där stod den där tjejen. Men, med ens så kände hon sig så otroligt lugn, ingenting hemskt skulle hända henne. Inte kämpa emot, sade en mjuk röst i hennes huvud, ta det lugnt, luta ditt huvud mot min axel, var inte rädd. Rösten spann på och till sist blev hon så avslappnad att hon nästan föll till marken. Men då stod tjejen med det mörka håret med ens bredvid henne och tog emot henne, konstigt, hon hade ju stått flera meter ifrån mig, tänkte Sophie luddigt. Så kände hon hur det stack till, det gjorde inte speciellt ont och smärtan försvann direkt. Hon märkte att tjejen som var i hennes ålder hade munnen mot hennes hals, men kämpade inte emot, hon var för trött, för trött för det. Ljusen från neonskyltarna och gatlyktorna började jämnas ut, de blev sakta, sakta mörkare, till sist svart. Ljuden från bilarna och människorna försvann mer och mer ju djupare hon sjönk in i tjejens famn. När hon till sist inte hörde någonting, inte såg någonting och var tömd till sista droppe på blod så lade tjejen försiktigt ner henne på marken i gränden och gick sakta bort därifrån. Sophie hade blivit ännu ett namnlöst offer för de starkare, vampyrerna. Ingen kommer någonsin att komma ihåg dem och i den moderna värld vi lever i så tror vi inte längre på ”sånt”. Men det gör dem inte mindre levande eller mindre blodtörstiga…

Louis skrattade rått åt Sheila och började gå bredvid henne.
– ”Du är förändrad Sheila', sade han och lade armen om hennes axlar. Den gesten skulle för de flesta åskådare verka vänskaplig eller kanske kärleksfull, men det var den inte, de två hade bara varandra nuförtiden. Egentligen så brukar vampyrer jaga och leva ensamma. Det ville nog de två också, men de hade hamnat i onåd hos de äldre vampyrerna, urvampyrerna. De var mäktiga, de bestämde det mesta i vampyrernas värld. Det var ju efter allt de som skapat alla vampyrerna i hela världen…
– ”Förut så skulle du ha slitit av strupen på henne och druckit hennes blod, lämnat henne på marken med avsliten strupe och inte ens brytt dig om det”, sade Louis och kramade om hennes axlar så att det gjorde ont.
– ”Låt mig vara ifred, bara för att du gillar att massakrera hela familjer och sedan skylla på någon oskyldig som bara hade oturen att vara i närheten!”, snäste Sheila av honom och började gå snabbare. Orsaken för att de var i onåd hos urvampyrerna var för att de hade dödat en av de äldsta, Asarat. Förut var de åtta urvampyrer, men nu var de bara sju. Straffet för att ha dödat Asarat, den vackraste och klokaste av dem alla var bara ett, döden…
Nu hade Sheila och Louis fyra mäktiga urvampyrer efter sig som skulle hämnas deras Egyptiska frände. De var:
Nevel: Österrikisk urvampyr, som har varit med vid alla viktiga händelser i europisk historia, har till och med druckit lite av den franska ”solkungen” och hans hustru, Marie Antoinette.
Valga: Rumänsk urvampyr, hennes man inspirerade till myten om Dracula. Men han blev efter ett tag mer hänsynsfull och ville inte suga blod så ofta så hon dödade honom. Hon är den grymmaste av de alla.
Kati: Finsk urvampyr, levde innan hon blev vampyr som häxa, riktig häxa och hon var ond också. När hon blev anklagad för häxeri så räddade Nevel henne och gjorde henne till vampyr. Efter det så dödade hon alla i byn, från spädbarn till gamling som hämnd, ingen vet ens om att den byn har funnits…
Tirana: Spansk/Portugisisk vampyr, hon är den mäktigaste vampyren i världen. Nu ligger hon på andra plats i ålder sen Asarat blev dödad, men ser fortfarande ur som en 17 åring.

Kati vrålade av vrede, de skulle inte komma undan! Hon skulle ta tag i Sheilas nacke och slita ur den, sedan skulle hon visa den för henne och sedan skulle hon…
Kati reste sig upp och slutade drömma, någon gick förbi är utan för. Hon kände efter, ja, hon var faktiskt hungrig…
Hon slängde med sitt långa blonda hår och rätade till minikjolen, drog ner linnet lite, log mot spegeln och gick ut…

Fredrik kunde inte tro sina ögon, ut ur det han trodde var tomma huset kom en otroligt snygg blondin. Hennes blå ögon sökte sig över hans kropp, han trodde det var för att hon tyckte om det hon såg och såg ut som en katt som just dödat något. Nej, det var verkligen fel beskrivning på denna underbara varelse. Hennes ben var långa och slimmade, hon såg ut som en modell. Nu vinkade hon åt honom att komma in, han följde med och hade blicken fixerad vid den läckra häcken. Så fort de hade kommit in så slängde hon sig över honom och bet honom vant och skickligt i halsen. Det gick snabbt och sedan var Fredrik bara en lealös docka, helt tömd på blod. Kati slickade sig om läpparna, bra, jag spillde inte någonting på min nya kjol, tänkte hon. Nöjd lämnade hon kroppen och gick ut utan att ens vända sig om…

Nevel mötte henne, vid hans sida stod Valga, men Kati var inte avundsjuk. Hon var i alla fall hans favorit skyddsling, hon gjorde honom alltid nöjd. Nevel hade börjat bry sig lite om politik och då och då fick hon eliminera någon politiker som inte gjorde honom nöjd. Valga hade bara fått göra det en gång. Det var då nära ögat att hon blev tagen på bar gärning, för att hon skulle leka med honom precis som en katt gör med sitt byte. Om inte Kati hade kommit, så skulle hennes uppdrag ha misslyckats. Valga behövde de inte bry sig om, hon var utbytbar och så är hon väldigt svår att ta död på. Alla de sju urvampyrerna kunde flyga, förflytta sig genom att tänka på det stället, läsa andras tankar, lukta sig till blod på flera kilometer och de hade en speciell förmåga som var unik. De hade fått det allra bästa av naturen, de var fullkomliga…

Solen skulle gå ner om en timme. Louis gick längs strandpromenaden, hans stora bruna ögon smög över de vackra kvinnorna som började plocka ihop sina strandsaker. Louis tittade upp, palmerna växte i långa raka rader längs vägen där bilarna åkte, de flesta dunkade av musik och människorna som satt i bilarna raggade upp unga tjejer och killar som inte hade mer vett än en fiskmås… Louis mötte en ung tjejs blick och låtsades vara generad, se söt och oskyldig ut, det var det bästa sättet att locka dem. Dumma människor, tänkte Louis roat när han såg den blonderade tjejen gå fram mot honom och le ett leende som lovade mycket och dolde lite…
Hon log mot honom igen och visade hennes kemiskt blekta tänder som var perfekta, och han såg att hon inte skulle bli svår att döda.
– ”Hej, jag heter Tiffany”, sade blondinen och lade armen om hans slanka midja.
– ”Hej, Louis, jag såg dig och dina ögon var så vackra så jag kunde inte släppa blicken från dem”, sade Louis oskyldigt och log mot henne.
– ”Kan vi inte ta en promenad”?, Frågade Tiffany och slängde med sitt färgade hår.
– ”Ja, om du vill det så” … sade Louis och tänkte på hur hungrig han var, men han fick ta och vänta en eller två timmar till.

Tiffany hade fastnat för den ursnygge killen som hon hade raggat upp. Tiffany tittade in i hans ögon, men dum som hon var så reagerade hon inte på hans konstiga glimt i ögonen. Han log mot henne och frågade:
– ”Vill du vänta på soluppgången med mig”?
– ”Gärna'! Sade Tiffany och kände sig väldigt nöjd med hennes kap som också var romantisk!
Det var nästan mörkt. De gick hand i hand längs den upplysta gångvägen och lukten från de rosa blommorna berusade henne. Plötsligt så ryckte han bort från ljuset och sprang med henne längs vattenbrynet, vattnet stänkte upp på hennes kjol och de ramlade. Tiffany fnissade när hon ramlade på Louis. Han kysste henne på halsen, trodde hon i alla fall. Men när han vände sitt ansikte mot henne igen så hade han blod runt munnen, en röd rännil av blod rann längs hans kind, blodet, det var hennes. Hon flämtade till, hon fick inte luft, det kändes som om hela hon åkte runt, runt. Tiffany ville verkligen skrika, men hon kunde inte. Hennes enda tanke var att slita sig lös och fly. Hon slet sig lös och sprang. Louis lät henne springa några meter, sedan var han plötsligt framför henne. Hon vände håll, men där var han igen, rakt framför henne. Han var fortfarande snygg, men hon såg inte så mycket av honom eftersom nästan hela hans ansikte var täckt med blod, det rann, rann ut i sanden. Men Louis hade druckit så pass mycket blod att hon blev yr, ramlade när hon skulle springa. Tiffany kröp i sanden, nu kunde hon inte ens stå. Med ens så hoppade han på henne, likt ett rovdjur. Louis högg sig fast i halsen och drack av hennes blod. Tiffany slutade sprattla, hon var död…
Louis lyfte upp hennes kropp och gick ned med den till strandens kant, han hade lämnat lite av hennes blod kvar så att hajarna skulle få sitt… Louis slängde i Tiffany i havet och blodsdoften spred sig snabbt. Redan efter fem minuter så hade tre hajar samlats runt hennes kropp och började sedan äta och slåss om vems de olika kroppsdelarna var. Nöjd med sin jakt började Louis gå upp mot sitt hotellrum.

Tirana satt för sig själv uppe på en klippa, hennes kolsvarta hår blåste bakåt och hennes ögon tårades. Hon var på hög höjd, det var kallt men hon brydde sig inte om det. Hon skulle lokalisera dem, de skulle inte få komma undan. Det var lättare att ta sig in i någons sinne och själ om man inte blev störd av någonting. Här uppe var det perfekt, vacker natur och det enda som hördes var vinden som ven mellan klipporna och en rovfågels skrik. Där, hon kände Sheilas själ, hon kunde ta den! Hon kunde bara sträcka på handen och sedan kunde hon bara vrida ur hennes lilla svarta själ… Men egentligen så hade inte själarna någon färg de var osynliga för ögat. Men Tirana hade en speciell förmåga, ta sig in i en varelses sinne, ta deras själ så att de dog. Redan när hon såg på någon så kunde hon se vad deras avsikter var, ingen kunde ljuga för henne. Men av någon anledning så kunde hon inte, ville inte…
Plötsligt så kände hon att hon träffade en sorts vägg som knuffade ner henne i hennes egen kropp igen. Tirana kände igen den väggen, det var bara en person som kunde göra så, men hon var ju för gammal och Tirana hade ju inte inkräktat på hennes sinne. Tirana satte sig ner och började tänka...

Sheila hade dragit med sig Louis runt i Europa på jakt efter olika mäktiga människor eller andra mäktiga varelser som kanske kunde hjälpa dem. Hon hade varit djupt inne i de transylvanska skogarna i Rumänien, runt Medelhavet och överallt som man kan tänka sig. Hon hade lärt sig hur man kunde bilda en sorts ”vägg” i sinnet så ingen kunde läsa hennes tankar eller komma åt henne via andlig väg, hur man klarade sig utan att andas och framför allt, bli oskadlig. Hur man gör sig oskadlig hade hon lärt sig av en ”trollkarl” djupt inne i Costa Ricas djungel, eftersom han var ung så var det lätt att lura honom, allt hon behövde göra var att använda sig av hennes utseende. Han trodde att hon var en gudinna och det kunde hon stå ut med att spela. Hon var nu fullärd, Sheila visste att om ett par månader med intensiv träning så skulle hon klara sig ur de fyra urvampyrernas grepp och kunna lämna Louis åt sitt öde… När Tirana hade trängt in i hennes sinne så var hon tvungen att använda alla sina krafter för att ”knuffa” ner henne i sin egen kropp igen. Men, hon hade lyckats och nu visste Sheila vad hon var kapabel till…
Louis klev in i hotellrummet och slängde sig ner på sängen. Han log mot henne och visade sina blodfläckade tänder.
– ”Du skulle ha varit med, jag träffade en alldeles förtjusande blondin”, sade Louis och log ännu bredare, ”fast hon var ju ganska enkel att ta kål på, jag längtar efter en riktig utmaning”, fortsatte Louis och lade sig ner.
– ”Kan du sluta prata, jag måste träna', sade Sheila irriterat och vände ryggen mot Louis.
– ”Kan inte du vara lite roligare, jag vill inte bara uggla på massor med olika hotell och aldrig få slita strupen av någon”, tjatade Louis grinigt.
– ”Kan du inte förstå att vi måste vara diskreta, de får inte veta att vi är här”, sade Sheila och blev mer och mer trött på honom, ”och håll inte på att försöka låta modernare än du är”.
– ”Du verkar grinig”, sade Louis retsamt, ”du kanske borde gå ut och äta”. Sheila visste att Louis inte skulle sluta. Hon orkade inte behärskade sig och på mindre än en sekund så satt hon över honom och tryckte ner honom i sängen.
– ”Sluta bråka med mig, annars så kommer du att ångra dig”, väste Sheila fram hotfullt. Sedan var hon borta, Sheila hade hoppat ut genom fönstret och fortsatte ut på gatan på jakt efter blod…

Louis tittade förvånat upp, vart hade hon tagit vägen, hade hon följt hans råd? Men han blev också förvånad över hennes snabbhet och styrka. Sheila skulle bli en värdig motståndare så fort de hade eliminerat de fyra och resten av urvampyrerna. Det var inte en hemlighet att de avskydde varandra och när hotet väl var borta så skulle de inte kunna leva på samma jord. Vad han inte visste var att han aldrig skulle kunna döda Sheila. Hon brukade jämt säga till honom att han hade attitydproblem och att han inte skulle leva länge på grund av det. Sedan skrattade han bort den obehagliga känslan och slickade bort resterna av torkat blod från tänderna…

Nevel var rastlös, det här gick inte. Nu var han tvungen att flyga upp till Tirana och fråga henne vad det var som hände och var Sheila och Louis var. Men först så skulle han stilla sin blodtörst, det var nästan två dagar sedan Tirana hade gått upp på berget och han hade inte kunnat dricka under den tiden. Han gick längs den tomma korridoren i skolan, det var inte skoldag idag eftersom att någon elev dött under mystiska omständigheter. Men, stod det inte en städare där? Jo, mycket riktigt, han hade varit så uppe i sina egna tankar att han inte tänkt på den starka blodlukten. Städaren vände på huvudet och tittade på honom, det var en kvinna i 30-års ålder. Hennes ögon var små och såg ut som grisögon, hon rörde sig klumpigt för att hon var lite överviktig. Men, nu var Nevel så pass hungrig att han inte orkade vänta på någon i hans smak. Han förflyttade sig snabbt till städaren och högg snabbt in huggtänderna i halsens pulsåder. Städaren (som hette Laura enligt namnskylten) hann knappt tänka någonting eller ens bli rädd…
Nu när Nevel var mätt så började han sökandet efter Tirana, hon var lite egen enligt honom själv. Tirana gillade att vara ensam i naturen, det var ovanligt att en vampyr tyckte om att vara i naturen. Vampyrer har funnits sedan människans begynnelse, de var med och avlade fram människan ur neandertalarna och de tidigare människoarterna. De avlade människor för att få ädlare och godare blod, likt vi gör med våra djur, nötkreatur som ger mycket mjölk och höns som växer extra snabbt… Nevel kände lukten av Tirana nästan direkt och han kunde lokalisera henne uppe i bergen. Vinden blåste starkt och Nevel huttrade, inte för att det var så kallt, men det var en reflex från hans tid som människa. Tirana satt djupt insjunken i tankar när Nevel gick fram till henne. Tirana ryckte inte till när han lade handen på hennes axel, utan sade istället:
– ”Du undrar var de är, de är i Florida”
– ”Ska du komma ner från berget nu”?, Frågade Nevel lite försiktigt, inte för att han brydde sig om henne personligen, men hon var definivt användbar. Det visste förstås Tirana och vände sig om och såg honom i ögonen. Hennes ögon var stora och nötbruna och såg ut att röra sig runt hans huvud.
– ”Jag kommer, när jag kommer, du behöver inte vara orolig för mig”, sade hon med stor ironi i rösten. Sedan så vände hon sig åter mot vinden och sjönk ner i djupa tankar.

Tirana var orolig, om Sheila kunde den andliga vägen så skulle det inte gå bra för dem. Sheila var stark i sinnet redan innan, innan Tirana hade gjort henne till vampyr. Främst var det för att Sheila kämpade emot, men Tirana ville att hon skulle bli vampyr. Tirana hade verkligen trott att Sheila skulle bli en av dem, de starkaste, men hon blev bara rasande och hade betett sig som en tonåring. Enda skillnaden var att Sheila dödade istället för att skrika och slänga i dörrar. Tirana mindes det som igår, hur Sheila som ”nyfödd” vampyr hade slängt sig över henne i raseri och nästan kunnat komma åt henne, fast hon knappt kunde stå. Tirana hade då sträckt fram handen och helt sonika slängt Sheila hårt in i den bruna stenväggen så att det hade bildats sprickor längs hela väggen, som var fem meter lång. Tirana hade ett vagt minne om att den hade rasat dagen efter… Vad var det för några som kom med stora maskiner? Tirana reste sig upp, där, det var skogsmaskiner! De skulle avverka den här skogen, förstöra naturen. Tiranas blod kokade av ilska, de skulle ångra sig, i alla fall under den korta tid de skulle leva…

David som var chef över det här arbetet torkade svetten ur pannan och pustade. Tre utav bilarna hade gått sönder och de hade varit tvungna att gå, solen lyste obarmhärtigt på dem som om den visste vad de skulle göra med den här vackra skogen. Ingen av mannarna verkade märka skönheten, de gula spröda blommorna, de majestätiska trädkronorna hos träden och det klargröna gräset som växte på kanterna av den smala grusvägen. De var upptagna med att beklaga sig över den starkt lysande solen och att de hade sten i skorna. Luften var tung alla flåsade högljutt och hade svettfläckar på kläderna, några av arbetarna hade tagit av tröjorna och visade sina muskulösa magar. De som hade fått en ölmage stirrade avundsjukt på de unga männen. David tittade upp och såg sig omkring, det kändes som om någon tittade på honom… Äh, det är säkert ingenting, tänkte David och rös lite.

Några timmar senare...

Tirana hade väntat medan arbetarna hade slagit läger, nu för tiden så brukade det vara små ”lådor” som de bodde i. Men, det hade de inte här, cheferna var för snåla för det. Det skulle bara hjälpa Tirana ytterliggare. Hon kontaktade Kati via tankekraft och plötsligt så stod hon bredvid henne och de började planera. Kati satte sig på en sten och lade upp benen på en stubbe.
- ”Vad ska vi göra, tycker du?”, frågade Kati och kisade, för det var ännu ljust ute.
- ”Jag vet inte, antagligen någonting brutalt, för det är väl därför du är här”, sade Tirana och blottade sina tänder i ett leende.
- ”Nu vet jag!”, sade Kati och såg nöjd ut, ”vi kontaktar Valga och låter henne komma loss”!, fortsatte Kati och verkade drömma sig bort till ”den gamla, goda tiden” då de hade festat på små byar och hänsynslöst härjat städer.
- ”Ja, det kan vi väl”, sade Tirana och var också nöjd med beslutet.
En timme senare hade mörkret nästan lagt sig och de tre kvinnorna gick ner från kullen, ner till arbetarna. Valga ville att de skulle vänta tills alla sov och sedan ta dem en efter en på ett otroligt grymt sätt, som inte ens går att beskriva med ord. Men det hade tagit för lång tid så de bestämde sig för att ta dem på samma gång och utan att vänta tills mörkret lagt sig. Valga log ett grymt leende och slängde med sitt röda, sprakande hår. De gick ner till de ännu glada och lugna arbetarna...

David tittade sig om, det kändes som om någon betraktade dem, det var samma känsla som han hade haft för ett tag sedan. Det var någon som ville honom illa, det sade hans instinkter, att han borde fly... Det hördes ett högt ljud från skogen och alla vände sig om, några rädda andra nyfikna. Ingen var medveten om att det som skulle komma ut ur skogen var döden för dem... David höjde på ögonbrynen och blev lite chockad ut, för ut ur skogen kom tre undersköna kvinnor! En var blond och lång, den andra hade ett rödsprakande hår som fick elden i mitten av lägret att se glåmig ut. Den tredje hade ett svart mjukt hår som hängde rakt ner och hennes ögon hade ett blänk av raseri som han aldrig mött tidigare...

Tirana tittade på de andra och som på en given signal så attackerade de, männen var chanslösa. På mindre än en kvart så var hela lägerplatsen helt öde, inga ljud hördes förutom Valgas och Katis hånskratt. Marken var täckt av blod och döda kroppar, hon tyckte nästan synd om de som skulle hitta den här massakern. Fast, känslor som medkänsla, samvete, eftertänksamhet, ärlighet, kärlek och andra ”goda” känslor var det ont om ifall man var vampyr… Tirana suckade och tittade ner på en utav arbetarna, han låg i en grotesk ställning och hans sista ansiktsuttryck var förvridet. Hans kropp var täckt med blod och kläderna hängde i trasor, det var han som hade hållit sig vid liv längst. Men, smärtorna han hade varit med om måste ha varit fruktansvärda. Hon böjde på huvudet och tittade på hans namnbricka, han måste ha varit den ende som hade det. Hans namn hade varit David och hans blonda snart gråa hår var som fastklistrat på hans huvud. Tirana skakade på huvudet och gick bort till Kati och Valga som stod och skattade åt vad en stackars ung pojke hade skrikit innan han hade fått sin strupe avsliten…
– ”Vet du vad han sade Tirana, han skrek efter nåd, haha”!, Valga och Kati skrattade rått åt hans försök att få leva…

Sheila var mätt, hon hade festat på en dum, äcklig turist som visst hade trott att hon var ett fnask! Han hade dragit in henne på ett billigt motell och börjat knäppa upp skjortan medan han hade köpslagit om priset. Sheila hade skrattat och sedan hoppat på honom med en snabbhet som förvånade henne själv. Inte hade hon trott att genom att träna sitt psyke kunde hon bli snabbare och starkare. Sheila tänkte tillbaka på Tindra och kände på sig att hon kanske hade en vän där trots allt… Om hon fick Tirana på sin sida så skulle de kunna blida ett team som var oslagbart. Om det var världsherravälde hon var ute efter så skulle hon nog klara av det, trots hennes unga ålder (bara 150-170 år, hon mindes inte riktigt). Sheila hade slutat räkna hur länge sedan det var som Tirana hade gjort henne till vampyr, det var ändå ingenting att bry sig om. Men hon hade ändå inte kommit in i den där depressionen som många vampyrer får efter ungefär efter 150- 200 år som vampyrer (ibland tidigare) då tar många självmord. Men det är mycket svårt att ta självmord för en vampyr, de är inte som i myten, att de inte tål solljuset eller vitlök och sådant. De skadas inte heller så lätt och skadorna läks på en gång. Det enda som kan ta död på dem är att antingen: slåss mot en annan vampyr, be Tirana ta deras själ eller att sluta äta. Att sluta äta, det är fruktansvärt, det känns som om eldar brinner i dem, allt känns fruktansvärt och endast ett fåtal klarar det. Oftast är det hunger som gör att de ibland dödar tio-tolv personer på en enda kväll efter att ha misslyckats med att döda sig själv. Då blir det panik i alla städer och polisen går patruller mm, det brukar ofta reta de andra vampyrerna till skratt…

Nevel hade bråttom, Sheila var nog smart nog att smita så fort de kunde, men Louis var bara en korkad, dum och ung vampyr som antagligen skulle dö bara de tittade på honom… Kati, Valga och Tirana kom direkt och så var de på väg…

Sheila förstod att de fyra visste var de var och kallade på Louis, han kom på en gång.
– ”Är du beredd på att strida mot de fyra, jag hoppas det för att nu ska vi till den plats där vi ska utkämpa vår strid mot dem”, sade Sheila allvarligt till Louis och han nickade så kraftigt att luggen åkte över ögonen på honom och han strök bort den med handen. Sheila svalde och ledde honom till den plats som hon hade sett ut…

Louis tittade förundrat på den plats som Sheila hade sett ut till dem, det var vackert. Det hade nog en gång varit en stor balsal, men allt hade förfalligt och klätterväxter hade börjat krypa upp längs väggarna som var av sten. Han strök handen över spiselkransen som var utav marmor och tittade upp på en stor tavla som hänge kvar ovanför den. Tavlan föreställde en ung flicka, en ung flicka som såg ut som Sheila. Det måste vara henne som barn och det här var hennes hem för ungefär 100-200 år sedan. Han tittade förundrat på Sheila, hon såg till och med annorlunda ut här, i hennes barndomshem. Fast den mänskliga känslan han hade haft förut försvann så fort som den hade kommit och han fnyste. Ska de fyra inte komma snart så de fick det här ur världen?
– ”Kan du inte kontakta de fyra, så vi får det här överstökat”?, sade Louis irriterat.
Sheila svarade inte utan böjde på huvudet för att få kontakt…

Tirana fick upp någonting, det var Sheila, hon tänkte leda dem till det ställe som de var på! Hon och Louis var verkligen modiga, om Sheila dödade de andra så skulle hon vika undan och låta henne leva… Sheila var en värdig motståndare och hon tvekade inte att använda fula trick för att vinna…

Sheila ledde dem rätt in i slottet och plötsligt så stod de fyra framför dem. Tirana och Valga avvaktade medan Kati och Nevel ursinnigt kastade sig över Sheila och Louis. Louis och Sheila var snabb att parera och en häftig strid utbröt, Nevel kastade in Sheila i stenväggen som skakade av styrkan från honom. Sheila var snabbt på fötter och fick Nevel ner på golvet och låste hens kropp som i ett skruvstäd. Hon sög fort ut det mesta av hans blod och stampade hårt ner på hans nacke, det hördes ett knakande ljud och Nevel var död. Louis hade fått övertag över Kati, även om han var svårt skadad. Han fick ett bra grepp om hennes ryggrad, vred om och Kati föll död ner på marken. Valga blev ursinnig och sprang fram skrikande mot Louis, de sprang rätt in i varandra och hade en så häftig strid att Sheila blev som paralyserad. Men så släppte paralyseringen och hon tog tag i Valgas huvud och tryckte ner det så hårt i golvet att hela hennes skalle krossades och blod strömmade ut över Sheila och till och med på Tirana som stod längst bort i balsalen. Louis som låg på marken fick allt på sig och man kunde inte se hans ansikte för allt blod som täckte honom från topp till tå. Tirana steg fram och log och nickade lätt, de mötte varandras ögon och sedan så var Tirana plötsligt borta. Sheila vände sig om och såg Louis ligga halvdöd på marken, runt honom så spred sig blodet likt en översvämmad sjö. På golvet så låg inte bara Louis utan också Nevel, Valga och Kati, tre av de fyra var döda. Louis hostade, hon gick fram till honom och satte sig ner på huk. Louis tittade upp på henne och visste att hans liv låg i hennes händer, antingen så skulle han få leva och bli ännu starkare eller så skulle han dö en fruktansvärd död… Sheila log mot honom och han verkade pusta ut. Sedan så reste hon sig upp och sade:
- ”Nu tror jag att vi har hittat en lösning på dina attitydproblem”.
Louis flämtade till och Sheila log ännu bredare. Hon tog ett steg över honom och gick ut genom den stora dörren medan Louis skrek efter henne, skräckslagna skrik, de sista ljud han skulle få ut genom sin mun. Sheila hörde sin mage låta och log, man blir hungrig av att döda sina fränder, tänkte hon och gick ut på jakt…
Sedan så skulle hon ut på jakt igen, på vampyrjakt, ännu så hördes Louis skrik, men de skulle snart tystna…









Av: Tove Bengtsson 14 år, Linköping

Skriven av: Tove Bengtsson