Verklighetsflykt

Verklighetsflykt.


För en stund verkade Pods spontana idé fungerat, men efter att ha vänt ryggen till den täckta gropen och tagit ett tjugotal steg i riktning mot byn hördes en stigande morrning. Pod sneglade över sin axel och drog samtidigt en pil från sitt koger och drog bågsträngen i samma stund som den tvehövdade katten med ett utdraget fräsande kravlade sig upp på alla fyra.

Med en grov svordom tog han sikte på det huvud som fortfarande var oskadat. Pod funderade ifall den slagit sitt ena huvudet vid fallet ned i gropen eller kanske den skadat sig när han tippat ett ton grus efter den landat. Tankarna virvlade fort runt men nu fanns det inte tid att grubbla för katten kröp ihop och den snärtande svansen som rörde sig fram och tillbaka viftade upp vägdammet. Den samlade sig för ett anfall och från dess bröst hördes ett ljud som liknade en retad 250 kilos humla. Kattens otålighet växte allt mer för var sekund som gick, nu klöste den i marken för att visa sin styrka och sina vapen. Svarta långa klor, stora som jaktknivar skrapade djupa fåror i den stenbelagda vägen.

Med en blandning av hat och vaksamhet i blicken, kröp den sakta närmare sitt byte. Ilsket stirrade Pod tillbaka, fullt medveten om att det gjorde katten mer aggressiv men också mindre uppmärksam. De dreglande käftarna visade stora tänder som utkämpat många strider före denna, snart skulle de bita och slita i en ny kämpe och få sin blodtörst släckt för stunden. Pod backade inte en tum, istället siktade han in sig på att avlossa denna pil och att därefter dra sina båda yxor och gå i närstrid med en förhoppningsvis svårt skadad katt.

- Kunde du inte ha lugnat dig tills jag gått min väg! frågade han katten sarkastiskt. Det skulle ju sparat oss en massa tid och smärta, eller hur?!

Munnen flinade men ögonen behöll sitt kalla sken. Hela mannen var nu redo att utkämpa en hård och grym strid, det var han eller katten och inte hade han tänkt att sluta sina dagar som whiskas substitut. Med ens lät han pilen flyga mot sitt mål, den skada som uppkom var oerhörd. Pilen trängde rakt in i det högra ögat på det oskadade huvudet. Katten försökte klösa bort det onda men knäckte pilen på hälften och lyckades dessutom trycka in återstoden ännu mer i huvudet, som nu hängde slappt utan vare sig styrkan eller vildheten som den nyss visat prov på. Pod dröjde inte det minsta, detta var hans sätt att kämpa, detta var den utstuderade taktiken som vanligen ledde till ett förkrossande nederlag för motståndaren och en livsviktig seger till honom själv. Det huvud som fortfarande levde högg efter den snabbfotade unge mannen som vigt duckade undan attacken. De snabba uppföljande anfallen av de båda tassarna med utspärrade klor blockerades med hjälp av yxornas baksida, så risken att de skulle fastna i kattens tassar var obefintlig.

Med ett snabbt språng hamnade Pod på kattens sida där huvudet var dött, här var han utanför kissens synfält och tvingade fram en spontan vridning för att avsluta denna korta och brutala strid. Strax innan Pod påbörjade huggen, så mötte han de av smärta gulgrönt lysande ögonen. Han kände genast igen blicken hos ett desperat djur som endast ser döden som befriare. Första hugget slog av underkäken från sidan jämns med dess fäste, nästa attack fastnade i kattens bastanta tinning. Nu hördes ett gurglande läte och det forsade blod ut i på marken mellan de båda krigarna. Det tredje och avslutande hugget sänktes ned via halsen, vars kluvna ven började spruta ut mörkt rött blod i en pulserande takt, ända ner till bröstkorgen nådde yxan av Pods kraft.

När den kraftiga hjärtmuskeln brast formligen exploderade det plågade djurets framdel och Pod själv var nu täckt av slem, blod och inälvor. Men det var ännu inte över, för hela katten hade ramlat över honom vid det avgörande hugget. Tyngden av kissen pressade luften ur Pods lungor, desperat försökte han knuffa undan det döda djuret men armarna låg korsade mellan honom och den livlösa klumpen. Stanken från blodet och det frilagda innanmätet var kväljande, vilket försvårade andningen ytterligare. Till slut genom att gå upp i brygga på ena axeln, lyckades Pod att med sitt knä pressa det tunga kadavret åt sidan och rullade undan till motsatt håll.

Tillfredställelsen var stor när han kunde ta ett djupt andetag och ge frisk luft till de hårt ansträngda lungorna. Han reste sig mödosamt och blicken sökte i omgivningen efter eventuella hot. Allt var lugnt och stilla, flugor var det enda som gav ljud från sig men för säkerhets skull flyttade han den döda katten till gropen och tyckte att det ändå var lämpligt att ha grävt en sådan djup fälla.

Nu skulle han bara, längre hann inte Pod förrän ett motbjudande läte hördes bakom hans skrivbordsstol. Kvickt som ögat snabbsparade han sin position och bytte aktivt fönster på skärmen.

- Vad sa du, undrade Per-Ola Davidsson och snurrade runt för att se på sin kollega som störde honom i ett sådant viktigt skede.
- Hänger du med till Waynes Coffey upprepade Joakim sin fråga. Jag bjuder idag!

Joakim vände på klacken och började gå mot hissen för att vänta in sin spelgalne kollega. Det var inte första och definitivt inte sista gången som han skulle upptäcka hur Per-Ola försummade sitt jobb framför spelandet.

Den korta lilla stund som Per-Ola hunnit försvinna in i datorns värld hade i verkligheten varat sedan han anlänt till sin arbetsplats på försäkringskassan. Tre timmar var rätt omfattande tid, som snarare skulle ha ägnats till att hjälpa olika personer med deras ekonomiska situation eller kämpa med att skapa drägligare tillvaro på arbetsplatser som skapade halvt invalidiserade människor. Men det är ju en världslig sak när man för första gången besegrat den tvehövdade katten, efter två månaders spelande så hade det faktiskt lyckats.

- Javisst, Vi tar en långlunch idag, eller hur? Jag känner för att fira lite, flinade Per-Ola och sträckte sig efter sin skinnjacka samt mobiltelefon och småsprang för att hinna med hissen. Han hade redan börjat fundera på hur svårt motståndet på nästa nivå skulle bli och vilken taktik som borde fungera.

Skriven av: Hardy