Värsta Freaket!

Värsta freaket!

- Ska du ner till Hålan efter plugget eller?
Jenny tittade upp från skolböckerna och såg på Dean hennes pojkvän och helt klart snyggaste killen på jordklotet och log.
- Självklart, vilka mer kommer?
- Äh, dom andra men inte Bart han skulle köpa en ny skateboard idag, Dean log och hans vita gaddar blänkte, vi ses sen!
Jenny samlade ihop böckerna och gick mot skåpen. Där väntade hennes två bästa kompisar, Angel och Dust.
Angel var killarnas Beauty-Queen No.1 och hette egentligen Julia. Dust var skolans drömmare, alltid satt hon och drömde på lektionerna. Därav namnet ”damm i hjärnan” alltså Dust. Det var bara hennes föräldrar som kallade henne Kelly, hennes riktiga namn.
- Hej Jenny, har du slutat nu? Angel blåste en bubbla med tuggummit och log.
- Jepp, ska ni med till Hålan?
- Visst, svarade Dust ska bara hämta väskan.
Hon släntrade iväg och snubblade på sina oknutna skosnören.
Senare tog de alla bussen till Hålan.
Jenny tittade ut över den fulla lokalen. Borta vid skateramparna flög det människor överallt som gjorde tricks med skateboardar och stylecyklar. I ett hörn satt några killar som tränade på sina beatboxsounds och borden vid caféet var fulla med ungdomar. Vid ett av borden fick hon syn på den hon letade efter.
- Där är Dean och dom andra, vi går dit.
Hon rättade till de röda lockarna och drog med sig Angel och Dust.
- Hej, kan vi sitta här eller?
Tiger såg upp på dem och ett brett flin spreds över hans läppar.
- Hey Jenny the firehead, det var längesen, sätt er ner!
Tiger var från Afrika och hade blivit adopterad till Sverige när han var två år. Hans riktiga namn var Josh och han var alltid den som fick folk att skratta.
Dean satt och pratade med Battery den sista killen vid bordet. Hans riktiga namn var Alexander och hela hans svarta hår var format som små korta Spikes. På höger axel satt en tatuerad drake och på vänstra ett batteri.
- Hey ladies, hälsade han.
- Var inte du sjukanmäld?, frågade Angel.
- Äh, mamma tror på allt, fast det klart hon är ganska trött på morgonen nu för tiden.
Gruppen satt och småpratade till klockan fem på eftermiddagen och gick sedan ut. Battery fiskade upp ett paket cigaretter ur fickan och bjöd laget runt. Den enda som tackade nej var Jenny.
När de stod där och puffade kom en sjunde person mot dem.
- Bartman!, Dean hälsade glatt på sin kompis, få se på brädan.
Bart tog glatt fram sin nya bräda. Ovansidan var helt svart och under var det fullt av eldsflammor.
- Asball Bart, Battery tittade avundsjukt på brädan, har du provat den än?
- Nej men jag tänkte göra det nu, någon som går med in?
- Jag måste nog gå hem nu, sa Jenny. Hon log åt Dean som svarade att han kunde följa
henne hem.
Gruset knastrade under Jennys fötter och ett litet vitt moln bildades vid hennes mun när hon suckade. Det var kallt ute nu i slutet av oktober och de gick huttrande på vägen mot Jennys hus.
Under gångbron tände Dean en ny cigarett och bjöd Jenny men hon ville inte ha nu heller. Dean skrattade retsamt.
- Du har verkligen stålsatt dig på den punkten va?
- Min farbror dog i lungcancer när jag var sju och jag vill inte följa honom på den punkten, svarade Jenny.
- Okej, då förstår jag dig, Dean lade armen om Jenny och fimpade ciggen på marken.
- Du är verkligen en helt freaky tjej, fast på ett positivt sätt.
Han placerade en puss på hennes högra kind och Jennys hjärta bankade hårt i bröstet och det tog ett lyckligt skutt. Jenny hade tur som hade en sån pojkvän som Dean. Nu syntes Jennys hus och paret skiljdes åt utanför.
När Jenny klev innanför dörren blev hon nästan träffad av ett flygande glas som krossades mot väggen bakom.
- Jag är hemma nu, skrek Jenny för att överrösta föräldrarna våldsamma gräl i köket.
Hon gick upp för trappan till sitt rum och satte sig vid skrivbordet med en tung suck.
Alltid var det så här när hon kom hem. Skrik hit och glaskrossande dit. Varför kunde de inte bara skilja sig som normala personer?
Föräldrarna sade att de hade sina fina ögonblick men de hade aldrig haft dem när Jenny var hemma.
Hennes storasyster hade flyttat hemifrån för längesen och nu var Jenny ensam på övervåningen. Där Mistys rum varit stod nu fullt med lådor och skräp överallt.
Jenny hade vant sig vid ensamheten man hon längtade till den dagen hon skulle flytta hemifrån så hon kunde slippa allt det här.
Eftersom föräldrarna praktiskt taget klättrade på varandra och väggarna där nere var hon nästan aldrig där, förutom när hon åt.
Hon hade TV på sitt rum och ett badrum med badkar och toalett precis bredvid rummet.
Ett brak hördes från köket och Jenny öppnade sin dörr.
- För helvete! Jag försöker göra läxorna här, var lite tystare, skrek Jenny ut i trappuppgången.
- Jag försöker bara lära din pappa lite vett och etikett här nere, hördes hennes mamma
från nedervåningen.
Visserligen hade Jenny ingen läxa men hon tyckte om lite tystnad ibland. Hon satte sig på sängen och slog på TV: n. Reklam, nyheter, barnprogram. Jenny suckade och tittade halvhjärtat på nyheterna.
Efter en stund gick hon ner och åt en macka, sen duschade hon i en halvtimme, det var ändå ingen som brydde sig om henne just nu.
När hon kom ut ifrån badrummet hördes ett ”smack” från köket. Hennes pappa fick en fet örfil av hennes mamma och självklart gapade han högt över detta, en kvinna skulle minsann inte få slå honom.
Jenny skrek god natt åt sina föräldrar och gick upp på rummet. Hon stängde dörren noga efter sig och drog ner persiennerna. Hon kröp ner i sängen och tryckte kudden över huvudet.
När klockan ringde på morgonen var Jenny dödstrött. Ett ljudligt snarkade från Mistys rum skvallrade om att Jennys pappa inte sov nere idag.
På väg till skolan dunkade musik in i öronen på Jenny. Bussen gungade framåt och stannade lugnt vid skolhuset. Jenny hoppade av bussen och stoppade freestylen i väskan. Dust kom farande på sin cykel och följde Jenny in. Första lektionen var engelska. Framme vid katedern stod Battery som redovisade ett arbete om USA:s presidenter och efter långa applåder satte han sig framför Jenny och Dust. Dust satt och tittade ut genom fönstret med en fånig min på läpparna.. Dean, Tiger och Angel gick i parallell klassen, de hade geografi nu och Bart skolkade från engelskan.
Skoldagen flöt förbi i sitt vanliga mönster och efteråt gick alla mot busshållplatsen. De tog bussen till Hålan där det knappt var något folk. På tisdagar var nämligen caféet stängt så där var bara skatare och några andra.
Eftersom borden var inplockade satte sig gruppen bredvid rampen.
Bart flög fram och tillbaka i rampen med sin nya bräda och varje gång han ramlade spred sig ett brett flin över hans ansikte.
Dean lade armen om Jenny och de möttes i en djup kyss. Låga visslingar hördes från Tiger och Battery.
- Vad är det nu, fyra månader?
- Fem, svarade Jenny och skrattade åt Dusts förvånade min.
Eftermiddagen gick fort och snart var Jenny hemma igen.
Hon mötte sin mamma på vägen in och han inte hälsa innan hon försvunnit ut genom dörren. Vid köksbordet satt hennes pappa och rökte, i handen höll han en flaska sprit och under ögonen var det svarta ringar.
- Hallå gumman, kom och ge pappa en kram, han sluddrade när orden kom ur munnen
och han tryckte fimpen i askkoppen.
Jenny bara skrattade.
- Ha, jag kramar aldrig alkisar, fnös hon och gick upp till sitt rum.
Nerifrån hördes en förargad röst.
- Bara för att man super lite på eftermiddagen så e man alkis, jaha ja, ungdomar.
Därefter hördes ett kraftig rap och en dunk. Hennes pappa hade däckat på bordet.
Jennys mamma kom inte hem förrän sent på kvällen, då väckte hon den däckade fadern och gav honom en rejäl utskällning.
Veckan gick segt och allt fortsatte som vanligt. På torsdagen satt Jenny framför datorn och kollade sin mail. Efteråt tänkte hon kolla Angels mail också, inte för att hon bett om det men Jenny ville läsa det brevet hon fått från en kille i Stockholm. Angel hade varit mycket hemlighetsfull om det.
Texten flimrade upp på skärmen och det Jenny läste var en ren skär kärleksförklaring. Killen var dödskär i Angel och bönade och bad om en dejt. Jenny hade väldigt gärna sett svaret på mailet. I Angels inkorg fanns även två mail från Dust och Jenny läste ett av dem. Orden som kom upp på skärmen var som en kalldusch.
”Vad tycker du om Jenny egentligen? Jag tycker hon är helt borta. Hon är bara i vägen och för präktig. Hon röker inte, dricker inte och tar inga droger. Som om det skulle döda henne att pröva. Dessutom är hon värsta plugghästen och det stör mig”
Även Angels svar fanns med på skärmen.
”Jag tycker som du Miss präktig är för mycket för mig”
En ensam tår föll ner på Jennys fräkniga kind. Hon som hade trott att vännerna tyckt om henne! Plötsligt blev hon arg. Om de inte gillade henne, varför sa dom inte det då?
- Jävla idioter, muttrade Jenny för sig själv och stängde av datorn.
På fredagen mötte Jenny Angel och Dust utanför skolan. De log och hälsade glatt men Jenny gick bara tjurigt förbi.
- Jenny, vad är det?, Angel såg oförstående på henne.
- Skippa spelet va, jag vet vad ni tycker om mig, Jenny slängde igen dörren efter sig och
gick för att söka upp Dean. Hon fann honom i cafeterian med de andra och bad att få prata med honom ensam.
De gick ut på skolgården och Jenny berättade vad hon fått veta från mailet. Dean lade en tröstande hand på hennes axel och hon kramade den.
Klockan ringde in och de skyndade sig till klassrummet. Jenny damp ner på platsen framför Battery och Bart, bakom dem satt Dust som kladdade frenetiskt på en liten vit lapp.
Efter en stund kom den lilla vita lappen flygande och landade på bänken framför Jenny. Hon vecklade upp den och läste.
”Vi fattar ingenting, vad har vi gjort? Varför är du arg på oss?”
Jenny kladdade ner händelsen från gårdagen och avslutade med ett ”Tack så jävla mycket” Hon slängde bak lappen. Det kom ingen mer lapp den lektionen. På rasten letade Angel och Dust upp Jenny.
- Jenny, förlåt.
- Vad då förlåt, förlåt för att ni snackade skit om mig. Sånt kan man inte förlåta.
Jenny samlade ihop papperna hon hade framför sig och gick.
Efter skolan följde hon med Dean hem. Hon orkade inte fulla föräldrar och flygande glasverk idag.
Dean och Jenny såg en filmrulle och knaprade på en påse popcorn i den stora lädersoffan i Deans vardagsrum.
Klockan elva var Jenny tvungen att gå hem, det var inte särskilt långt från Deans. Hon drog jackan tätt om sig och gav Dean en god nattpuss.
I ljuset av gatlyktorna gick Jenny långsamt hem.
En bit före gångbron hördes fotsteg bakom henne. Jenny tittade bakåt och såg fem killar komma gående med spritflaskor i händerna.
- Ey girl, stanna så får vi prata lite, skrek en av killarna.
Jenny ökade farten och hörde hur killarna också gjorde det. Hon började springa men en av gestalterna kom ikapp henne, han satte foten framför hennes ben och hon föll till marken.
En vass spark träffade henne någonstans mellan revbenen och hon kände hur tio starka händer bar iväg henne. Hon såg att de var på väg in under bron och tänkte på vad som skulle hända. Hon skruvade sig som en ål men fem äldre killar var för svårt motstånd.
De tryckte ner henne mot marken och en av killarna tände en cigarett.
- Du vet vad som kommer hända nu va?
En kille i svart mössa flinade, han tryckte sina spritsmakande läppar mot Jennys och tillade:
- Om du skriker eller gör motstånd får du en sådan här.
Han sparkade henne i magen och tog ciggen från den andra killen. Jenny kände den heta fimpen tryckas mot halsen och tårarna rann ner för kinden, hon skrek till av smärta och fick åter en fot i magen.
En kort kille krängde av henne jackan och hon kände hur hans kalla fingrar trevade innanför blusen.
En annan kille riktade en spark mot hennes ansikte och det blev svart.

Dean kom till sjukhuset åtföljd av de andra från gänget. När han försökte gå in i rummet där Jenny låg stoppades han av en kvinnlig polis.
- Tyvärr, ni får inte gå in än.
- Vad är det som har hänt henne, vi hörde bara att hon var här, Dean kikade oroligt in
genom den lilla rutan på dörren.
- Hon hittades utan kläder undre gångbron på äppelvägen. Hon har blivit våldtagen och misshandlad. Hennes kropp är täckt med blåmärken och ett flertal brännmärken finns också, polisen sade något snabbt till en kollega och fortsatte.
- Hon har en spricka i vänstra armen och ett par brutna revben. En lätt hjärnskakning är att tillägga också.
Hon lämnade dem i väntrummet och gick sedan ut.
- Jag ska fan sätta dit dom djävlarna, utbrast Dean.
- Jag hjälper dig mer än gärna, sa Battery och Tiger nickade instämmande.
- Vi vet ju inte vilka eller vem som gjorde det än, sa Dust och försökte lugna ner de
våldsamma killarna lite.
- Jag kommer snart, Angela lämnade rummet.
Efter en stund kom hon tillbaka.
- Polisen säger att det syns fotavtryck från sex olika par skor, alla i storlekar mellan 44 och 46 förutom Jennys då. De har även hittat en svart mössa med blonda hårstrån i.
- Patetiskt, fnös Dean, fem äldre killar, säkert i 19 års åldern mot en 15 årig tjej. Jag blir så jävla förbannad.
En läkare kom ut till dem.
- Ni kan komma in nu men gå parvis. Patienten måste vila så ta det lugnt.
Dean och Battery gick först. De öppnade dörren och gick in. I den stora sjukhussängen låg en, till synes mycket liten kropp med ett yvigt rött hår och ett blekt litet ansikte.
Dean gav Jenny en stor kram och kysste hennes kind. Battery kramade också om henne.
Hon tittade trött på dem och log lite försiktigt.
- Ni kom i alla fall.
- Självklart, hur mår du?
Dean satte sig på kanten av sängen och Battery på en stol bredvid.
- För jävligt, rent ut sagt. Huvudet känns som en blyklump och jag har spytt hela tiden sen ja vaknade.
- Du är väl inte…
Battery kollade först frågande på Jenny sen gick hans blick över till Dean.
- Nej, jag är inte gravid, tror jag…
Jenny pillade lite på ett stort plåster som satt i pannan.
- Vet du vilka det var, vi skulle vilja ”prata” med dem lite, frågade Dean och en farlig glimt tändes i hans bruna ögon.
- Nej, men om du träffar dem så får du göra precis vad du vill med dem, jag bryr mig inte.
Sköterskan kom in följd av Tiger och Bart och bad Dean och Battery att gå ut.
När de sista ,Angel och Dust kom in blev det pinsamt tyst när Bart och Tiger gått ut.
- Jenny, du måste förlåta oss. Vi pratade nog bara skit.
Angel satte sig på sängkanten.
- Vi har kommit på att du faktiskt år mycket coolare än vi. Jag ska faktiskt sluta med rökningen just nu.
Dust såg allvarligt på Jenny.
- Jo, visst, säkert, svarade Jenny, det är ju inte ett dugg beroende framkallande eller så.
- Tror du mig inte, Dust öppnade sin väska och fiskade upp ett paket med cigaretter, sen
gick hon fram till fönstret och slängde ut det, rakt ner i buskarna.
Jenny skrattade men vred sig sedan i smärta.
- Jäklar, jag hade glömt revbenen.
- Du måste vara stark, sa Angel med beundran i rösten, jag skulle ha legat här och gråtit och inte skrattat mer i hela mitt liv.
- Besökstiden är slut, sa en sköterska som plötslig visade sig i dörröppningen.
- Vi hörs.
Angel och Dust lämnade rummet.
Jenny hörde läkarna prata utanför.
- Har hennes föräldrar ännu inte hört av sig?
- Nej, hördes en kvinnoröst, och vi får inte tag i dom heller.
- Jag bad pojkvännen åka dit och kolla men han har inte hört av sig än.
Just då ringde telefonen. Det hördes bara ett ”Åh, herregud” sen sprang läkarna iväg.
Senare fick Jenny veta att Dean hade gått rakt in i nåt som verkade som en filmscen. Hennes mamma satt och grät när han kom in och på golvet låg hennes pappa, med fyra köksknivar piercade genom kroppen.
Dean var fortfarande lite chockad över händelsen och Jenny var lamslagen. Hennes pappa var död. Hennes mamma hade besökt henne i fem minuter sedan kördes hon till häktet. Jenny grät inte över sin pappa. Han hade aldrig riktigt varit som en far till henne.
Ända sedan hon var åtta år hade han och mamma alltid grälat och slagits. När de inte hade gjort det var han full eller sov. Men ändå, han var hennes pappa.
En ensam stilla tår fälldes för honom och sen kom det inga mer.
Dean var på besök varje dag på sjukhuset och ibland någon av de andra också. Efter några veckor fick hon reda på att hennes mamma dömts till många långa år i fängelse med psykisk vård och Jenny fick bo hos Dean när hon kom ut från sjukan.
Jenny hade fått ett 100% svar på att hon inte var med barn men spåren efter den hemska natten släppte inte så lätt som vännerna trodde. Ofta när Dean skulle kyssa henne, ryggade hon tillbaka och bilden av killen med den svart mössan kom fram.
Polisen hade ännu inte hittat killarna men de letade intensivt, eller det var vad de sa i alla fall. I skolan blev Jenny ofta kallad ”freak” på skoj på grund av all blåmärken hon hade på kroppen. Utombords skrattade hon men på insidan blev hon sårad och hon gick ofta från lektionerna. Hon ville inte visa klassen att hon grät.
- Låt dem inte säga sådana saker till dig, säg ifrån, sa Dean i ett försök att trösta henne.
- Förresten är du det gulligaste freaket jag sett. Det värsta, bästa freaket också för den delen.
Jenny log och torkade tårarna. Dean fick henne alltid på bra humör igen.
Den dagen då de tog bort gipset från armen berättade polisen att de hade fångat en av de eventuella brottslingarna och Jenny tog med sig Dean till polisstationen.
De ledde in dem i ett rum med ett glasfönster. På andra sidan glaset stod en kille. Han gick fram och tillbaka och tittade ibland rakt in i deras rum.
- Han kan inte se, eller höra dig så allt vi vill veta nu är, är han en av dem?
Polisen såg på Jenny, frågande men också väldigt snällt.
Jenny gick fram till glasrutan, hon vilade huvudet mot den och såg in mot killen. Han fick plötsligt något vilt i blicken och kastade sig skrikande mot glaset.
Jenny ryggade tillbaka och såg på Dean. Sedan på killen igen. Han ställde sig med huvudet lutat mot rutan precis som hon gjort och plötsligt kom hon ihåg honom, det var den korta killen som tog av henne jackan, han med de kalla händerna.
- Ja, han är en av dem.
Hon såg stensäkert på polisen på polisen som krafsade ner något i sitt block.
- Jag skulle vilja ställa lite mer frågor, det är mer som är lite oklart, om det går bra.
Han ledde ut Dean och drog ut en stol vid bordet åt Jenny som hon satte sig på.
Efter en halvtimme kom hon ut igen. Tårarna rann från de klargröna ögonen. Hon hade fått gräva djupt i det hon helst vill glömma. Det var smärtsamt.
Dean och Jenny gick tillsammans därifrån och tog bussen hem. Efter att ha pratat en stund bestämde sig Jenny för att ta en promenad, ensam.
Efter många klagomål från Dean gick Jenny ut. Hon gick förbi Hålan där det hördes dunkande musik, och fram mot skolan. Det var en lång promenad.
På vägen hem var hon helt slut i benen och utan att tänka sig för tog hon vägen ner mot bron. När hon senare tittade upp fastnade hjärtat i halsgropen på hennes.
Där stod han, killen med mössan. Denna gången var den röd, inte svart. Hon kände så väl igen det hemska flinet och vände för att springa därifrån. Men hennes väg var spärrad av två andra killar också de från den hemska natten.
- Jaså, du har skvallrat på John?
Killen med mössan log.
- Sånt har sitt pris.
En fjärde kille slöt sig mot dem och de omringade Jenny från alla håll.
- Du hade väl inte tänkt skvallra på oss också va?
Jennys ögon fylldes med tårar, hon var rädd, väldigt rädd. Skulle de våldta henne igen?
Mösskillen grävde innanför jackan och fick fram en pistol som han sakta riktade mot Jenny.
- Vi tänker inte låta dig skvallra, sa han kort och tryckte av.
Skottet ekade under bron och försvann. Några minuter senare kom polisen, sirenerna hördes långt och de nådde Dean några kvarter där ifrån.
När telefonen senare ringde på hans rum fattade han varför sirenerna ljöd.
Gänget var samlat, alla utom Jenny.
- Sköt dom henne!
Tiger kunde inte tro sina öron.
- Ett skott i huvudet bara, snörvlade Dean.
Hela hans kropp skakade och det hördes snyftningar från hörnet där Angel och Dust satt. En skrämmande tystnad lades över rummet.

De gick över kyrkogården och stannade vid en liten vit gravsten. Det var bara Dean om varit med på begravningen, nu ville de andra visa sin respekt.
Graven var täckt med blommor från kända och okända. Ett litet foto stod ensamt i en guldram och ett ljus fladdrade i vinden.
I skolan hade det varit tyst om saken länge men nu hade Dean varit och pratat med rektorn och hade för första gången på länge hade han en god nyhet.
- Vi får göra en minnesvägg om vi vill, till Jenny.
Tiger åkte in till stan och köpte färgburkar. De fick östra sidan av skolbyggnaden och började spraya.
Efter flera timmar backade de och begrundade sitt verk. Ett stort ”Jenny the firehead” var sprayat där och massor med minnesord och kommentarer.
En av dem löd så här:
”Röker inte, dricker inte, droger: no way
Ett litet rödhårigt freak var vad du var,
Världens gulligaste, värsta, bästa freak.
Jag älskar dig för evigt, Din Dean”





Linda Levin

Författare:

Publicerat

Dela: