Våra själar älskar...

Skogen är så vacker i kvällssolens strålar.
Varje liten sten påminner om dig, mjuk, len och så vackert rund, utan vassa kanter.
Löven som darrar i vinden påminner om din beröring som fick mig att skälva.
Varje liten ljum, svag bris påminner om din ljuva röst som viskar mitt namn….
Mitt namn ligger så ömt på dina läppar.
Jag trampar på en gren som knäcks… ljudet får mig att rycka till. Min själ värker när den blir påmind om hur ont det gör. Ljudet av en gren som knäcks. Jag skälver till, inte av njutning utan av en oåterkallelig smärta. Som jag alltid kommer bära med mig. Men jag vet att vi är två om att bära denna smärta.
Vi är två som vet vad smärta handlar om.
Det är du och det är jag….. det är vi.

Jag mötte dig igen. Varför? Har inte sett dig på flera månader. Trodde jag äntligen började bli fri från dig. Men varje gång som jag tror att jag kan bryta mig loss så står du bara där och säger hej..
På fel plats och fel tidpunkt eller… rätt? Men 2 gånger inom 8 dagar…. Osannolikt!
Det är kanske inte meningen att vi ska glömma varandra. Men varför går vi då om varandra hela tiden. Vi går ett steg före o sen efter varandra. Men vi kan inte släppa taget. Du har berört mitt innersta så som det aldrig kommer kunna beröras igen…. Aldrig någonsin. Frågan är bara… kan jag nöja mig med mindre? Efter 6 år känner jag fortfarande samma sak….. att vi ÄR ämnade för varandra… det finns inget jag kan göra åt det.

Allt jag kan göra är att vänta. På att vi kommer välja samma väg… samma tid o plats. Är det en omöjlighet? Har vi fått våra chanser, som vi sumpat alltför många gånger? Du känner ju likadant. Det är något som står skrivet i stjärnorna… förneka det hur mycket o hur länge du vill….. du kan ändå inte stå emot i oändlighet Vem kan det?
Vem kan stå emot kärlek som är förutbestämd..?

Och när du väl är redo, min käraste, då finns jag här… väntande på dig. Redo att överösa dig med min outgrundliga kärlek. Så stark kärlek som jag har för dig, det får inte alla uppleva. Inte dom som nöjer sig med mindre än det största. Det är därför jag väntar. Jag kan inte nöja mig med mindre när jag har haft en liten, liten försmak av hur stor vår kärlek hade kunnat bli om det hade varit rätt tid o plats då, för 6 år sedan. Som du vet var det inte det… eller jag visste det inte… förrän det var för sent. Jo jag visste det innerst inne, men då var jag för ung för att ge mig hän åt vad mitt hjärta sa… jag följde min hjärna. Som du vet fick jag ångra mig många gånger. Vi vet det båda två. Mitt hjärta hade krossats, slagits i bitar. Det var jag själv som orsakat det hela. Jag vägrade låta mig själv bli lycklig. Trodde inte det var min rätt. Nu vet jag, men kanske är det alldeles för sent för att kunna reparera skadorna jag tillfogade mitt hjärta. Men även ditt, ditt vackra, varma hjärta.

Men nu, min allra dyrbaraste skatt. Nu vet jag, jag vet att du är mitt allt på jorden. Kan jag inte få vara med dig så behöver jag inte vara med någon alls. Jag behöver ingen, bara du, du, du. Du kan göra mig hel igen. Du kan lappa ihop min sårbara själ, putsa den så den skiner o blänker så där som den gjorde då. Fylla den med kärlek så den pirrar. Fylla den med värme så den tinar upp… sakta, sakta….
Våra själar älskar varandra... Vi är förenade igen.

Skriven av: Malin Svensson