Vikingar - Inledning

-Min vän,....! Underströk han än en gång där de satt mitt emot varandra i det stora slottsköket. -Luta dig mot mig. Lita på mig.
I skenet av ett fladdrande stearinljus och den flämtande spiselden, lutade hon sig framåt, över det grova träbordet, mot honom. - Blunda, sa han, med blicken djupt begravd i hennes. Blunda med ögonen för att kunna öppna själens seende.
Han tog hennes huvud mellan sina händer och masserade sakta hennes tinningar. Han talade till henne i ett mycket behagligt tonläge, viskande men kraftfullt, som fick henne att vaggas in i tryggheten han önskade ge henne.
- Våra värdsliga lekamen kan inte hindra våra själar att mötas i samförstånd såsom de gjort många gånger tidigare och, min dyra vän, kommer att göra igen och igen under olika förhållanden, på olika platser, i olika tider. Jag har fått förmågan att komma ihåg det du bara kan förnimma och jag vill berätta för dig om våra tidigare möten. Men först... han slutade att massera tinningarna... vill jag på det enda sättet jag kan komma på, ge dig en ömhetsbetygelse, den enda i detta livet. Min själ vill krypa ur skalet och möta din själ, för en omfamning som varar så länge vi lever här. Han lutade sig lätt framåt mot ett underbart ansikte och kysste henne försiktigt och ömt. Hon öppnade hastigt ögonen i förvåning och rädsla men slöt dem sedan för att ta emot hans ömhet och själ. De få sekunder som gick kom för dem båda att bli den mest laddade stund i hela deras tillvaro. Deras själar möttes, verkligen, i en himmelsk omfamning för att bekräfta varandra evig samhörighet. Båda två förstod just då att det kroppsliga tillståndet bara var en hållplats och en läroperiod i själens långa vandring mot ett högre tillstånd och medvetande. Båda två förstod vikten av att leva på detta kroppsliga plan för att lära sig något nytt. Båda visste att de för evigt var förbundna med varandra. Om det har funnits ögonblick som har kallats förtrollade så var detta ögonblick det allra mest förtrollade någonsin och för evigt. De satt en lång stund och lät stunden vara övermäktig allt världsligt. Så sa hon med vän, varm stämma, en stämma som kunde få Kung Bore att ge vika:
-Berätta för mig nu, är du snäll. sa hon. -Jag vill veta om mina förnimmelser kan bli till hågkomst. Berätta om oss.......min vän.
Så börjar han berätta om världar hon aldrig sett och epoker hon inte trodde funnits. Han berättar för henne, igenom hela den långa vinternatten i det stora slottet, i Skottland, om tider långt före det 1600-tal de lever i, och om tider som skall komma. Han, narren, berättar för henne, prinsessan. En otänkbar kombination i vilken epok som helst, men själen är blind där världen sätter gränser.

Skriven av: Torsten Larsson