Västerbron har alltid gett mig ångest.

Redan som barn upplevde jag starkt obehag av att färdas över en bro.
Och det har följt mig upp i mogen ålder. Särskilt Västerbron i Stockholm har gett mig varierande grad av ångest beroende på hur jag tagit mig över. Västerbron går mellan Kungsholmen och Hornstull (på Södermalm).

Bron är drygt 600 meter lång inklusive viadukter. Brons del över vatten är ca 340 meter och det är den delen som skrämmer mig mest. Eftersom den har en segelfri höjd på 24 meter så känns det obehagligt högt...

Oftast tar jag bussen som passerar över bron. Förr var det 54:an men numera är det 4:an. Varje gång vi passerar över bron så får jag tankar om att föraren kanske är en galning som kommer att köra genom räcket och ned i vattnet. Jag blir inte lugn förrän vi kommer på ”fast mark” igen. Åker jag med som passagerare i en bil så kommer tankar om föraren. Även om denne är min far eller min egen bror... Dom kan ju ha en dålig dag! När jag själv kör bil så blir det ännu märkligare. Tänk om jag tappar kontrollen över mig själv och hastigt låter ratten svänga när vi är som högst över vattnet?

Men nyligen så tänkte jag att nu får det vara nog! En dag i somras tog jag min nya cykel och trampade över bron från södersidan. Jag tog högra körfältet för cyklister och gående. Solen stekte. Himlen var blå. Den första biten var otroligt lång och seg. När jag kom upp på den högsta punkten såg jag ut över staden till höger. Ett fartyg till Drottningholm syntes närma sig från stadshuset. Flera segelbåtar kämpade sig fram för att hitta vind. Min ångest var på maxinivå... Snabbt trampade jag vidare och snart kunde jag rulla ned mot Marieberg. Vid busshållplatsen vid rondellen stannade jag till. Tog fram vattenflaskan. Jag var nöjd med att jag klarat av det, trots att det tagit på både kropp och själ.

Sommaren gick och vi hösten kom. En dag när jag satt på 4:an och just lämnat Fridhemsplan kände jag att det var dags för det stora testet. Att gå över bron!
Jag steg av vid Marieberg och tog mig gående uppför den sega backen. Eftersom jag valt den högra sidan av bron så hade jag den vackra höstsolen emot mig och träden under mig växlade i grönt, brunt och rött. Det kändes ovanligt lätt att nå brons högsta höjd och resten av sträckan ned till Hornstull gick förvånansvärt bra. Ångesten var måttlig men skönhetsupplevelsen parerade en ev. höjning av obehag.
Vid Hornstull tog jag T-banan hem och kände mig väldigt nöjd.

Sen dess ser jag inte Västerbron som nåt ”farligt” utan som en kär gammal vän.
Och kära gamla vänner skall man besöka ofta.

Skriven av: Fredrik Viberg