Vi är på väg, sa fete Bertil

Vi sitter i väntrummet hos den berömda parapsykologiprofessorn och siaren Dan Efther. Vi behöver hans hjälp hur vi ska gå tillväga i fallet med spökhuset på blå kullen. En kvinna ringde mig i förra äventyret och bad oss att lösa mysteriet med just spökhuset på blå kullen.
Det är ett gammalt obebott hus byggt 1952 och de sista som bodde där var familjen Adamsson som hastigt och olustigt tvingades flytta på grund av hemska spökerier.
Bertil och Bertil och jag är vana vid farligheter och kvinnan, som presenterade sig som Sigrid von Silfvertuta, tyckte att vi i det här fallet passade bra. Vi antog oss fallet och nu sitter vi här i väntrummet.
- Det är eran tur. Säger en liten kort tjock kvinna med små runda platta glasögon.
- Okej, säger vi och går in till den berömde siaren.
- Ni är väntade. Säger han och ber oss sitta ner.
Vi går igenom fallet med honom och han ger oss goda råd. När vi är fullproppade med information rullar vi ut till parkeringen.
Vi hoppar in i den väntande taxin, den var visserligen inte vår men den var väntande och det räckte som skäl.
- Kör till flygplatsen. Säger jag.
- Ska ske! Svarar föraren.
Han kör oss snabbt till flygplatsen och ett plan av märke Cessna Extra Diving Safe GLT. Vi betalar taxin och ger chauffören dricks. Vi hoppar in i planet.
Långe Bertil sitter vid spakarna. Han har aldrig kört ett flygplan förut så det dröjer innan han kommer på hur han ska göra för att få upp oss i luften. När vi väl är uppe går det som på räls. Äntligen på väg till spökhuset på blå kullen.
När vi flugit i tre timmar hör vi en röst i högtalarna.
- Flygledartornet till okänd flight, kom.
- Ja, hej vi är på väg till spökhuset på blå kullen.
- Ge oss era koordinater.
- Koordinater? Viskar jag till långe Bertil, vad är det?
- Jag tror att det är ett halsband med pärlor.
- Vad ska de med det till?
- Jag vet inte.
- Ursäkta, men vi har inga koordinater, men går det bra med ett armbandsur? Frågar jag
- Vad pratar du om? Vad är er position?
- Längst fram vid spakarna.
- Är ni över några hus eller fält?
- Ja, det händer.
- MEN NU?
- Nej.
- Där ligger det blå huset! Utbrister fete Bertil.
Långe Bertil kastar ut komradion genom fönstret. Han sänker farten och landar på en åker. Vi hoppar ur och springer i promenadtakt mot det blå huset.
När vi går upp för gången till det blå huset, börjar det att blåsa kraftigt och himlen öppnar sig, regnet öser ner. Det blev plötsligt natt. Ugglorna hoar. Det knirrar och knarrar i det inte alls jättegamla huset. Det är en skrämmande känsla. Jag ringer på dörren. En storvuxen man med yvigt hår och farligt utseende öppnar dörren. Vi mäter honom, 265 centimeter lång är han.
- Öh. Säger han.
- Vi är Bertil Bertil och Bertil. Säger jag, vi ska hjälpa Madame von Silfvertuta.
- Mitt namn är Lurk. Vi har väntat på er.
Han visar oss in i hallen. Vi klär av oss allt utom kalsongerna. Vi vill inte verka för intima.
- Men så bra att ni kunde komma. Säger en ung och jätteläcker fotomodell i minimal bikini.
Vi snubblar fram hastigt och ramlar ihop i en hög framför henne. Vi reser oss och borstar av varandra.
- Åh, åh Madame von Silfvertutte....stammar jag fram och kysser henne intensivt på armen.
- Nej då. Jag heter Carolin och jag är bara med som utfyllnad.
- Det är jag som är von Silfvertuta. Säger en liten krokig käring som sitter i en gungstol. Jag blir besviken men vi går fram till den gamla damen för att presenterar oss. Jag torkar av munnen på hennes arm.
De hade tagit sig in i huset för att möta upp och ge oss information.
- Vi går in i köket. Säger von Silfvertuta.
Vi möter en liten gubbe.
- Det var en ynklig karl. Säger fete Bertil.
- Ja, det är Lurk. Säger von Silfvertuta.
- Lurk? Men han är ju nästan tre meter lång. Säger jag.
- Inte när han har lågskor på sig, då är han 1,68. Säger Von Silfvertuta.
- Jag måste ha lågskor på mig när jag går ner i min källare. Säger Lurk med basröst. Annars slår jag mig i magen och då är det faktiskt inge roligt.
Vi sätter oss vid köksbordet. Lurk kommer in med allehanda, men den har vi läst. Han tar ut den och kommer tillbaka med hallonsaft och de underbaraste kvinnor jag någonsin sett.
- Skärp dig Lurk! Ryter von Silfvertuta.
Han kör ut kvinnorna och serverar kanelbullar istället.
- Ska inte du ha något att äta? Frågar von Silfvertuta Lurk.
- Nej, jag blev mätt när de kom. Säger han och pekar på oss. Han skrattar falskt. Vi stämmer honom, efter det skrattar han porlande.
- Han ska alltid göra sig rolig när vi får främmande. Säger von Silfvertuta.
Lurk tar fart från hallen och slänger sig på mage i köket.
- Åhej, säger han varje gång han kommer in.
Han tar sån plats i köket för att han är så lång. Vi ber honom sluta.
- Okej! Säger han glatt. Han sätter sig på golvet och tar fram en trumpet. Snart ljuder Gotländsk sommarnatt genom hela huset. Vi kan inte koncentrera oss. Fete Bertil går fram till Lurk och pressar ner trumpeten i halsen på honom.
- Djä djick att fjå nejr dejn utajn bjedövningj! Tutar Lurk fram.
- Ja. Sa vi.

Madame von Silfvertuta berättar för oss om spökerierna. Hon tror att det är den gamla skolvaktmästaren som håller till i huset. Men det kan också vara hennes magsår som spökar.
- Vi får se i natt, vid tolvslaget. Kastar jag ur mig.
Vi hör konstiga ljud. Vi ryser.
- Nej du Lurk, nu lämnar vi farbröderna ensamma så de får ta hand om spöket. Säger Madame von Silfvertuta.
- J-a m-a-mm-a. Svarar han i korta tonstötar.
De lämnar oss på obestämd tid.
- Får vi behålla Carolin? Frågar jag.
- Jag vet inte, hon är ju med som utfyllnad, men hon kan väl stå där så länge. Säger von Silfvertuta.
- Det får hon gärna göra. Säger långe Bertil.

Klockan 00.00 aktuellt datum ringer det på dörren. Jag går för att öppna.
- Tjenare, jag heter Oliver I Olija och jag vill komma in.
- Varför?
- Jag vet inte.
- Om du inte vet varför du inte vill komma in så får du gå härifrån.
- Ja, ja okej då. Han lommar iväg.
- Jag trodde att det var spöket. Säger långe Bertil där han sitter högst upp på bokhyllan.
- Det är spöket, men han vill skoja med oss. Om vi struntar i honom kanske han ger sig iväg. Säger jag.
- Nu måste vi plocka upp all vår utrustning så vi är beredda, hm, låt mig se vad vi har här..hm en spökröst. Vem kan den tillhöra? Säger fete Bertil.
Ja vem kan den tillhöra. Vi lyssnar.
Hej det är jag som är spökrösten, det är den kursiva stilen du ser här och det är alltid jag som pratar då den visas. Jag heter ............
- Titta spöket! Skriker fete Bertil.
- Åh, fy fan! Säger spökrösten och försvinner i en båt byggd av Wahlund & Söner på Sockerkajan.
- Jaha, då blev vi av med honom. Säger jag.
- Hittar du något mer i väskan? Frågar långe Bertil.
- Jag har hittat massor av grejor vi kan använda privat. Här till exempel, en Chinese Girl med tre hål och vibrationsdämpare. Säger fete Bertil.
- Då ska jag ha den. Säger långe Bertil.

Det börjar bli kallt, spöket är på gång. Vi klär oss. Saker börjar flyga omkring, de ökar i hastighet. Snart är det ett inferno med flygande saker och bultande i väggar och tak. Vi tycker att det är obehagligt. Vi är handfallna utom fete Bertil som rusar ut i köket för att baka bullar, hoppas det blir med kanel.
Det blev med kardemumma, det får duga. Vi fikar och funderar hur vi ska driva ut spöket utan att få Hem- och Villaföreningen på oss.
Fete Bertil slår näven i bordet och utbrister:
- Nej nu får det vara nog!
- Vadå? Frågar jag med munnen full av en halv bulle.
- Äsch, jag kände bara för att säga så.
Vi slappnar av.

En ljus skepnad i skepnad av en ung kvinna svävar fram till fete Bertil.
- Får jag lov? Säger skepnaden med en djup basröst som får håret att resa sig och gå ut.
Fete Bertil blir lite blyg men vi propsar på att han ska dansa och då gör han det.
Herre gud vad de dansar. Det är vals, hambo, schottis, galopp, jenka och snurr, alltihop i en osalig blandning.
- Ho, ho nu är gubben svett. Säger fete Bertil och tar en klunk ur ölglaset.
Stämningen på danspalatset är härlig, jag dansade med en varulv som hette Linda, hon var från Västerås sa hon. Långe Bertil dansade med en rasande fart. Orkester för denna celebra kväll var ingen mindre än Lill-Svennes från Storuman.
- Jag vill ha lite sex, snälla. Säger Carolin till mig.
- Jag har inte tid med dig nu, jag har spanat in ett snyggt spöke där borta och henne ska jag ha!
- Men........Säger Carolin.
- Sätt på dig bikinin för sjutton, de stirrar ju på oss!
Jag dansar bort mot det läckra spöket. Helt plötsligt blir allt som förut. Klockan är 03.30 och vi måste vänta ända till midnatt för att få lite roligt igen.
- Det är väl fan typiskt! Utbrister långe Bertil.
Vi gråter.
- Men ni kan få ha roligt med mig. Säger Carolin.
- Usch, vad hon är jobbig. Säger jag.
- Ja, det är hon. Säger långe Bertil.
- Nu håller du dig i skinnet Carolin, förstår du?
- Ja, jag förstår. Säger hon.

Jag tänker på vad Madame von Silfvertuta sa till oss då vi satt vid köksbordet.
”ni får under inga som helst omständigheter gå in i den garderob som har gul dörr.”
Det gjorde vi ändå. Vi bryr oss inte vad hon säger. Men det var nog ett misstag, för något hände med oss. Vi muterades. Långe Bertil muterades till en trattkantarell och fete Bertil muterades till en hamburgare med allt tillbehör. Själv klarade jag mig ganska bra, det enda som hände med mig var att jag blev klarsynt och hade svar på allt.
Fete Bertil och långe Bertil formades och muterades om vartannat, de såg ut som lerfigurer som ändrade form och färg ideligen.
Det var ett skådespel utan dess like.
Plötsligt slog det mig! Jag hade glömt något! Jag rusar ut ur huset och skyndar mig till Konsum där jag mötte upp min fru, vi skulle ju storhandla. Vilken tur att jag kom på det så där helt apropå. Min fru hade glömt inköpslistan men jag visste redan vad vi skulle ha och framme vid kassan sa jag summan av allt innan kassörskan hann knappa in varorna.
Jag betalade den förvånade kassörskan och lämnade allt bakom mig. Mina vänner är viktigare.

Framme vid huset började det återigen att storma, regna och bli midnatt, det var en skrämmande känsla men jag visste redan vad som skulle hända, ingenting undgår mig numer.
Inne i huset sitter fete Bertil och långe Bertil i soffan och tittar på tv. Det är ett program om spöken, jag bryr mig inte om att titta på det, jag vet redan vad som ska hända.
Jag sätter mig i fåtöljen och stickar ett par grytlappar i väntan på spöket. Det tar inte alltför lång stund innan det kommer inrasslande med kedjor och allehanda rekvisita. Spöket är långt och har stripigt hår, vid sidan går ett litet förvirrat spökfår som inte vet om det ska säga bä eller bu.
- Säg bu du. Säger jag till fåret.
- Tack farbror Bertil. Säger fåret.
- Vet du vad jag heter?
- Ja...
- Hur?
- Genom han som skriver, det står ju där. Titta själv!
Vi läser igenom papperen och allt står där.
- Tack fåret. Säger jag.
- Äsch, det var så lite så.
- Gå hem till dig nu.
- Ja, det ska jag göra. Min familj väntar på mig, det är så jobbigt att bara dyka upp i såna här konstiga berättelser helt oförberedd. Man har faktiskt rätt till ett privatliv även om man är i jour.
Fåret rusar hemåt.
Jag går fram till spöket.
- Ja, du herr spöke. Spelet är slut.
- Vilket spel?
- Det olympiska!
- Jaha.
- Jag vet vem du är.
- Jaså?
Jag sliter av spöket kläderna, kedjorna, hatten och strumporna men jag låter honom behålla kalsongerna, han håller dem i handen.
- LURK?! Utbrister Bertil och Bertil i en samstämmig kör, ledd av ingen större än Kjell Lönnå.
- Varför spökar du? Frågar jag.
- Jag vet inte, jag kände för det bara.
- Jag har kommit på en annan sak också, ha!
- Vad då?
- Det här huset finns inte, det är bara bluff.
Helt plötsligt står vi på bara backen. Det finns inte det minsta spår av något hus eller ens en uppfart.
- Åh, nej, programmet som var så bra! Utbrister fete Bertil, nu får jag aldrig veta hur det går för de där tre gubbarna som är i ett spökhus. Det var så spännande.
- Ja det var det faktiskt! Säger långe Bertil.
- De såg så konstiga ut gubbarna, en var jättelång och en var så liten och jättetjock och den tredje hade normal kroppsbyggnad men han var inte klok. Skrattar fete Bertil fram.
- Det kommer kanske i repris. Säger jag.
Lurk börjar steppa och sjunga en improviserad visa.
Vi ber honom sluta med dumheterna.
- Okej. Säger han.
- Var är Madame von Silfvertuta? Frågar jag.
- Hon har åkt till Kanada för att handla björnskinn. Svarar Lurk.
- Men vart ska jag ta vägen då? Undrar Carolin.
- Gift dig med Lurk, säger jag.
Det tyckte de båda var en mycket bra idé. Jag agerade präst och vigde de tu till ett som blev tre, jag vet inte hur det gick till men bara som i en explosion hoppade Lurk ur skorna och delade sig på mitten.
Vi alla tittade på den halva som låg på backen och vred sig som en mask. Plötsligt poppade det till som ett popcorn och ut kom en liten gubbe.
- Hejsan! Sa han.
- Hej! Sa vi.
- Jag heter Slark och är Lurks latente tvillinghalvbror, ja vi är halvbröder för vi är så små.

Detta slutade lyckligt. Jag hann viga ett par till innan vi sa adjö. Slark gifte sig med Carolins syster Carola som bara dök upp och ville ha en man.
De levde lyckliga i alla dagar och på nätterna var det ett jävla hålligång, om ni bara visste. Oj oj oj!

Bertil Bertil och jag vandrar mot solnedgången, lågmälda och hungriga.

Ännu ett äventyr är över och vi är på jakt efter fler. Vi klarar allt och lite till. Behöver ni hjälp så säg bara till.

Fete Bertil pissar i en sjö.
- Det var som en droppe i havet. Sa han.
- Jaha. Sa vi.


SLUT!

Skriven av: Mats Henriksson