Vardagsrebell

Det silkeslena vattnet omfamnar mig.
Vattnet är glasklart och trots att det är mörkt kan jag se bottnen. Där finns sjögräs och stenar och jag vet att sanden är för mjuk för att jag ska kunna stå på den. Simtagen tar mig längre bort från tryggheten och den stora knarriga träbryggan. Det känns så lätt, hela jag känns så lätt. Jag doppar ner huvudet i det kalla vattnet och försöker öppna mina ögon men det svider så jag stänger dem snabbt igen. Jag håller andan så länge att det känns som att mina lungor ska sprängas av all luft jag samlat i dem för att inte svimma av.
Snart är jag mitt ute på sjön, flera meter från fastland och det är helt omöjligt att nå bottnen. Försöker dyka ner för att få en uppfattning om hur djupt det är men får istället en känsla av obehag som drar mig upp mot ytan igen.
Det blir bara mörkare och mörkare och jag har ingen aning om vad klockan är men det känns oväsentligt just nu.

Vuxna människor har alltid varnat mig att inte vara för långt ut på sjön för om jag skulle få kramp så är jag hjälplös. Därför har jag alltid hållit mig bara några meter ifrån bryggans kant för om något skulle hända så är jag nära land och kan snabbt rädda mig själv. Men nu är jag flera meter bort från bryggans kant och jag är inte rädd. Jag är inte rädd för att få kramp, även om det inte är omöjligt då vattnet är otroligt kallt. jag är inte heller rädd för att vara långt ut på sjön. Trotts att det är långt ner till bottnen och att jag är långt ifrån trygghet så är jag inte rädd. Kanske för att jag tvingar mig själv att vara lite rebellisk, göra sånt man inte borde. Sånt som alla sagt är farligt. Jag har alltid varit duktigt och hållit mig inom ramarna för vad som är okej och inte, nu spelar det inte så stor roll längre. Jag känner mig som ett barn när jag flyter på rygg mitt på sjön. Ett rebelliskt barn. Ett barn som gör lite vad den vill, för att den kan. Det finns inga gränser, inga regler. Inte här iallafall. Inte mitt ute på vattnet.
Jag tar några simtag in mot bryggan igen. Min hud är knottrig och mina läppar blå, jag fryser. Det är tyst, det ända som låter är dem små skvalpande ljuden som bildas när mina armars rörelser för kroppen fram mot bryggan. Jag tar tag i trappräcket och sätter min högra fot på ett av stegen på den gamla rostiga trappan. Jag tar upp min handduk och lindar in mig själv i den. Den gör mig lite varmare men min hud är fortfarande knottrig. Det droppar vatten i mina ögon ifrån min lugg och jag sätter mig ner på bryggan en liten stund för att senare ha orken att ta på mig mina kläder igen.

Jag går mot min cykel för att trä på mig mina kläder. Cykeln är blå och rostig och den har tagit mig flera kilometer bort från civilisationen. Kläderna har blivit kalla av den kyliga atmosfären. Jag tar på mig plagg efter plagg och sätter mig på den blå cykeln och börjar trampa iväg. Jag har satt fast den gröna handduken och mina röda skor på pakethållaren. Mina fötter är bara och det gör lite ont att trampa. Mönstret på trampan trycks in i min fotsula.
Det ända som lyser upp den kalla septembernatten är gatlyktornas gula ljus. Fönsterna är mörka eller har nerdragna gardiner och hela staden sover. Alla utom jag .
Jag kommer till ett litet bostadsområde och en park. Parken är mörk men över en grön bänk finns en lampa som ger ifrån sig ett svagt ljus. Den blinkar till då och då men trots det kan jag se en gestalt, någon sitter på den gröna bänken. Alla sover inte. Inte jag och inte den, den på bänken. Mitt hjärta slår lite hårdare och jag tvivlar på om jag ska fortsätta på vägen där jag står. Men om jag cyklar fort förbi och tar höger i korsningen lite längre fram kommer gestalten inte kunna hänga efter mig. Men rebellisk som jag är kör jag långsamt förbi och tar vänster i korsningen. Och jag är inte rädd. Jag vet inte varför jag borde vara rädd.
Jag fortsätter cykla och glömmer snabbt gestalten på bänken. Mitt hjärta slår i normal takt igen och jag känner mig lugn, nästan lite tom. Tom på ord och kraft.
Av någon anledning känns allt lätt och jag får tillbaka känslan som jag hade när jag var i sjön. Vattnet som kramade mig och kylde mina tankar som ständigt går på högvarv. Det känns som att jag flyter fram i slowmotion trots att mina ben trampar snabbare än någonsin för att jag ska ta mig till min slutdestination. Jag vet inte om jag känner såhär pågrund av att jag är trött. Jag kan inte avgöra vad jag känner, det går inte sätta ord på det.
Trots att mina ben egentligen är helt slut på kraft så fortsätter jag cykla. Jag trampar mig upp för backar och rullar ner för andra. Det är inte en ända människa ute, inte en ända bil, inte en ända. Det är helt tomt och jag är helt ensam på den lilla vägen. Det har redan börjat falla löv från träden trots att det bara är september. Jag kan dock inte se dess fina färger då mörkret ligger som ett täcke över staden. Solen borde snart gå upp och stan borde vakna och jag är snart hemma. Jag skymtar den lilla gården där jag bor, där väntar en varm och mjuk säng i mitt lilla sovrum. Jag känner mig mer trött för varje tramptag jag tar men kämpar mig hemåt.

Väl hemma tar jag av mig mina kläder och kastar dem på den stora mattan som är placerad i mitten av rummet. Byter ut min förra tröja mot en lång sliten t-shirt med ett gammalt tryck. Jag köpte tröjan på en marknad i London för två år sen men för tillfället använder jag den bara när jag sover. Jag lägger mig ner i min mjuka säng och trär täcket över kroppen. Äntligen får min kropp vila. Jag är öm och trött från topp till tå men trots det konstiga tomhetskänslan jag haft tidigare, under min cykeltur så somnar jag. Snabbare än någonsin. När stan vaknar så sover jag. För jag är inte som alla andra. Jag gör saken man kanske inte ska. Som att bada långt ut på sjön mitt i natten, cykla långsamt förbi främlingar och ta den osäkra vägen, slänga kläder på golvet och sova när alla andra är vakna. Jag är lite av en rebell. Men det vet du nog redan vid det här laget.

Författare:

Publicerat

Dela: