Vampyrjägaren

Damon är en av de äldsta och mäktigaste vampyrerna som fortfarande vandrar på jordens yta. Han har varit en plåga för människosläktet i snart 700 år och han har inga avsikter att sluta än, han älskar det.


Vampyrjägaren

Damon lutade sig nonchalant tillbaka mot bardisken och såg ut över den fullproppade lokalen. Han hade inga problem med att se allt i detalj trots det svaga ljus som kom från ett fåtal röda lampor på väggarna. I ett hörn satt ett par unga män och försökte se viktiga ut. Största delen av golvet upptogs av dansande, yngre män och kvinnor som tillät sig att släppa loss under helgen. Nattklubben hade det passande namnet Kryptan. Stilfulla, gammalmodiga utsmyckningar i svart trä och pelare här och var bidrog till stämningen. Det fanns en svart scen på vilket ett band spelade, Damon studerade dem med milt intresse. Han trivdes ganska bra där, det var perfekta jaktmarker. Det fanns alltid någon ung kvinna som drogs till honom utan att han behövde anstränga sig speciellt mycket. Han utstrålade alltid en viss fara vilket många fann både skrämmande och fascinerande. Han behövde bara låtsas visa intresse för någon så skulle de villigt följa med ut om han bad dem. Han föredrog att locka till sig kvinnor, de var lättare att lura iväg men det hände att han fångade någon ung mans intresse, någon som undrade vad han höll på med eller om han var från trakten de var svårare att komma på en ursäkt för att få dom att lämna klubben men han brukade komma på något efter att ha pratat med männen en stund, det fanns alltid någon de innerst inne alltid velat se eller göra det var bara för honom att erbjuda dem det. Så fort de kommit iväg en bit kastade han sig över dem och drack deras blod, efteråt skulle de inte minnas vad som hänt.

Damon fingrade förstrött på det kors som hängde ner på hans bröst i en svart kedja. Han drog knappt märkbart på munnen när han tänkte på människornas löjliga tro att såna som han inte skulle kunna röra vid kors eller andra heliga saker. Inte ens solen skulle kunna döda honom längre även om den skulle försvaga honom avsevärt. Det var bara unga vampyrer som kunde dödas av solljus. Det enda som egentligen skulle kunna skada honom var silver, inte om han råkade nudda vid något gjort av silver, han skulle utan problem kunna vandra omkring med en silverkedja hela natten utan att få så mycket som ett skrubbsår. Silver kunde bara skada honom om de gav honom ett sår, ett knivshugg efter en silverkniv tog avsevärt längre tid att läka än om det gjorts av en vanlig kniv. Och om någon skulle sticka ett silverföremål i hans hjärta skulle han kunna dö av skadorna, samma om någon skar av honom halsen med silver. Men att det skulle hända var väldigt otroligt, det hade varit värre för några hundra år sedan då var eller varannan människa gick omkring med vitlök och kors, inte för att de skulle ha hjälp men folk var mer på sin vakt. De trodde på vampyrer, varulvar och andra monster som de kallade dem, de flesta existerade bara i deras fantasi. På 2000-talet trodde inte ens människor på det de såg med egna ögon.

Damon återvände till verkligheten. Han kastade en blick omkring sig och såg att flera kvinnor runt om i lokalen kastade intresserade blickar åt hans håll. När han svepte med blicken över folkmassan mötte någon hans blick. Djupt blå ögon såg intensivt på honom. Mannen såg ut att vara i närheten av 30, helt klädd i svart men det syntes ändå att han var vältränad och rörde sig smidigt. Mannen var nästan lika lång som Damon, hans hud var aningen blek, han hade kort mörk hår som föll i lockar. Damon vek genast undan med blicken, låtsades att han inte lagt märke till mannen. Han hade ingen lust att bråka med någon dödlig som trodde han var något. Istället fångade han en ung kvinnas blick. Hon satt vid ett högt bord på andra sidan lokalen och pratade med några väninnor. Hon log självsäkert när hon upptäckte att Damon såg på henne, reste sig och sa hastigt adjö till sina vänner innan hon började gå fram mot honom. Damon log och studerade henne. Hon var klädd i en kort röd klänning och svarta högklackade skor. Det svarta håret var uppsatt i nacken men hon hade låtit ett par slingor av det hänga ner runt ansiktet. Damon visade inte med ett min sitt ogillande mot kvinnan, hon var en sån där som trodde allt handlade om utseende, hon hade vetat att hon skulle vinna hans uppmärksamhet tillslut. Det var egentligen därför han hade valt henne. Damon avskydde människor som trodde sig vara mer värd än andra, av någon anledning kändes det bra att dricka deras blod, bevisa att de faktiskt var precis som alla andra. Inte för att Damon egentligen brydde sig om vad människor tyckte, det låg bara i hans intresse att de inte skulle börja ta livet av varandra alltför ofta, det fanns alltför många vampyrer i världen för att de skulle kunna samsas om bara några få människors blod.
Kvinnan hade kommit fram till honom, hon log självsäkert.
“Hej.” Sa hon lugnt och satte sig ner på en av stolarna vid disken. Damon satte sig bredvid henne.
“Kan jag bjuda dig på en drink?” Frågade han.
“Bloody Mary, tack.” Sa hon. Damon nickade till bartendern.
“Två, tack.”
De pratade kanske länge, eller rättare sagt kvinnan pratade och han låtsades vara intresserad. Om hon frågade något svarade han enkelt utan att egentligen tala om något för henne. De gick lättare än han trott att få henne att följa med honom därifrån, hon föreslog det själv.
“Det är väldigt varmt här, kan vi inte gå ut en stund.” Sa hon och log menande mot honom. Damon följde villigt med. Så fort de kommit ut på gatan drog hon med Damon in i en mörk gränd. Hon la en arm runt hans hals och kysste honom. Damon spelade med, han gav henne ett par lätta kyssar på halsen innan han lät tänderna glida in genom hennes hud. Kvinnan flämtade till och försökte skrika men hennes ord hördes bara som en viskning. När Damon släppte henne sjönk hon medvetslöst till marken. Han vände ryggen åt henne och gick ut ur gränden. Han sträckte belåtet på sig och kastade en blick mot horisonten. Det var långt kvar innan solen skulle stiga upp.
Damon avbröt sina tankar när han hörde fotsteg närma sig bakifrån. Han vände sig om. Bakom honom stod mannen som mött hans blick på nattklubben. Damon var nära att sucka högt, han hade ingen lust att spilla tid på att bråka med en dödlig. Mannen gjorde en gest in mot gränden Damon kommit ut från.
“Vad hände med flickan?” Han lät inte hotfull men det fanns någonting i mannens tonfall som Damon inte riktigt kunde tyda.
“Hon svimmade.” Svarade han lättsamt. “För mycket att dricka antar jag.”
“Och du lät henne ligga?” Det fanns inget anklagande i rösten bara ett konstaterande. Damon ryckte på axlarna.
“Hon överlever.” Mannen tycktes fundera över det en stund, han tog ett par steg framåt och gick in i gränden.
‘Dags att sticka innan han ser hennes hals.’ Tänkte Damon, han hade precis börjat gå när mannen talade till honom igen.
“Jag såg något underligt på hennes hals, två små sår. Vet du vad de kan ha kommit ifrån?” Damon suckade ljudlöst.
“Hur skulle jag kunna veta det, jag känner inte flickan.” Han vände sig om för att gå men hejdades igen.
“Men.” Började mannen. “Jag vet vad som hänt henne.” Damon vände sig förbryllat om och han precis se mannen komma springande innan han var över honom med en kniv i högsta hugg. Enda andledningen att Damon föll var att han blivit överraskad. Mannen måttade ett hugg med kniven, Damon lyckades åla sig undan men kniven träffade honom ändå djupt i sidan. Han flämtade till både av smärta och förvåning, kniven var av silver. Damon tog tag om mannens axlar och stötte bort honom. Han svor när han kände smärtan stråla ut från såret. Mannen låg flämtandes ett par meter bort. Skadan gjorde Damon egentligen inget, han var fortfarande lika stark men smärtan irriterade honom och gjorde honom ännu argare. Han kastade sig över mannen, de rullade båda runt. Mannen måttade ett par gånger med kniven men Damon vek undan, han upptäckte snabbt att den här mannen visste precis vad han hade att göra med. Han siktade bara mot halsen och hjärtat med kniven och passade sig noga för att bli helt fastlåst av Damon. Damon blev bara mer och mer irriterad, han hade fått flera sår på olika ställen som hela tiden påminde honom om att han faktiskt kunde bli ordentligt skadad. Med en kraftansträngning hävde han sig upp från marken och såg ner på mannen vid sina fötter som låg och flämtade.
“Varför.” Morrade Damon. “Kunde du inte bara ha låtit det vara?” Han drog en blodig hand genom håret för att få det ur ögonen. En glimt skymtade till i mannens blick. Han log.
“För att det är mitt jobb.” Mannen hävde sig upp på fötter och sprang fram mot honom. Damon som trodde att han inte skulle orka resa sig igen var inte beredd. I nästa stund kände han hur mannen begravde kniven i hans bröst. Han kände hur den gled längre in ända fram till hjärtat. Hans kropp skrek av protest och han flämtade till. Mannen drog ur kniven igen. Damon tappade balansen och föll ner på knä med ena handen tryckt mot såret för att hindra att allt blod rann ur honom. Sedan kom yrseln och han föll ner på sidan.
“Solen går upp om ett par timmar, men jag tvivlar på att du kommer vara vid liv då.” Damon såg på honom med suddig blick.
“God Natt.” Vampyrjägarn vände ryggen åt honom och vandrade ner längst gatan.
Damon låg stilla en stund för att samla tankarna, det var tur att han hunnit äta redan annars skulle han knappas ha varit vid medvetande fortfarande. Men vampyrjägarn hade rätt hittade han inte skydd snart skulle solen ta ifrån honom hans sista krafterna. Långsamt hävde han sig upp på fötter och såg sig omkring. Det låg ett obebott hus bara ett par kvarter bort där han kunde ta skydd, hans egen bostad låg alldeles för långt bort. Han började gå söderut så snabbt han orkade och kom efter nästan en och en halv timme fram till huset. Han slog in en ruta och klättrade mödosamt in. Damon fick leta ett par minuter innan han hittade källartrappan, han stängde noga dörren på vägen ner. Alla utom ett av källarns rum hade fönster, han haltade in och drog igen dörren efter sig. Ljuvligt mörker sänkte sig över honom och han sjönk utmattad ner på golvet. Han var ursinnig över att han så lätt låtit sig besegrat, han hade undervärderat mannen och det hade stått honom dyrt men han skulle inte göra om misstaget.
Den tryckande känslan av gryningen slog emot honom och han sjönk genast ner i sömn.

Strax efter att solen försvunnit ner bakom horisonten vaknade Damon. Så fort han slog upp ögonen kastade sig hungern efter honom. Sömnen hade fått såren att läka helt, allt han behövde var föda. Han tog sig ut ur huset och begav sig in mot stadens centrum. Han undvek att gå i närheten av ‘Kryptan’ för att undvika att vampyrjägarn skulle få syn på honom och förstå att han överlevt, han skulle inte få veta det än. Det tog inte lång stund att hitta en ensam man på väg genom en bakgata. Damon kom upp bakom honom, mannen han inte ens göra motstånd innan vampyrens tänder var djupt begravda i hans hals. Damon drack sig mätt och lät mannen medvetslös sjunka till marken. Nu var det dags att gå till handling. Han ägnade hela natten åt att förfölja vampyrjägaren då denne gick från nattklubb till nattklubb på jakt efter vampyrer. Damon var alltid bakom honom, bevakade och studerade. Han insåg snart att vampyrjägaren inte var ensam i stan. De verkade vara tre till, en kvinna och två män. De gick inte tillsammans utan verkade leta på var sitt håll. Kvinnan kallade sig tydligen Maria, de båda männen hette David och Simon och mannen som skadat honom hette Jack. Damon ägnade lite intresse för de andra tre, han var framför allt ute efter Jack, han kunde ta hand om de andra sedan. Eftersom han var ensam skulle det vara lättare att ta dem en i taget, kanske skulle de ge sig av om han dödade Jack.
Damon ägnade hela natten bara åt att studera vampyrjägarna, han tänkte inte göra samma misstag igen. Och när gryningen närmade sig återvände han till sitt gömställe i utkanten av staden och la sig tillrätta inför sömnen.

Vampyrjägarna var främlingar i staden men visste var de skulle hålla utkik efter vampyrer, de letade framförallt på nattklubbar. Damon visste att de inte fanns fler vampyrer i staden, han skulle ha märk om det kommit någon dit, medvetslösa eller döda kroppar som ligger spridda lägger folk tillslut märke till om man inte är försiktig. Vampyrjägaren gick genom bakgator och gränder på jakt efter vampyrer eller deras offer.

Det var i en av dess gränder som Damon tillslut handlade. Han hoppade ner från det tak han stått på och landade ljudlöst bara ett par meter bakom mannen.
“Visst är det irriterande? Att inte hitta det man letar efter.” Han använde ett lätt tonfall, som om de var gamla bekanta. Mannen snurrade förvånat runt. När han fick syn på Damon bara stirrade han förvånat en stund innan han lyckades samla sig. Han mötte stadigt Damons blick. Damon drog en aning på munnen.
“Om vi fortsätter så här är vi snart gamla bekanta, Jack.” Vampyrjägaren ryckte till när han hörde sitt namn nämnas.
“Låt oss då se till att det inte fortsätter.” Svarade han med sammanbitna tänder. Damon ignorerade honom.
“Flickan, vad hette hon nu, Maria, vackert namn föresten. Jag tror jag kommer njuta av att ta hennes liv.” Damon kunde se att Jack blev arg när han sa detta och hade svårt för att behärska sig, han log inombords. Damon försökte reta upp mannen så att han skulle börja begå misstag. De båda stod och stirrade varandra rakt i ögonen, ingen vek av med blicken. Damon tog slutligen till orda igen.
“Vi kan göra det här på två sätt. Antingen ger du dig av härifrån och tar dina vänner med dig och kommer aldrig tillbaka, eller så stannar ni och får ta konsekvenserna av det.” Mannen drog på munnen.
“Det blir ett enkelt val.” Damon var beredd och parerade utan problem mannens utfall. Han ryckte kniven ur mannens hand och begravde den djupt i hans vänstra arm. Mannen flämtade förvånat till och sjönk ner på knä med högerhanden om knivskaftet.
“Hälsa dinas vänner att de bör tänka över förslaget noga.” Damon vände ryggen åt mannen och började gå. Han kunde höra mannen flämta när han drog ur kniven ur såret. Han hörde mannen resa sig bakom honom och det svischande ljudet när kniven for genom luften. Damon tog ett knappt märkbart steg åt vänster och fångade kniven med högra handen utan att vända sig om. Han vred på huvudet mot mannen som stirrade på honom, skräcken lyste ur hans ögon, han trodde att Damon skulle döda honom nu. Damon log kallt.
“Ni har ett dygn på er att välja.” Kniven skramlade ner mot gatans stenar, en svart kappa flaxade till och Damon var borta.
Det skrämda uttrycket lämnade Jacks ansikte och han svor högt.
Damon log roat när han såg ner på scenen från ett av taken. Han hade vunnit en tillfällig seger men slaget var långt ifrån avgjort och hans motståndare var fler en han, och inte helt okunniga.

Damon var på “Kryptan” igen, han hade ätit direkt när han vaknat och nu väntade han, han visste att de skulle komma, frågan var när. Timmarna gick, han sjasade iväg ett oräkneligt tal kvinnor som närmat sig, han hade ingen lust att roa dessa dödliga som råkat få syn på honom. Damon var inte nervös, han visste att de skulle komma, och han var beredd.
De kom inte fören det bara var ett par timmar kvar till gryningen. Han såg dem direkt när de steg in genom dörren, alla fyra var där. Han stod ganska långt bort så de fick inte syn på honom förrän de gått en bit in i rummet. De viskade sinsemellan och gick åt olika håll. Damon lutade sig obesvärat mot bardisken och beställde in en ny drink. Han hörde dem komma, deras beslutsamma fotsteg ljöd för hans känsliga öron tydligt mellan alla dansandes oplanerade steg. Damon ignorerade dem när de ställde sig två på var sida om honom. Jack tog slutligen till orda.
“Vid vår pratstund igår nämnde du något om konsekvenser, men så vitt jag förstår finns det inga.” Damon fortsatte att ignorera dem. Han kastade en blick på den svarta klocka som hängde bakom bardisken.
“Ni har fortfarande omkring en fem minuter på er att försvinna.” Sa Damon allvarligt. Nu log Jack. Damon kastade bara en blick på honom, tömde glaset och reste sig från stolen. Han banade snabbt väg mot dörren, jägarna hann inte uppfatta att han rörde sig. Jack hann bara få syn på en svart kappa som fladdrade till innan dörren stängde.

Damon gick obesvärat nerför gatan, han ville inte vara i en folksamling när det började, om det fanns vittnen skulle han aldrig kunna vistas i staden igen. Han hoppades kunna skrämma dem tillräckligt för att de skulle ge sig av. Han kände inga samvetskval mot att helt enkelt döda dem alla fyra men det skulle vara alltför svårt att sopa igen spåren efter sig. När han hörde springande steg på avstånd skyndade han på sina steg, han ledde dem mot utkanten av staden där de flesta hus var obebodda, det var även i det området han hade sitt gömställe, ett gammalt viktorianskt hus alldeles utanför stadsgränsen. Han lyssnade hela tiden på sina förföljares fotsteg för att försäkra sig om att de följde efter honom. Han stannade slutligen och vände sig om för att möta dem. De han ifatt honom efter en knapp minut.
Jack som tydligen var gruppens ledare log triumferande.
“Flyr du, vampyr?” Han lät skadeglad och hans vänner log dom också. Alla fyra drog upp varsin pistol och riktade dem mot Damon som oberört stod kvar.
“Tror du att de där skulle kunna skada mig?” Frågande han leende.
“Det är silverkulor.” Upplyste Jack honom. “Nu.” Sa han till sina vänner. De avfyrade alla sina pistoler samtidigt. Damon var nära att skratta åt hur naiva de var. Han snurrade blixtsnabbt runt och sprang fram mot dem. Han grep tag i mannen som stod längst till vänster, den de andra kallat Simon. Han tog ett stadigt tag om mannens nacke och ena arm så att han inte skulle kunna vända sig om.
“Och?” Frågade han Jack lågt. Han klämde snabbt ihop mannens hals så hårt att nacken bröts och kroppen föll till marken. Flera kulor var redan i luften på väg mot honom men Damon hade redan flyttat sig till andra sidan om gruppen och gripit tag i den andra mannen, David.
“Tänker ni ge er av härifrån?” Jack och kvinnan stirrade ursinnigt på honom men svarade inte.
“Inte förrän du är död.” Väste mannen som Damon höll fast. Damon kände smärta stråla ut från sitt ena lår och lättade i sin förvåning på sitt grepp. Mannen slet sig loss. Damon såg ner på den kniv som var djupt begraven i hans lår. Han drog snabbt ut den. Den här gången anföll han direkt. Han duckade för ett skott från Johns pistol och var snart för nära för att jägarna skulle kunna använda sina skjutvapen. Han slogs mot dem alla samtidigt, han var väldigt koncentrerad och tänkte inte på det när den tryckande känslan började lägra sig över hans kropp, solen var på väg upp. Mannen som hette David hade han redan fått ur spel, han hade ett stort sår i sidan och låg ett par meter ifrån de andra och flämtade med händerna hårt tryckta mot såret. Jack hade fått ett par skärsår i armarna och kvinnan ett i sidan men de gav inte upp. Damon fick plötsligt syn på en strimma av ljus vid taket på ett av huset.
“Shit.” Svor han, under den stund han tappat koncentrationen hade kvinnan anfallit och hade gett honom ett djupt sår i sidan. Jack grep om kvinnans arm för att hindra henne från att anfalla igen. Han gjorde en gest mot skuggan som blev allt mindre på husfasaden.
“Natten är över, vampyr. Du har förlorat.” Damon log självsäkert. Han visade inte sin oro, att träffas av direkt solljus skulle göra honom betydligt svagare men han hade fortfarande övertaget, jägarna trodde att han inte skulle överleva det.
“Det är inte över än.” Sa han och kastade sig framåt.

Efter bara någon minut hade solen nästan nått fram till dem. Damon försökte hålla sig i skuggan men Jack drog honom hela tiden mot ljuset. Innan han anföll på nytt stålsatte sig Damon för den chock hans kropp skulle uppleva när ljuset träffade hans hud, den hade inte varit med om en sån påfrestning på snart 300 år. Förvåning blandades med skräck när Jack såg Damon kliva ur skuggan in i ljuset. Han stod häpet kvar utan att göra något när Damon närmade sig.
Damon rykte till en aning när hettan slog emot hans hud, obehaget fyllde honom, hans hud var inte van vid sån hårt behandling. Damon ignorerade smärtan och kastade sig efter kvinnan som stod och stirrade på honom med skräck och förvåning. Han grep tag i hennes armar och drog dem bakom hennes rygg.
“Nå? Hur blir det?” Jack stirrade fortfarande förvånat på Damon.
“Du, du kan vara i solljus.” Stammade han tillslut. Damon himlade lite med ögonen.
“Efter sjuhundra år lär man sig ett och annat.” Svarade han menande. “Hur blir det? Solljuset har försvagat mig lite grand, så jag skulle behöva lite blod.” Damon strök lätt över kvinnans hals.
“Släpp henne.” Jacks röst hade fått tillbaka skärpan.
“Men hon är väldigt vacker, och jag börjar bli riktigt hungrig.” Han såg nästan hypnotiserat ner på kvinnans blottade hals.
“Släpp henne så lämnar vi dig ifred.” Fick Jack fram mellan sammanbitna tänder.
“Är det ett löfte.” Damon slet blicken från kvinnan och såg upp på Jack som nickade ansträngt. Damon lossade på sitt grepp och backade snabbt två steg för att undvika anfall från kvinnan.
“Är ni fortfarande kvar imorgon får ni inte fler chanser.” Sa han innan han vände ryggen mot dem och försvann i skuggan.
Följande natt sökte han igenom stadens nattställen och gränder, de var inte kvar.

*Slut*

Skriven av: winter-rose