Vara älskad

Mijindra var en lysande modell tills en dag. Den dagen hade hon fruktat. Hon hade träffat sin första och enda kärlek. Den dagen hade varit det sista uppdraget hon antagit.
Även om hon var på toppen av sin karriär så kunde hon inte fortsätta, hon var tvungen att sluta. Ingen ville väl ha henne efter vad som hände. En ung kvinna som förlorat oskulden till en man som inte älskade henne och samtidigt bli gravid. Det sades att bara oskulder gjorde sig bra på bild.
Mijindra visste inte vad hon skulle göra när hon var där ensam, fast senare kom hon fram till att det var bara fanns en sak att göra, och det var att sluta sitt jobb, byta namn och flytta ut på landet.
David som mannen hette var för henne mannen som övergett och svekt henne, mannen som var hennes stora kärlek, mannen som var fadern till hennes barn.
Han hade bara charmat sig in i hennes liv och hon visste inte vad hon skulle göra nu. Hon var ensam i den värld där alla hade övergivit henne. Det hade börjat med hennes föräldrar, sin farbrors svek och sen sina vänner. Sedan kunde hon inte känna sig som hemma hos kollegorna som var för snobbiga för att bry sig om något annat än sitt utseende. Sen hade David kommit in i hennes liv och givit henne sin kärlek över en natt och han antydde inget att han ville ha henne mer än så. Så nu stod hon där ensam utan familj, en gravid ensamstående sjuttonåring.
Med sina pengar på bankontot köpte hon sig ett hus avskiljes ute på landet, hundratals mil från det lyxiga livet i L.A. som hon levt. Takvåningen och den tjusiga bilen och alla tillbehör som gick att sälja sålde hon för att kunna få in mer pengar så hon kunde försörja sig själv och barnet.
Nu, tre månader kvar till förlossningen satt hon och firade sin artonårsdag, det var en av sorgens dag. Den här födelsedagen var den första som hon inte hade något att göra. Sina senaste fem födelsedagar hade hon spenderat med kollegor och arbetsbekanta. De två åren innan dess hade hon gått på modellskola och inte haft något annat att tänka på. Hennes farbror hade skickat henne som nybliven tioåring till L.A.s mest kända modellskola för att slippa ha henne på halsen.
Mijindra hade blivit föräldralös som tioåring och då hade farbrodern tagit sig hand om henne eftersom han var den enda släktingen. Han var en utav de mest kända regissörer i L.A. och när allt det med sin bror och makas död kom upp i tidningarna kunde han inte bara låta flickan få fara till ett barnhem. Men när farbroder Joe hade tröttnat på att ha den lilla tio åringen hos sig skickade han iväg henne strax efter att hon fyllt elva till modellskolan för att bli av med henne. Han hade hälsat på henne i början men sen blev det mindre och mindre med det men Mijindra brydde sig inte om den snobbige och kylige farbrodern ett dugg.

Magen var stor nu men den skulle bli större hade läkarna berättat. Mijindra var glad över att illamåendet hade gått över och nu hade hon inga som helst problem med något. Inte ens med att bli igenkänd. Hon kunde handla och alla kände henne under namnet Hannah. Det fanns ingen Mijindra längre utan bara den gravida artonåringen Hannah.
Mijindra gick ut på gården, solen sken fast det var något i omgivningen som kändes fel. Det hade gått hela sex månader utan att hon träffat några av sina gamla bekanta eller David. Mijindra hade en hemsk längtan att se Davids bil köra upp bilen på uppfarten till hennes lilla gård men inte på sex månader hade den längtan och dröm slagit in ännu.
Mijindra satte sig i bilen och körde upp till staden för att handla in det vanliga veckoinköp.
Staden verkade som vanligt den här fredags förmiddagen förutom att det var något märkligt med folket i affären. De viskade och pratade om något stort.
När Mijindra tog sig en titt på tidningsrubrikerna fick hon en chock och lade ena handen på magen och den andra över munnen. David var i stan! Inte undra på att alla höll på att prata om det, David var den mest kände journalist och programledare för ett mycket känt program.
Mijindra stod förstenad några minuter innan hon märkte att folk tittade på henne. Hon skyndade sig att fylla vagnen och när hon betalade tog hon en tidning med sig och log ett blankt leende mot Travis, en granne till henne som ofta hjälpte henne. Han var i hennes ålder och var väldigt trevlig och förstående.
När Mijindra lagt in maten i bilen gick hon över gatan och in i en second-hand affär. Där hittade hon ytterligare barnkläder som fängslade henne, hon hittade även några leksaker och ett par söta skor.
En hel kasse barnsaker senare kom hon ut och gick över till posten för att posta ett brev till farbrodern. Hon skulle ju ha barn och kanske ville han hälsa på henne och barnet någon gång i framtiden. Medan hon gick i sina dagdrömmar om hur barnet skulle se ut i en utav kläningarna eller i de söta små hängselbyxor med en ljus tröja under.
Hon väcktes ur sina dagdrömmar när hon hörde sitt gamla namn skrikas från torget. Vettskrämd vände hon sig om och såg precis vad hon trodde. David ropade på henne och försökte komma över gatan till henne. Hon kände folks förvånade blickar på henne och hon trivdes inte med dem. Hon snabbade på stegen och försvann in på biblioteket där hon satte sig på en stol och pustade ut. Hon slöt ögonen och hoppades att inte David såg att hon smet in på biblioteket.
Mijindra hoppade till när hon kände handen på sin axel. Hon visste att det var David och snart skulle hon få höra hans djupa mörka röst men till sin förvåning var det bibliotekarien Rose Martin.
- Hur är det, Miss Hannah? Ni borde inte vara så uppstressad med tanke på barnet. Vill ni ha fler böcker om graviditet?
- Allt är bra, Mrs Martin. Jag bara skvatt till när jag kände er hand på min axel. Inga fler böcker, tack, jag har ett helt års läsning på gång där hemma.
- Äh, nonsen, avfärdade Mrs Martin henne. Ni kan inte ha mycket att göra där ute på den lilla gården. Att bo där helt ensam utan att ha folk runt omkring er, svamlade den gamla Mrs Martin.
Mijindra gick tio minuter senare ifrån biblioteket och postade brevet till farbrodern. Sedan lade hon av till bilen för att köra hem till sin stilla gård ute i det fria landslivet.
När hon kom hem hade solen gått i moln och det skymtade mörka moln på himlen som vädrade regn och åska. Mijindra rös.

Klockan var halv tre på natten när Mijindra vaknade men hon visste inte vad hon hade vaknat av. Hon kände en hemsk känsla som fick henne att känna sig dåligt till mods. Sen hörde hon det igen och kände igen ljudet som knackning på dörren.
Vem i allsindar kunde det vara, tänkte hon. Inte kommer Travis så här sent?
Det hade hänt att han glömt nykeln någon gång och att hans föräldrar varit bortresta så att han fått sova i gästrummet men Mijindra hade sett att Travis föräldrar varit hemma för det hade kommit rök från skorstenen tidigare på dagen när hon åkt förbi.
I säkerhetsfall tog hon med sig sin pepparspray som hon hade för säkra sig. Hon vred om låset och det dundrade till i huset när åskan röt sitt vrål. Hon svalde och öppnade dörren på glänt.
Där stod David blöt och skakade och studerade henne. Hans ögon stannade vid magen.
- Mijindra?...
Hon gjorde en gest att han skulle komma in och han gick in och stängde dörren efter sig. Hon mumlade att han skulle stanna där han var och hon gick upp på övervåningen och hämtade en handduk och en morgonrock. Hon svepte morgonrocken om sig och gick nerför igen. Hon tittade upp på honom och gav honom handduken.
Han var lika lång som hon mindes honom. Med sina en och sextiofem centimeter mätte hon upp till axlarna på honom. Hans kropp såg precis ut som den gjort för sex månader, något muskulös men inte för muskulös. Hon synade in ansiktet på honom. Det mörkbruna håret var längre än hon någonsin sett på tv eller i verkligheten och de fina dragen och den breda pannan var blöt och de blågrå ögonen lyste. De utryckte värme och ömhet och framför allt, kärlek.
- H-har du n-några torra k-kläder med d-dig? stammade hon.
Han skakade på huvudet och Mijindra gick upp på övervåningen igen.
Herregud! Vet han att det är hans barn? tänkte Mijindra hysteriskt.

Nere i vardagsrummet där hon hittade David. Hon sträckte fram en morgonrock till honom som han tog och gick in på toaletten.
Det var en spänd tystnad och hon förstod nästan varför han var här.
Han satte sig i soffan bredvid henne och hon drog in den härliga lukten av after shave och blött.
Han böjde sig över henne och såg in i hennes bruna ögon. Hon kände hans hand på magen och hon tittade på den och sedan upp i hans ögon.
- Det är mitt, eller hur? sa han lugnt och sansat.
Hon såg att hans ögon inte utgav hat utan de var så ödmjuka att hon kunde smälta. Han såg så kärleksfull ut att hon ville gråta.
Varför hade han lämnat mig?! tänkte hon. Jag behöver honom så mycket i mitt liv. Hur ska jag klara om han lämnar mig igen?
- Ja, det är det, sa hon och försökte se förändringen i hans ansikte. Han fick ett strålande leende och hans armar kramade runt henne.
- Åh, det var precis det här jag ville! Varför sa du inte till mig, älskling? Jag har väntat ett svar ifrån dig, åh som jag har längtat efter dig, sa han och överröste hennes förvånade och arga ansikte med kyssar.
- Ville du förstöra mitt liv? Att jag skulle bli sveken igen var inte roligt! Övergiven och ensam kvar med ett barn som jag inte önskat att få. Jag ville mer än gärna mörda dig men du var försvunnen att det inte gick att finna dig! ljög hon.
Hon hade visst längtat att få barnet och hon hade aldrig tänkt söka upp David nån mer gång eftersom hon visste att han inte ville något mer.
- Så där kan du inte säga om vårt barn, Mijindra! Du kan inte ha hatat det och inte mig heller, eller? sa han och kysste henne på munnen. - Mijindra, du ska veta att jag aldrig mena att såra dig, det stod det klart i brevet som jag gav till din farbror. Jag lämnade numret och jag förklarade allt. Men du får bara inte hata barnet Mijindra. Jag är här för att stanna och jag tänker inte ge mig av igen.
Han kysste hennes hungriga mun igen och hon stönade och smekte hans bringa under morgonrocken. Han stönade hennes namn när hon kysste honom nerför halsen och bringan. Han gjorde hennes kropp alldeles eldig och snabbt som ögat låg de på den tjocka mattan framför brasan och smekte varandra vildt.

Mijindra låg på Davids arm och när hon märkte det kurrade hon ihop sig mot honom och mumla att han aldrig skulle lämna henne igen.
David hade ordnat en brasa under natten och lagt en filt om deras kroppar och sedan hade de älskat om och om igen under nattens lopp. I extas hade de ropat ut varandras namn och hur mycket de älskar varandra.
Mijindra lyfte sig upp och lutade sig mot armbågen och såg på sin käraste. Han vaknade och log mot henne.
- Jag älskar dig, David och jag vill ha dig i mitt liv men inte om du ska komma och gå som du vill. Jag vill att vårt barn ska få den uppväxt som jag missade och jag vill att vår son eller dotter ska kunna ha en far som inte är borta och hemma varannan månad. Jag vill bara att vårt barn ska ha en vanlig uppväxt i en normal stad eller ort. Gå i vanlig statlig skola och ingen modellskola eller skådespelarskola. Jag vill inte att hon eller han ska få växa upp utan att bli snobb eller jagad av journalister. En helt vanlig uppväxt där hon eller han kan träffa barn som bryr sig om henne eller han. En vanlig uppväxt där inga kameror finns tillgängliga. Kan du tänka dig leva ute på landet eller i ett villaområde med mig och vårt barn?
Han smålog ömt och sa mjukt: - Jag kan bo vart som helst bara jag får vara med dig och våra barn.
- Våra barn? Flera?
Han skrattade. - Tror du att jag nöjer mig med ett barn? Jag vill ha flera stycken om du så vill.
Hon skrattade tillsammans med honom och kände sig för första gången älskad för första gången i sitt liv...

Skriven av: Åsa