Vårdag

Det är maj månad och värmen har så sakta börjat sippra in i de frusna själar som överlevt vintern. Våren har uppenbarat sig sent i år. Smugit sig på sakta, sakta. Som om den inte ännu kände sig tillräckligt stark för att utmana vinterns tjocka täcke.
Men just idag verkar det kunna bli riktigt soligt. Det är sådant som man kan se redan på morgonen när man tittar ut genom fönstret, om man har de rätta kunskaperna. Sådant som gör att man känner det där speciella pirret i magen, och man känner att idag kan väl ändå inget gå fel. Sådana här dagar är inte vanliga, nej, tvärtom, de inträffar alldeles för sällan.
Året är 1957. Jag bestämde så sent som igår att jag enbart skulle ägna dagen åt att måla, som den konstnär som jag är. Eller kanske som den konstnär jag borde vara. Jag har alltid älskat att måla, det enda som egentligen slår den känslan är när man har tagit ett riktigt bra fotografi. Just den stunden när man tänker att nu har jag tagit mitt livs fotografi, och ingen kommer någonsin att kunna ta ett bättre.
Men just idag vägrar jag stå still inne vid staffliet. Jag skall ut i den vackra vårvärmen, ta en promenad ned till hamnen, ja kanske till och med gå ned till Millesgården. Ja, det är precis vad jag tänker ägna dagen åt.
När ytterdörren slår igen med ett bestämt brak känner jag att vinterjackan jag för säkerhets skull tog på mig inte alls behövs. Jag lämnar den hemma och ger mig förväntansfullt ut på Stockholms gator.
Det är det fullt med människor som har tänkt samma tanke som jag. Barnfamiljerna verkar vara på väg mot parken, kärleksparen som går där hand i hand ser nästan sprickfärdiga ut av lycka och tänker förstås sätta sig vid någon av de många uteserveringarna nere vid hamnen.
Också på Millesgården trängs pensionärer med studenter, barnfamiljer med kärlekspar. Jag går upp för den undangömda trappan till den höga mur som omgärdar gården. Det är lite av mitt egna favoritställe. Man får vara ifred samtidigt som man har en vacker utsikt över gården och alla människor som spatserar omkring därnere. Precis nedför mig står statyn föreställande två änglar, en som står nere på marken, och en som flyger precis ovanför och håller den andre i händerna. Jag sticker försiktigt ned handen i väskan efter kameran.
En gammal dam kommer gående rakt emot mig, eller snarare mot änglastatyn därnere. Vattnen ligger stilla i Stockholms hamn, människorna på gården går med långsamma steg. Jag höjer kameran till ögonen och knäpper till med fingret.
Vattnet ligger stilla i Stockholms hamn.

Skriven av: Hulda Götmark