Väntan

Redan när jag vaknade kände jag att något inte stod rätt till. Visserligen är jag morgontrött av mig, men utöver den lätta yrsel som jag vanligtvis känner då jag stiger upp mådde jag även lite illa. Vanligtvis brukar det försvinna efter morgonkaffet och dagen kan börja. Men idag kräktes jag istället upp alltihop efter en kvart. Eftersom dagen inte vill ta sin början tänkte jag att det var bättre att gå och lägga sig igen. En viss huvudvärk hade uppstått av ansträngningen och jag övervägde möjligheten att jag även hade feber. Så jag drack ett glas vatten och gick sedan och lade mig med övertygelsen att sömnen skulle få mig att må bättre. Runt lunch vaknade jag och fann att min kropp var dränkt i svett och att min mage värkte med en oregelbunden, blixtrande smärta, som om en liten insekt av något slag tuggade på mina inälvor. Jag stapplade upp ur sängen; jag var nästan oförmögen att gå upprätt, så svaga kändes mina ben. Jag ringde och beställde en taxi och tog mig sedan till badrummet för att skölja av mig den nu intorkade svetten som täckte min kropp och luktade fränt. Dessutom hoppades jag att det svala vattnet skulle väcka mig till sans. Det gjorde det också till den grad att jag kunde klä mig och ta mig ut till taxin när den lite försenad anlände till min port.
Det var ganska mycket folk i väntrummet då jag anlända till sjukhusets akutavdelning. Jag tänkte att ordet akut verkligen förlorat sin ursprungliga mening i dagens samhälle. Receptionisten tog emot mitt patientkort, som jag lyckligtvis förvarade i plånboken, och bad mig att vänta på att jag skulle bli uppropad. Eftersom min mage värkte ganska illa frågade jag hur lång tid det kunde väntas ta innan jag fick träffa doktorn. Hon såg på mig med det likgiltiga uttryck som människor får då de har sett någonting alldeles för många gånger och inte längre orkar bry sig särskilt om vare sig till eller från. I alla fall svarade hon att det var omöjligt att svara på, så jag gick och satte mig och försökte döva smärtan genom att bläddra i ett par tidskrifter som fanns framlagda. Men eftersom yrseln gjorde det svårt att koncentrera sig kunde jag egentligen inte läsa någonting; det var mer för att ha en sysselsättning överhuvudtaget. Smärtan lät sig emellertid inte blidkas – det lilla djuret knaprade vidare och hade, som det kändes, bjudit in både en och två vänner till kalaset. Jag måste ha sett plågad ut, för kvinnan som satt bredvid mig lade sin hand på min axel och frågade hur jag mådde. Ett ansträngt leende var allt jag lyckades få fram till svar. Då började hon tala om det skandalösa i att låta folk vänta med sina smärtor. Själv hade hon visserligen ingen åkomma, utan väntade på sin man som hade blivit lindrigt misshandlad under natten av ett ungdomsgäng nere i centrum, men det handlade ju om principer och trodde de inte att hon hade något bättre för sig. Jag höll med om att det var förargligt, men att de säkert gjorde så gott de kunde. Hon medgav att hon hade läst i tidningen att sjukhusen var underbemannade, men det var till föga tröst när man väl satt här. Återigen höll jag med – min smärta och yrsel förhindrade en eventuell nyansering av samtalet, som ändå tog slut eftersom hennes man tydligen var klar. Hans ansikte var en smula blåslaget och de hade sytt vid ena ögonbrynet. Kvinnan sade adjö och hoppades att jag inte skulle få vänta alltför länge. Jag tackade henne och lyfte handen till avsked. Smärtan släppte för en stund och jag betraktade himlen genom fönstret. För att döda tristessen föreställde jag mig att molnen var figurer av olika slag, men det kändes barnsligt efter ett tag. Istället synade jag de övriga patienterna i väntrummet. De var tysta och bleka och de flesta stirrade på sina fötter eller skruvade otåligt på sina sjuka kroppar. Jag kände mig åter väldigt yr och trots att det inte alls var varmt svettades jag ganska mycket. Det klibbade kallt mot min rygg och var väldigt obehagligt när jag lutade mig bakåt. Slutligen slumrade jag till av ren uttråkning. När jag vaknade mådde jag lite bättre. Yrseln hade lagt sig, men magen, märkte jag snart, var lika smärtande som tidigare. Jag reste mig och frågade receptionisten om det snart var min tur att träffa doktorn. Hon berättade att jag redan hade ropats upp men inte svarat. Jag förklarade att jag hade somnat, men hon sade att det inte var hennes fel och att jag nog snart skulle bli uppkallad igen, nu när de visste att jag fortfarande var kvar. Ett hugg i magen förhindrade vidare diskussion och jag gick med böjd rygg tillbaka till min plats. Jag lade märke till att det inte var så många patienter kvar. Utöver mig själv endast en liten pojke med sin mamma och en äldre man som satt alldeles i närheten av mig. Han andades tungt och såg bedrövlig ut. Ett otäckt rosslande följde varje andetag och ibland hostade han och grimaserade av smärta. Då ropade de in den lilla pojken och lämnade mig ensam med den gamle mannen. Jag undrade om han hade mycket ont, men ville inte fråga. Istället satt jag tyst och lyssnade till hans rosslande andetag och ansträngda hostningar. Yrseln hade nu nästan helt lagt sig och förutom magen mådde jag faktiskt ganska bra. Men på den gamle mannens panna trängde fram tunga svettdroppar, som darrade till och gled nerför hans fårade ansikte som var alldeles rött av ansträngning. Jag kom på jag hade glömt ringa och sjukskriva mig, men att det ändå var för sent nu. Då ropade de upp mitt namn och jag reste mig för att gå in, men så satte jag mig igen och erbjöd den gamle min tur. Han verkade ju värre däran för tillfället. Han tackade så mycket, fick en hostattack och gick med släpande steg in genom svängdörren som ledde till behandling. Själv satt jag kvar och räknade hur många krukväxter som fanns och undersökte hur många jag kände till namnet. Smärtan i magen hade dämpats till ett dovt bultande. Så var det slutligen min tur att gå in genom svängdörrarna. Jag tänkte att det skulle gå fort eftersom jag inte längre mådde så dåligt som tidigare. Jag reste mig för fort och blev så pass yr att jag snubblade till och föll ner på golvet. Det sista som någonsin for genom min hjärna var en bild av små groteska djur som tuggade i min mage.


Författare:

Publicerat

Dela: