Publicerat
Kategori: Drama noveller

Varför just jag?

Jag stod i badrummet med en tandborste i munnen. Jag hade satt på mig ett par jeans och en vanlig röd långärmad tröja. Som vanligt hade jag hundratals tankar i huvudet och en stor klump i magen. Jag hade blivit mobbad i hela mitt liv, både på dagis, på min förra skola och även i min nya skola som jag började i till 4:an, eftersom min gamla skola bara gick upp till 3:an. Jag gick i 6:an, och det var fortfarande ingen som hade märkt vad som pågick. Jag visste fortfarande inte heller varför jag var mobbad, men jag antog att det var för att jag hade så lätt att bli ledsen. Egentligen var väl inte det så konstigt efter det jag fått stå ut med i alla dessa år.

Just den här dagen var lite speciell... Varje dag hoppades jag att det skulle bli en förändring, att de i min klass skulle sluta mobba mig, men det hände aldrig. Jag kunde inte komma ihåg en enda dag jag inte hade blivit mobbad och inte heller en dag där någon försvarat mig. Anledningen till att jag inte hade bytt skola var att jag inte hade vågat berätta något för mina föräldrar, och det hade säkert inte hjälpt heller, eftersom jag blivit mobbad överallt. Alla hade slutat fråga mig hur jag mådde, för jag svarade bara att jag var trött varje gång. Någon gång hoppades jag att de skulle förstå hur det egentligen låg till.

När jag gick till skolan den här dagen hade de första snöflingorna börjat falla. Klumpen i min mage växte mer och mer ju närmare skolan jag kom, som låg utanför en stor skog, samma skog som jag nu gick igenom för att komma dit. Skolan låg på landet som ni kanske förstår, bara några 100 meter från mitt hus. Den hade en stor skolgård med fotbollsplan, basketplan, gungor och en klätterställning. Gården var nästan helt täckt av grönt gräs, förutom några få småvägar av asfalt.

En hund och dess ägare gick förbi mig. Mina ögon började rinna och näsan klia på en gång. Så blev det alltid bara ett djur var i närheten. När jag kom ut från skogen och ut på skolgården tog jag ett djupt andetag. Jag försökte vara så osynlig som möjligt för att ingen skulle märka att jag var där.

Såklart var det inte alla som mobbade mig, men problemet var att ingen försvarade mig. Så många människor fanns på skolan, men ingen sa någonting. Alla låtsades bara att allt var som vanligt. De värsta mobbarna hette Timmy, Casper, Melissa och Nor, men ibland brukade fler också vara med. Alla mobbarna var ganska kraftiga, och det gjorde att jag inte vågade säga åt dem eftersom jag visste hur starka de var. De försökte även alltid spela coola. Tjejerna hade hur mycket smink som helst och de skulle alltid ha de kläder som var populära just då. Killarna hade redan piercat sig på flera ställen i ansiktet, även fast de bara var 13 år gamla. De mobbade mig nästan bara där ingen lärare kunde se, dock var det många elever som hade sett, det visste jag.

Jag lyckades ta mig till gungorna utan att någon såg mig. Jag satt mig på gungan längst bort och tog lite fart. Då såg jag hur Timmy och Nor kom emot mig. De hoppade över staketet som omringade de tre gungorna som fanns. Timmy sprang fram till mig där jag satt och knuffade ner mig från gungan så att jag ramlade av och landade på mage. Sedan kom Nor fram med handen bakom ryggen och kastade grus och sten i mitt huvud. När de såg att en lärare stod en bit ifrån gick de snabbt därifrån för att hon inte skulle upptäcka dem, och de klarade sig än en gång utan att bli upptäckta.

När de sprungit därifrån såg jag läraren kolla åt mitt håll och såg mig där jag låg med ett blödande sår på huvudet. Hon skyndade sig fram till mig och frågade vad som hade hänt. Som vanligt vågade jag inte säga som det var, så jag sa bara:
“Jag ramlade av gungan bara och slog i huvudet i en sten.”
“Men det finns ju inte ens några stenar här. Underlaget är ju grästäckt.”
Jag kände hur pulsen började slå snabbare och jag letade efter något att säga.
“Ja, men någon har lagt hit stenar här.” sa jag med darrande röst och visade stenarna och gruset som mobbarna hade kastat på mig.
“Det var ingen som kastade på dig va?” frågade hon och såg på mig undrande.
“Nej, det var det inte.” skyndade jag mig att säga.
“Har du ingen att vara med?” frågade hon sedan och kollade mig oroligt i ögonen.
“Jo, jag känner bara för att vara ensam just nu.” sa jag samtidigt som jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
“Okej, men kom så ska vi gå och tvätta ditt sår.” sa hon och höll upp en hand för att hjälpa mig upp.
“Nej, det går bra. Det gör inte ont längre.”
Läraren som hette Mia tvekade, men gick sedan därifrån.

När hon försvunnit ur sikte sprang jag upp i skogen bakom skolan och satt mig på en sten med huvudet i armarna. Tårarna rann nerför mina kinder. Att jag aldrig vågade säga till. Jag visste ju att om lärarna skulle få veta vad som pågick hade jag kunnat få hjälp.
När jag hörde att klockan ringde gled jag sakta ner från stenen jag satt på och gick återigen tillbaka till skolan. Första lektionen skulle vi ha med skolans strängaste lärare, Björn. Jag gick in i skolbyggnaden, tog av mig jackan och gick sedan in i klassrummet där jag satt mig på min plats. Bredvid mig hade jag den blygaste tjejen på hela skolan. Hon hette Ronja och hon svarade inte ens om man sa hej.
“Hej Ronja! Hur mår du idag?” frågade jag.
Hon tittade på mig, men vände sedan bort huvudet igen. Som vanligt fick jag inget svar...
Eleverna droppade in och sedan kom också Björn in som stängde dörren bakom sig.
“Hej. Idag ska vi prata om planeter. Ni ska få skriva om varsin planet, men såklart kommer ni inte få välja själv vad ni ska skriva om.”
Efter ett tag kunde jag inte längre fokusera på vad han sa, för Casper och Timmy som satt bakom mig höll på att viska saker till varandra. Jag förstod att det var om mig de viskade, men om vad hade jag ingen aning om.

När Björn kollade bort kastade Casper ett ihopknycklat papper i mitt huvud, rakt på såret jag hade fått av stenarna. Precis när pappret landade på golvet strax framför min bänk kollade Björn åt mitt håll. Det gjorde att han trodde att det var jag som kastade pappret där.
“Varför skräpar du ner på golvet Aurora? Nu tar du genast upp pappret!” röt Björn och stampade med foten i golvet.
“Men…”
Björn avbröt mig snabbt.
“Inga men!” skrek han.
Jag hukade mig ner och plockade upp lappen med en ännu större klump i magen. Jag fällde ut den för att se om de skrivit något på den.
“Aurora, sluta prassla med lappen.” skrek Björn.
Då sprang jag ut från klassrummet, ut på skolgården med gråten i halsen. Jag såg inget tecken på att Björn hade sprungit efter, men jag satt mig ändå bakom en buske som fanns på skolgården så att ingen skulle kunna hitta mig. Jag hade med mig lappen som Casper hade kastat på mig. När jag kollade på den såg jag att det stod “Dö din äckliga snorunge!” Jag kastade lappen så lång bort jag kunde. Varför just jag? Varför ingen annan?

När lektionen var slut hittade de fyra mobbarna mig gråtande bakom busken där jag satt.
“Åh, stackars dig. Är du ledsen för det vi skrev på lappen.” frågade Casper och gjorde en grimas.
“Det är inte det.” viskade jag nästan ohörbart.
“Vad säger du snigeln?” frågade Melissa och fnissade.
“Inget, gå bara!” skrek jag.
“Oj! Värst vad du blev arg nu då.” sa Timmy förvånat.
Jag suckade högt. Casper viskade något till de andra tre mobbarna. Casper och Melissa tog mig i varsin arm, och Timmy och Nor i varsitt ben.

De drog mig ut från busken och kastade mig på marken bredvid ett stort träd.
“Du vet att ingen gillar dig va? Alla vill att du ska dö” sa Nor och sparkade mig rakt i ansiktet. Jag kände hur det började smaka blod i munnen.
Jag såg Ronja en bit bort som satt på en bänk med vidöppen mun och ögon stora som tennisbollar. Ronja ställde sig i alla fall upp och gick fram till mig och mobbarna.
“Hur gick det Aurora?” frågade hon försiktigt.
Jag blev jätteförvånad, för jag hade ärligt talat inte hört henne säga ett enda ord förut.
“Det är okej.” sa jag, även fast det inte riktigt var så det låg till.
“Och ni era idioter kan ta och sluta mobba Aurora på en gång. Vad tänker ni med? Fattar ni inte att ni får henne må dåligt?” skrek hon åt mobbarna som stod och stirrade rakt ut i tomma intet för att verka oskyldiga.
“Och vad har hänt med dig då? Du har ju knappast varit såhär förut.” sa Timmy irriterat.
“Nej, men det där är faktiskt inte okej!” skrek Ronja och slog till Timmy lätt på armen.

Efter att Ronja sa till mobbarna att sluta, har de inte sagt något taskigt till mig igen. Faktum är att jag faktiskt blivit ganska bra kompis med alla fyra, även fast vi kanske inte hänger hela tiden, eftersom jag inte bara kan glömma vad de en gång gjort mot mig.
Nu har det gått två år sedan jag lärde känna Ronja, och det finns ingen bättre kompis. Hade hon inte sagt till dem att sluta, hade jag antagligen inte levt idag. Jag har börjat skänka pengar till organisationen friends som jobbar för att stoppa mobbningen, för jag vet hur ont mobbning gör och jag vet hur lite det behövs för att det ska bli skillnad.
Ronja har berättat att hon länge velat säga till mobbarna att sluta, men hon har aldrig tidigare vågat. Hon har även berättat att säga till dem var något av det läskigaste hon har gjort i hela sitt liv, för hon var rädd att hon själv skulle bli mobbad.
Nuförtiden är jag med Ronja hela tiden och hon är min allra första bästa vän! Hon ställer alltid upp för mig och vi har alltid lika roligt varje gång vi ses. Hon är fortfarande lite blyg mot andra, men inte lika som förut.
Jag har tackat henne flera 100 gånger för det hon gjort, och jag har sagt att jag verkligen vill göra något för henne också, men hon säger att jag redan har gjort det. Jag har gett henne världens bästa kompis och gjort så att hon blivit mer självsäker i sig själv, även fast det egentligen var hennes förtjänst att det blev som det blev.

Jag heter Sofia Andersson och är 14 år gammal. På fritiden håller jag på med ridning, agility, innebandy, fotboll, tväflöjt och piano. Mina favoritämnen i skolan är svenska, musik och biologi. Något av det bästa jag vet är att skriva berättelser och noveller.
Sofia Andersson är medlem sedan 2017 Sofia Andersson har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren