Vem är hon

Från den första dagen. Den första sekunden. Från kvadreringsreglerna till en virvelvind av isbitar i magen. Så var det. Dagen hon klev in genom den grönmålade trädörrens karm, förändrades hans värld och därmed förpassade allt annat till det oviktiga och triviala. Den färglösa lärarinnans presentation och uppsyn tedde sig löjlig och omöjlig att ens försöka ägna någon uppmärksamhet vid sidan av denna varelse. Från den dagen fanns en fråga i hans liv. En enda fråga som genomsyrade dag som natt. En fråga han aldrig skulle få svar på; Vem är hon?

Till synes skridande tog hon sig till bänken framför honom och satte sig ned. En doftpust av nytvättat hår nådde honom och han förbannade sin bänkkamrats existens. Så till den milda grad hade hennes gestalt förändrat honom. Förvånat men okontrollerbart märkte han hur frustrerat, nästan vansinnigt aggressivt, han iakttog sina klasskamrater då han märkte att även de fann det näst intill omöjligt att vika blicken från henne. a + b inom parantes upphöjt i två löstes upp på pappret och bildade hennes profil. Från den dagen var han förlorad.

Man skulle kanske kunna tro att en sådan upplevelse inte kan toppas. Troligast skulle vara att känslan snarare avtar och att han redan nästa dag skulle tvivla på sitt minnes kapacitet inför de häftiga känslor som fattat tag i honom så plötsligt. Rimligt vore att han skulle tolka det som att sinnet överdrivit. Istället var det dock så att känslan förstärktes för var gång han kände hennes närvaro. De gånger hon var borta, vilka var upprörande många, fick han ofta migrän och kände att livet saknade mening. Många gånger gick han hem, skoldagarna kändes omöjliga att hasa sig igenom utan henne.

De dagar hon var där kände han sig fulländad. Hon sade inte så mycket men när hon väl tog till orda lyssnade alla. Hon hade talets gåva, det gick inte att förneka. Den honungslena rösten var som en förbjuden, stillsam viskning i hans öra. Det låg så mycket visdom i hennes ord. Som om hon levt ett helt liv redan vid sjutton års ålder. I klassen blev hon direkt omtyckt, såväl av studenter av det manliga som det kvinnliga könet.

Hon tycktes ha förmågan att dra människor till sig genom sin blotta uppenbarelse. Och trots hennes blygsamma sätt och milda framtoning fick hon, på det mest märkliga sättet, de alla att känna sig trygga och värdefulla. Hennes ljuva öga tycktes vaka över klassen. Det var helt enkelt omöjligt att ogilla henne.

Hennes ord var så klara, men samtidigt utvalda och försiktiga. Kanske till och med självcensurerade, tänkte han för sig själv. Han kunde urskönja att där fanns så mycket mer. Så mycket outsagt och kvävt. Bakom varje litet ord i form av en droppe tyckte han sig se ett helt hav. Hans hjärta kved av lidelse då han insåg detta. Hennes mörka, glänsande ögon bar på en hemlighet. Och för var dag som gick förvandlades hans nyfikenhet inför detta alltmer till sorg, då han insåg att han aldrig skulle få veta vad som gömde sig bakom den strålande blicken. Det hände att han förbannade sig själv för att ens försöka. Men viljan att veta mer fanns fortfarande där, som en första instinkt från den där dagen.

Han beundrade henne och förundrades över henne. Hennes agerande verkade så moget att han ibland kände sig tvärsäker på att hon måste vara äldre än dem. Hennes fullkomligt ljuvliga yttre kunde inte sättas ålder på. Han förbryllades av hennes utomjordiska utstrålning. Hennes ohämmade, totala dragningskraft. Allt som tiden gick ställde han sig oftare frågan; Vem liknar hon? För i hennes anlete kunde han finna de mest smickrande dragen från samtliga människor han kände. Hon var skönheten och kärleken, och likväl var hon lyckan. Det förstod han snart.

Men vem var hon? Frågan han först var så fast besluten att finna ett svar till hade med tiden format ett eget svar i hans huvud. För honom var hon allt det goda hos oss alla. Och så kom det sig att hennes väna men blyga framtoning gjorde att de inte ens samtalade någon gång, annat än med blickar. Trots hennes älskvärdhet lyckades ingen ta sig igenom fasaden. Minst av allt han, som mer än alla andra trånade efter att få veta. Istället för att fråga skapade han en teori om att hon var mer än dem, hon var upphöjd.

Förargligt att hon nu sitter där, ännu en dag tvingad att stanna hemma för att ta hand om det som modern lämnat. En liten pojke ligger i sin säng och gråter medan solen går upp. Hon kom inte hem kvällen innan, mamman till henne som själv inte känner sig så upphöjd. Hon sitter på det kalla, sterila golvet med armbågarna utmattat lutade mot sängkanten. Försöker, och lyckas nästan, kväva gråten och hopplösheten. Flyttlådorna står ouppackade vid hennes sida och väntar på ett mirakel. De väntar på att få frigöras från den ständiga flykten, och bördan de ideligen tvingas utstå. Hon kramar det lilla livet och viskar hoppfulla, utnötta ord i hans öra om att allt kommer bli bra.

Hon tänker på honom, i bänken bakom, med blicken som lugnar men läpparna som aldrig tycks tala. Märkligt hur många konversationer de haft utan att ett ord har yttrats mellan dem. Ofta har hon sett drag i honom som hon inte riktigt kan placera någonstans, men som känns så väldigt bekanta. Hans leende får henne att känna sig lugn och i hemlighet brukar hon be till stjärnorna (för någonting annat vågar hon inte tro på) att de ska bryta ovanan och låta henne stanna i den lilla staden. Stanna hos honom.

I hela sitt liv har hon sökt efter ro. En plats att bli kvar på. Där hon kan finna lugnet hon alltid längtat till. Kanske är det därför hon har så svårt att sova om nätterna. I mörkret har hon, så länge hon kan minnas, funnit sin fristad. Där finns inga hot, ingen ondska eller rädsla. Precis som i hans klarblå ögon. Om hon för alltid fick tröst i hans ögon skulle hon inte behöva gömma sig i natten. En tår faller ned på det skrynkliga lakanet då hon tänker på hur hon tycks vara dömd att leva i avstånd till honom. Vem är han? Tänker hon men finner frågan fånig. För henne är han en främling, men samtidigt allt. Han är drömmen personifierad av en ny tid, och ett nytt liv. Hans nyfikna men blyga blick är det sista hon tänker på innan hon utmattat somnar bredvid sin lillebror.

Författare:

Publicerat

Dela: