Våra minnen bor inte i plast, skrot och metall

Dylan, alla minnen med dig som jag aldrig vet om jag minns eller drömt. De är för vilda, för lekfulla, de är svarta skämt. Fanns du någonsin på riktigt? Jag vet aldrig med dig.

Ibland så minns jag den där demonstrationen. Jag minns hur du bad mig på ditt Dylan-vis. Hur du la huvudet på sned, nästan vågrätt. Hur du sa ”Rut” med din skrapiga röst, hur du tog min hand och jag minns hur jag sa nej på mitt allt för darriga vis. Jag vet inte varför jag ens försökte.
Jag, om någon, vet hur skoninglös du är när du upptäckt en spricka i mitt pansar. Du, om någon, vet hur man snärjer ett rutigt hjärta.
Både du och jag visste exakt vad du höll på med den där kvällen. Vi leker alltid den där leken. Jag såg med mina matta ögon av glas när du släpade din mörka skepnad mot dörren, för att sedan stanna, tveka, och falla till golvet. Så många gånger som du och ditt stretiga hår varit en hög på min trasmatta.
Jag såg på dig och såg de där ögonen. De där ögonen. Slagna i spillror och hopklistrade igen. Så mycket besvikelse som bott i de ögonen. Så många gånger som de drunknat i din sorg.
Jag slet åt mig jackan samtidigt som jag förbannade hur du och dina diktatorögon ägde mig. När jag förbannat dig klart så förbannade jag det där jävla hjärtat jag har. Det sköra lilla hjärtat som är lika stort som Stilla havet. Det där hjärtat som är litet och ynkligt, väger lika mycket som en fågelunge. Men det rymmer så mycket, mitt hjärta. Det fanns alltid plats för dig Dylan. För ditt stretiga hår och din galenskap och till och med när du var full av droger och det lilla hjärtat brast av att se dig så till och med då rymde det dig. Dylan, mitt vildhjärta, såhär i efterhand önskar jag att jag hade lärt mig att säga nej till dig. Då hade kanske den här berättelsen mer liknat en sommaräng än en apokalyps.
Som vanligt så sa du inte vart vi skulle. Jag antog att det skulle bli som vilken kväll som helst. Att vi skulle ut och sätta hjärtan i brand, som vi alltid gjorde. Alla killar som alltid ville ha oss, de måste ha oss, de kunde inte leva utan oss. Så fort de såg oss så visste de att deras hjärtan aldrig skulle vila igen förrän de hade fått ha oss. De blonda långa håren som svepte och gungade och luktade som konstgjorda äpplen och vi gick så tätt att det bara var en stor man av guldlockshår. De försökte på alla sätt. De lockade, de trugade, de hotade, de var snälla, roliga, fulla, arga. Ibland lät vi de hållas och ibland inte. Och när de var färdiga log vi. Vi log ett leende som förvandlade alla hjärtan på alla klubbar till en majbrasa.
Du och jag levde alltid varje natt på takåsarna och den där staden dog för oss natt efter natt efter natt. Aldrig har någon ägt den där staden som vi gjorde. Gatorna var aldrig för gamla eller för nya och taxibilarna slogs om att få köra våra tunna små kroppar i tunna små tyger hem till vårt tunna rum. Vårt rum som låg tjugofem höga våningar ovanför marken och både höjden och nikotinet svindlade så fort vi klev ut på balkongen.
Den där kvällen steg vi till slut med svindel i tårna och håret ut från den tjugofemte våningen. Ut i en mörk natt och in i den oro som pulserade i Malmös gator. Du tog mig till den där mörka parken som jag inte minns vad den heter. Kvinnor stod i drivor och jag var bubblig och rusig och Rekorderlig flödade i alla vener och artärer. Från en pick-up truck pumpade musik och alla våra systrar ville ta natten tillbaka.
Jag minns en kvinna som uppenbarade sig på flaket till bilen. Hon hade en närvaro som fick allt bubbligt blod att stanna upp och lyssna. När hon började tala skar hennes röst i systraskapet och mitt hjärta blev en pyspunka.
”Jag går min Golgata nu och bär alltid mitt gyllene hår som en tistelkrona. Min äckligt smala midja och en fresterskas skimrande hud. Jag måste sona för allt nu, alla brott jag aldrig begick men som jag alltid skulle beskyllas för. Mitt offer och min gärningsman så fruktansvärt utsatt för åsynen av min gyllene krans och mjuka hud. Världen förstår att han aldrig kunde motstå och i patriarkatets domstol ska jag dömas till evig skuld. Malmö i dig ska vi alla äta eller ätas.”
Vi hurrade men inombords skakade vi i skaklarna. Oroliga hovar skrapade i marken och tillslut bar det av. I början skakigt men för varje steg starkare. Vi stampade orädda längs alla Malmös gator. Varghonorna ylade ikapp och ljudet steg brinnande mot himlen. Jag minns att jag tänkte att vi är så starka tillsammans. Vi är starka för att vi är svaga.
Vi stampade genom staden förbi alla människor som ville bli älskade och alla människor bredvid som bara ville sälja sin frukt och bli någon. Varje helg sprang de med huvudet först in på baren med högst musik och starkast lampor. När vi passerade de så slöts våra änglavingar tätt tätt kring vår sköra grupp som stampade så starkt. De ville bryta av oss på mitten, ställa oss i deras led. Om de fick chansen skulle de knäcka våra vingar och äta ur bröstkorgen. Men vi stampade för starkt och den kvällen hade de ingen chans. När neonskyltarna stängt får de vandra med hjärtan och frukter i händerna åt något håll som ser ut som det skulle kunna vara hemma för att tillslut upptäcka att det finns inget sådant.
Trots att vi krossat verklighetens armé så låg det en skugga över staden. Någonstans mellan gränder och kaféer gömde den sig. Sen sprang vi rakt in i den. En nattsvart liga slipade sina knivar på Stortorget och de var allt det jag trodde att de skulle vara.
~
Fler minnen träder fram nu när jag sitter här och tänker på dig. När jag tänker på dig så tror jag alltid att mitt hjärta kommer explodera. Alla minnen jag gräver fram blir bara fler punkter som bildar krokiga men perfekta linjer på din livsbricka.
Som den där dagen när jag kom hem och du hade slängt alla våra saker. Du satt mitt på golvet och rökte gula Blend. Du askade i orkidén. Det enda du hade sparat.
”Mormor är död.” Din röst var rådjursögon, din röst var en första dejt. Den nervösa kräkande känslan som fjärilarna bor i. De är svarta nu, de där fjärilarna. De dog i dig men de kan aldrig komma till himlen. Du kommer hamna i helvetet Dylan. Inte för något du gjort. För att du vill. Din röst är döden nu. Tiotusentals döda fjärilar som sjunger sin klagosång i din bröstkorg.
Jag ville omfamna dig men din aura var en taggtråd. För alla spikar som slogs in i ditt hjärta så byggde du bara högre murar. Jag satte mig på badrumsgolvet istället och där satt vi. Så långt bort man kan komma från varandra på trettiosju kvadrat. Men genom golvet dunkade våra pulsar i takt och när du gav ifrån dig ett avgrundsvrål så gjorde jag det samma.
Jag gick och köpte fler Gula Blend och eftersom vi bara hade en orkidé så bröt jag av halva och gick tillbaks till min kaklade fristad. Det var första gången jag såg dig le, den där dagen. Det låg något överjävligt i hela livet och jag såg allt så tydligt. Dylan, den vackraste blomma som någonsin existerat. Dylan, den svåraste blomma som någonsin existerat. Dylan, min orkidé, hela livets jävla askfat.
En gång. Långt senare. När jag en dag frågade dig varför du slängt alla våra saker så såg du rakt in i mig och sa: ”Rut, våra minnen bor inte i plast, skrot och metall. De bor i våra celler i hjärtat, i vårat blod i fingrarna, i varje ögonfrans och i alla rum i vår hjärna. I alla fibrer som gör dig mänsklig bor dina minnen. Och när vi är borta, finns aldrig några spår i all plast, skrot och metall.”
~
Min första instinkt var att fly. Insikten om att på Malmös gator bor en strid som är av utomjordiska proportioner slog mig rakt i magen. Mitt kaninhjärta skrek att det är bäst att vi sparar våra krafter till en annan strid, en större strid. Men sen såg jag mina systrar. De brann och jag tänkte att jag gör det här för er nu. Ni förtjänar allt.
Medan torget tyst dansade kring vår stundande strid bröt ett slagsmål ut längst bak i våra led. Såhär i efterhand borde jag ha kunnat förstå att hon var där, med sina släpande steg och vimsiga blick. Den första pilen från den striden var skriken som slet himlen i stycken. Min hjärna snurrar så snabbt i ett försök att lösa pusslet av miljarders bitar och jag hinner tänka att det måste vara någon som behöver hjälp. Sen inser jag att det måste vara mitt vildhjärta, hon behöver alltid min hjälp.
I samma sekund som iskalla tankar om de där skriken i himlen kommer över mig så ser jag i en ögonvrå något bekant på marken. Burgundy. Burgundy och jag vet vad det är jag ser för det är bara Dylan min Dylan som kan bära upp den där jävla färgen. En burgundy trasdocka som skrikit färdigt slits i stycken på marken och det enda jag kan höra är krasandet. Ett ton Kellogs cornflakes i mina öron nu. Ljudet av mitt hjärta som går i miljarders delar.
När mitt hjärta har återhämtat sig från insikten om att min burgundy, min Dylan från och med nu är fri att flyga vart hon vill, så får mina ben en utomjordisk kraft jag aldrig känt. Och jag slutar vara sköra Rut, Rut som är hundrasextio centimeter lång och går av när man tittar på henne ibland, jag slutar vara allt som är svagt. Nu är jag ett vapen, en stridsvagn. All min klokhet ligger i bakfickan nu.
Så fort jag vecklat ut mina vingar kring hennes svala kropp så är förtrollningen bruten och fyra par kängor galopperar skrattande därifrån och jag minns att jag tänkte att jag gärna hade velat höra det där skämtet för jag måste ju muntras upp lite nu när min trasdocka inte finns mer. Men innan den tanken hunnit födas och dö så sliter verkligheten mig i kragen och det enda jag förmår göra är att skrika tills min egen röst skär sönder mitt hjärta. Runtomkring mig stiger varghonornas ylanden än en gång mot himlen, men inte för strid. Vi ska inte strida mer nu. Varghonornas klagosång ekar i takt med att fönstren kring det lilla torget släcks, tills allt jag kan se bara är ett jävla. Mörker.

Dylan, jag minns vad du sa. Jag var på den där platsen du älskade mest idag. Dit alla saker kommer för att dö. Jag tog med mig allt som varit du dit och såg all burgundy gå i kras. Hela tiden mumlade jag för mig själv: ”Våra minnen bor inte i plast, skrot och metall.”

Författare:

Publicerat

Dela: