Vi är här nu, säger bertil Bertil och Bertil

Telefonen ringde för ett par timmar sen, det var Maja Granit. Maja Granit är en mycket känd och berömd arkeolog som bland annat hittade kraniet efter kommunalrådet i Ramnäs, Tore Löjligh. Det var en häpnadsväckande upptäckt som fick stora rubriker i Kopparbergs Journalen, han har tappat huvudet förr sägs det, och de trodde han satt inne.
Hon var också med och grävde fram en man som gått ner sig i kärleksträsket. Han räddades till livet genom sexualupplysning och ljusterapi.
Men som sagt, hon ringde för ett par timmar sen och vill ha hjälp av Bertil och Bertil och mig. Det var något stort på gång sa hon. Jag talade om att vi har egna spadar och det tog hon som något mycket positivt. Maja Granit och några arkeologer till kommer hem till oss för att ge oss besked om vad som gäller och hur vi ska gå till väga. Det ska verkligen bli spännande.

Bertil och Bertil och jag sitter i tvåsits soffan hemma hos mig. I tresits soffan sitter arkeologerna Maja Granit och hennes man Sten Granit. En annan man går fram och tillbaka i rummet och röker pipa. Det är den berömde franske arkeologen och psykologen, Jacques Bergamott. Han talar svenska utan brytning, men han är ju född i Eskilstuna av franska föräldrar. Han kan tala 40 språk flytande och det är inte illa av en man som bara varit i Norge.
De vill ha hjälp med utgrävningen av den sjunkna staden Ior som förmodas ha sjunkit för 30 000 år sen. Platsen där den ska finnas är hemlig, jag kan inte tala om vart vi ska för den oärlige arkeologen och tillika skurken Nikodemus Fnöske är också ute efter staden Ior, men han är ute bara för att förstöra så han kan - med sponsrade pengar från Anderssons Livs i Spånga – bygga ett gigantiskt varuhus i åtta plan. De ska sälja kläder, mat, lyxartiklar, stereo, video, tv, vitvaror, ja allt man kan tänka sig plus lite till och mer än det. De ska också ha caféer med hembakt bröd och restauranger med mat från Lisas Catering. Priserna på allt ska ligga på rimlig nivå i förhållande till dagens marknadskurs. Alla varor kommer även att läggas ut på deras egen hemsida på Internet så om man har ont om tid kan handla det man vill ha och få det hemkört gratis. Man ska också kunna beställa mat och fika och få det hemkört.
Hemkört får man hämta själv i specialavdelningen som ska ligga i källaren. Tala med Nische Annerschon på telefon 070-123456789101112-6 eller maila: snissche @ konjaq.nä för mer information.

Jacques Bergamott kommer fram till mig och läser vad jag skrivit.
- Hm. Säger han och tar pipan ur munnen. Vi måste starta vår expedition tidigt i morgon bitti och därför beordrar jag att vi går och lägger oss.
- Lägga oss nu? Klockan är ju bara halv tolv och vi ska snart äta lunch! Utbrister fete Bertil.
- Jaså, jaha? Säger Jacques Bergamott. Vi får väl hitta på något annat då! Men vi måste lägga oss tidigt så vi orkar upp tidigt, vi ger oss av redan kvart i.
- Kvart i vaddå? Frågar jag.
- Kvart i vad som helst bara det är mörkt. Jag har tappat timvisaren på klockan. Det spelar väl ingen roll bara vi åker iväg i morgon bitti. Säger Jacques Bergamott irriterat.
- Måste vi åka i morgon? Kan vi inte åka nu? Frågar långe Bertil.
Jacques Bergamott kliar sig i huvudet.
- Det har jag inte tänkt på, men nog kan vi väl åka nu?! Säger han.
Vi samlar ihop oss och tar med det nödvändigaste, det vi behöver alltså. Vi går sedan ut till arkeologernas Jeep och sätter oss i den. Jacques och Maja sitter i framsätena och vi andra sitter i bak. I bagageluckan finns allt som behövs för en utgrävning. Vi är spända men vid gott humör, det här betyder inte bara mycket för oss utan även för konsumföreningen som i många år hävdat att i staden Ior ska ha funnits en konsumbutik som sålde datumrelaterad mjölk.

Jacques svänger ut på stora vägen och kör vant och säkert. Och säkert är att jag inte berättar vart vi kör, ty detta är mycket hemligt.
Vi har kört många mil när vi upptäcker att vi är förföljda av en länsbuss, vi måste skaka av oss den. Jacques ökar hastigheten till 72 kilometer i timmen. Bussen hänger fortfarande med. Den närmar sig med stormens hastighet. Den hinner i fatt oss. Den kör om. Den svänger av snabbt framför oss. Maja skriker av skräck. Bussen stannar på en hållplats och släpper av och på passagerare. Vi pustar ut. Skönt att den höll tidtabellen exakt. Vi slipper skicka arga insändare till tidningar och klaga på att bussarna aldrig håller tiden. Det sparar vi tid på. Vi har bråttom.
Vi är återigen förföljda, den här gången av Nikodemus Fnöske och hans otäcka medbrottsling, den italienska superskurken, Vittorio Castello. Jacques kör i 150 kilometer i timmen men skurkarna hinner upp oss. Jacques ökar hastigheten ytterligare. Vi kör ifrån dem. Vi svänger snabbt in på en parkeringsplats. Vi rusar ur bilen och snabbt och effektivt lackar om den. Skurkarna kör förbi och tittar på oss. De ser förvånade ut. De fortsätter framåt. Vi pustar återigen ut. Det kunde gått illa, men med mod och handlingskraft klarade vi oss undan.
Vi kan nu köra i lugn och ro och koncentrera oss på kartan för att hitta en väg som är lämplig.

Efter timmar av hård körning stannar vi för att äta kvällsmat på Ågrens Pub. Vi äter med god aptit pannkaka med sylt och dricker massor av mjölk. Det är så himla gott att vi är tvungna att begära påfyllning och receptet på pannkakan.
Märta och Stina, nej förlåt, mätta och stinna ska det vara, lutar vi oss tillbaka och dåsar. Långe Bertil reser sig upp efter två timmar. Han töjer sin långa kropp, sträcker armarna mot taket, böjer sen knäna och släpper en brakskit så det ekar i lokalen.
Vi blir utslängda.

Det är nästan midnatt när Jacques svänger in på en liten skogsväg. Hela bilen gungar av det ojämna underlaget, Jacques saktar farten, vi kryper i 10 kilometer i timmen. Ett par mil i den oländiga terrängen kommer vi ut på en stor jämn vildvuxen plats. Jacques stannar bilen. Vi stiger ur och sträcker på oss.
Vi har hittat platsen där Ior låg en gång i tiden. Vi tänker slå läger.
- Å nej, inte den här gången! Utbrister Läger och försvinner ur vårt synfält. Månen är full och lyser starkt, och den lyser upp hela skogen.
Vi hoppar ner i våra sovsäckar för vi måste sova. Morgondagen blir jobbig då vi ska gräva fram staden.
Jag blir ruskad till vakenhet av Maja som viskar till mig:
- Frukosten är klar.
Jag krånglar mig ur sovsäcken och går till frukostbordet, där de andra redan sitter.
- Godmorgon, säger de, har herrn sovit gott?
- Jodå, svarar jag.
- Vi har grävt fram nästan hela staden medan du sov, sömntuta.
- Vad är klockan? Frågar jag.
- Fem i halv! Svarar Jacques.

Staden är liten, med åtta villor, fyra hyreshus, ett sjukhus, en affär, apotek, en fabrik och en bondgård och en byggnad som är tillhälften utgrävd, den ser ut som en skola.
Det är en skola. Skolverket ringde precis och sa det.
Med gemensamma krafter får vi fram den sista byggnaden - skolan.
Trötta men nöjda sätter vi oss på en sten och fikar.
- Nu tar vi hand om det här!
Vi vänder oss om. Det är Nikodemus Fnöske och Vittorio Castello. De skurkarna! De hittade oss. Fy bubblan!
- Vad tänker ni göra? Frågar fete Bertil.
- Vi tänker jämna staden med marken, svarar Nikodemus Fnöske.
- Det kan ni inte göra! Protesterar Maja Granit.
- Detta är en värdefull kulturskatt. Säger Sten Granit.
- Ja, och snart ska kulturskatten bytas ut mot ett köpcentra! Säger Fnöske och skrattar så han tappar andan. Jag slår honom i ryggen.
- Tack. Säger han till mig.
- Ni kan inte göra så här, det är ett kulturarv som måste skyddas till varje pris. Säger Maja Granit.
- Räcker det med 10 000 kronor?
- Ja i så fall.
Maja tar pengarna och sin man och sticker med elva bussen. Vi vinkar efter dem.
- Vad säger ni nu då era knoddar?
- Ja, vad ska vi säga? Undrar Jacques.
- Vi måste stanna och slåss för denna kulturskatt, säger fete Bertil.
- Ha, hur ska du kunna slåss, din fettbula! Säger Fnöske och skrattar torrt.
Han skulle inte sagt så. Fete Bertil är förbannad och går fram till Nikodemus Fnöske och ger honom en spark på knät. Fnöske hoppar på ett ben och håller händerna på det onda knät.
- Ooooaj aj aj, helvete vad ont det gjorde. Din förbannade degklump!
- Ska du ha dig en smäll också, din mögelost? Säger fete Bertil till Vittorio Castello.
- Neej! Svarar han och skakar på huvudet.
- Ge er iväg nu. Säger jag.
- Nej det gör vi inte, jag har betalat 10 000 kronor för denna stad och den är min eller Anderssons Livs menar jag. Säger Fnöske.
Det är sant. Efter överläggningar kommer vi fram till att staden är deras men vi vill gärna spatsera lite i den urgamla staden och vi får en timma på oss. Det är en fin stad. Välbevarad. Vi går in i en affär och tittar, den är tom, all mat har väl ruttnat. Fete Bertil hittar en tom mjölkförpackning, den är datumstämplad, bäst före december 31258 fkr. Står det. Där ser man.
När vi går ut från affären skrapar långe Bertil bort sand och gammal lera från neonskylten.
Stollige Gunnar heter affären. Konsumföreningen hade fel, tyvärr.
När vår timma gått blir vi bortkörda från platsen. Jacques är moloken och ledsen när han kör därifrån. Vi vänder oss om och ser hur stora maskiner jämnar staden med marken. När vi kommer upp till stora vägen är affärscentrat klart för invigning. Vi möter massor av köpsugna människor.
- Vad ska jag nu göra? Frågar Jacques.
- Du kan väl ta semester, säger jag.
- Ja! Det ska jag göra, ta semester. Jag ska åka till Rivieran och ragga brudar. Ja ta mej fan!
Han hoppar på Rivieraexpressen som susar förbi.
Vi vinkar efter honom.
- Ja, du Bertil, säger långe Bertil till mig, det ser ut som vi får ta Jeepen och köra hem.
- Nej, jag har fått smak för det arkeologiska. Jag hann inte gräva så mycket för att ni inte väckte mig och det vill jag råda bot på nu. Det ska verkligen bli skönt att få arbeta lite. Finns det någon plats vi kan gräva på? frågar jag.
- Arbeta? Sa du arbeta, är det det vi har gjort, varför sa ni inget! Oj oj oj vilken klåda jag har på kroppen! Långe Bertil är upprörd och vrider sin kropp för att komma åt klådan.
- Lugna dig. Säger fete Bertil.
Långe Bertil sliter av sig skjortan.
- Ser ni om jag fått eksem? Frågar han oroligt.
Fete Bertil går fram till långskånken och hypnotiserar honom.
- Du har inte arbetat och när jag räknar ner har du glömt att du hållit i en spade. Säger han lugnt och övertygande.
- Varför står jag i bar överkropp? Frågar långe Bertil när han vaknat.
- Du blev lite varm, säger fete Bertil.
- Jaha, ska vi åka så jag får göra en utgrävning? Säger jag.
Vi kastar oss in i Jeepen och drar iväg. Långe Bertil kör som alltid. Under en timmes tid letar fete Bertil och jag efter en bra utgrävningsplats, vi vrider och gungar våra huvuden som ugglor bakom bilens sidorutor.
- DÄR! Skriker jag.
Långe Bertil tvärnitar bilen på en gång, som går upp till en röd stuga. Jag ber honom parkera lite avsides så bonden kan komma fram med sin traktor. Sagt och gjort.
Jag plockar ur de nödvändigaste redskapen för min utgrävning. Bertil och Bertil vill inte gräva. Vi går ut på en stor öppen plats. Bertil och Bertil lägger sig på gräskanten och dricker apelsinjuice.

- Har du hittat något än? Ropar fete Bertil till mig då jag grävt en timma.
Jag håller upp vad jag hittat.
- Här har jag en knippe morötter och framför mig har jag potatis, rödbetor och kålrötter.
Bertil och Bertil tittar på varandra, nickar och skrattar lite.
Jag gräver vidare så svetten sprutar omkring mig. Jag hackar spaden i något hårt, ljudet är metalliskt. Jag blir nyfiken och ju mer jag gräver fram av föremålet blir jag allt mer spänd och förväntansfull på vad det kan vara. Det bubblar i mig och känslan är den samma som när man håller på att skrapa fram en storvinst på en Trisslott, händerna skakar och man tror inte att det är sant.
Hela föremålet är nu framgrävt, men vad är det? Jag ropar till mig Bertil och Bertil.
- Vet ni vad det här är? Frågar jag dem.
De går runt föremålet och granskar det noga men de vet inte heller vad det är.
- Det kan vara ett UFO. Säger fete Bertil.
- Jag hämtar bonden. Säger långe Bertil och går iväg.
Bertil och jag sätter oss och väntar på att Bertil och bonden ska komma.
Nu kommer de, jag visar bonden vad jag fått fram.
- Vad i helvete?! Har du grävt fram min varmvattenberedare, din idiot! Säger bonden.
- Vattenberedare? Så tokigt! Säger jag.
- Varför har du grävt ner en varmvattenberedare i ett grönsaksland? Frågar fete Bertil.
- Det ska ni inte bry er om era idioter, jag får väl gräva ner vad jag vill!
- Är du inte lite sjuk i huvudet? Frågar jag.
- Nej, vadå då?
- Man gräver väl inte ner varmvattenberedare så långt från huset, säger jag.
- Gör man inte? Frågar bonden.
- Det gör man inte! Säger jag.
- Jag gräver väl ner vad fan jag vill ditt fultroll! Säger bonden.
- Kallar du mig fultroll, bonde! Säger jag.
Nu jävlar ska han få. Jag boxas mot honom och har ett högt tempo på fotarbetet.
- Stå still så jag kan slå. Säger han.
- Kom igen nu. Säger jag.
- Aldrig! Jag slåss inte med nån som studsar som du! Men jag kan utmana dig på schack.
Han börjar tröttna. Jag slår honom, han faller bakåt.
Bonden sätter sig upp, han ser dimmig ut.
- Jag är matt. Säger han.
Vi lämnar honom där och åker hemåt till våra familjer. Det var inget roligt att gräva när det spårade ur så fullständigt. Jag som tyckte att det var så roligt i början, men bonden förstörde alltihop. Så kan det gå.

Väl hemma gick vi till våra respektive familjer för att umgås en stund innan nästa äventyr som kommer att bli mycket spännande och lite otäckt.

Vi hörs snart igen.
Bertil och Bertil hälsar.

Ps. Glömde tillägga att när vi kom hem så väntade Vittorio Castello på fete Bertil och lovade honom stryk och betalt för gammal ost. Fete Bertil som kan ha ett väldigt hett humör tar helt sonika och viker ihop Vittorio Castello i flera lager och brer ut honom på ett smörgåskex och slukar allt i två tuggor. Smaklig måltid sa vi. Han rapade ljudligt. Ds.




Författare:

Publicerat

Dela: