Vasaloppet

Vasaloppet
av av flera författare


Oj vad jag hatar skidor
Man blir trött
Och svettas gör man
Sen så är det jobbigt
Och tråkigt
Och ush och fy
och nu låter det här som
sånt vi skriver på skolan
fast jag skriver det hemma
Jag orkar inte med vasaloppet
Vet inte ens vem som vann förra året

Helena Fagertun *som inte är negativ mot nån - bara
skidor!*
[email protected]

o o o o o
o
=====================================================
o o o o
o

TERZINER FRÅN ETT LAGOM LÅNGT VASALOPP

I ottan ringer klockan. Vi ska opp,
ett par tre tusen trötta motionärer.
Oss väntar, lagom långt, ett Vasalopp.

'Det klarar både barn och pensionärer!'.
Så sades, då jag träffade mitt val.
Jag ser framför mig slit, som på galärer.

Ett tåg till Oxbergs timmerterminal
mot rälsen rytmiskt dunkar, som terziner.
Nu återstår de trenne milens kval.

Bak tunga snömoln kanske solen skiner?
Vi står i varje fall på klassisk mark.
Ett färgglatt lämmeltåg, som harlekiner,

står startberett, på väg till Mora park.
Kjell Kratz la' i går eftermiddag valla
på skidorna. Nu gäller: vara stark.

Och starten går. Nu trängs vi plötsligt, alla
i fållan för att hitta lämpligt spår.
Med nöd och näppe undgår jag att falla

när grannens stav sätts i mitt högra lår.
Det svärs och gormas. Alla vill va' före
i spåret, hur det än för grannen går.

Men snart vi radas upp, som på ett snöre.
I tallskog gles passeras kända namn:
båd' Gopshus, Hökberg, Eldris. Ej ett öre

den kostar, blåbärssoppan, i slik hamn.
Likt tankers bunkrar vi för nästa sträcka,
och vänligt skogen bjuder oss sin famn.

Jag undrar just om krafterna ska räcka
och vill ej få nå'n hypoglukemi.
Dock undgår jag att nummerlappen fläcka

med soppa. Nu med nya krafter vi
snart myllrar fram, en lagom långsam skara.
De snabbaste har redan fräst förbi.

De måtte ridas av en sällsam mara!
Vi andra håller mera maklig takt.
Egentligen kan man nog inte fara

på bättre sätt igenom denna trakt.
För varje stavtag kommer närmre Mora.
Men bättre borde jag mig ta i akt.

I ivern kan man sin balans förlora.
I sista motan faller jag pladask.
Nu känner jag, att näsan börjar snora.

Jag kommer upp, fast inte särskilt rask.
På backens krön, från upploppet, hörs sorlet.
Och nödd och tvungen, just som biskop Brask,

på tre och trettioen jag uppnår målet.


Gustaf - som åkte Kortvasan i onsdags
[email protected]

o o o o
o o
====================================================
o o o o o
o o
Betraktelse fjärran från ett skidspår

Med våt snömodd som bakgrund sveper åkarna förbi i
spåret. Intill står
åskådarna och hejar som om de kände var och en av dem
personligen. Jag
förstår ingenting där jag halvligger i soffan och ser
teven vakna till
liv.

Redan innan jag greppade fjärrkontrollen och
halvhjärtat riktade den mot
teven visste jag att dess uppvaknande inte skulle göra
mig gladare. Har
man bara ettan, tvåan och fyran finns det inte mycket
att titta på. I
synnerhet inte dagtid på en söndag.
Ja, vad finner man, om inte direktsända bilder från
Vasaloppet? Trött
och på allmänt surt humör ligger jag ändå kvar i
soffan med ögonen
vilande på hurtiga friskusar som inte uppvisar några
som helst tecken på
trötthet.
Hade det varit jag som åkt hade jag stupat efter en
kilometer. Ingen
tvekan om den saken, jag har inte ägnat mig åt någon
sport över huvud
taget på sådär en fem sex år. Och jag slöar för
mycket. Och jag röker
för mycket. Tjugo år gammal och redan halvdöd.
Ytterligare något att
lägga till raden av misslyckanden.
Annat var det med dem som åkte Vasaloppet. Åtminstone
de i rutan, det
verkade som om kameran inte ville fånga de lönnfeta,
medelålders män som
enbart såg tävlingen som Den Stora Chansen att bevisa
att man
fortfarande var en man. Att man var någon. Att livet
inte kunde åka
ifrån en.
Det är nog ändå de som har mest rätt.
Själv hade jag inte åkt längdskidor sedan jag gick på
mellanstadiet.
På den tiden brukade vi åka ut hela familjen till ett
friluftsområde i
närheten av var vi bodde då, och åka några timmar.
Och så var det
förstås fikapaus. Man drack varm choklad och åt
mackor. Oftast hade
mamma gjort jägarsnus också. Blockchoklad, mandel och
russin. Det var
det godaste jag visste på den tiden, så jag blev alltid
lite ledsen när
det tog slut.
Men det var då, nu håller man förstås inte på med
sådant där längre.
Nu ligger man i soffan och undrar varför man knappt
orkar resa på sig.
Allt medan teven fladdrar av aktivitet och, inbillar jag
mig, livslust.
Jag står inte ut, jag knäpper av dumburken men ligger
kvar i soffan
ett tag och stirrar upp i taket. Jag har ingen lust att
göra någonting
alls. Jag borde plugga, jag vet. Poängen tycks rinna
mellan fingrarna på
en. Snart har man väl inget studiestöd heller.
Jag går ut på balkongen och tänder en cigarrett. Jag
tittar på snön som
täcker marken tre våningar ned. I blickfånget dyker
det upp en rörelse
till höger. En modig tjej trotsar halkan med sin cykel
men är snart
borta. Inne ringer det plötsligt i telefonen. Jag
slänger cigarretten på
gatan och går in.
- Ja?
- Tjena fan, är du vaken?
- Knappt, men okej.
- Fika, låter det bra?
- Kunde inte ha låtit bättre.
Vi snackar lite till, och det är skönt att bara höra
en levande röst,
trots att jag hörde den så sent som igår. När jag
lägger på känns det
bara som om jag vill skratta. Varför gör jag inget
annat än att här och
gräma mig?
Jag tittar på klockan, bussen jag skall ta går inte
förrän om en
kvart. Jag slår på teven igen. Fortfarande Vasaloppet.
Men det ser inte
så motbjudande ut, det är mer så att jag avundas
åkarna deras energi.
Men vadå, jag behöver inte ge mig ut och åka skidor
för att veta att
jag lever.Det finns andra sätt.
Ja, det finns andra sätt.

/Jakob
[email protected]

Författare:

Publicerat

Dela: