Vilhelm 1

Prolog:

(Johan Stenlund, 10 år, berättar):
- Det vore nästan som en dröm, men det har hänt på riktigt.
Men en del är nog kanske en riktig överdrivning, trots allt.
Fast man kan ju aldrig veta om sådana saker, som händer oförklarligt, här i livet.
Och nu ska jag berätta från första början hur det hela började:

En decemberdag fann jag ett litet gammalt trasigt svart fotoalbum på ett antikvariat i Fauske.
Jag var och hälsade på hos min morbror, som bor därborta i Fauske, och jag gick in i samhället för att köpa någonting till julklapp åt min kusin Lisa, och det var några dagar kvar till julafton.
Min kusin Lisa älskar att läsa allt från stora kärleksromaner till små pekböcker för minstingar.
Men låt oss gå tillbaks till berättelsen istället.
På pärmens framsida stod det i grå silverpenna “Tilhör fjösenissen Vilhelm 1995'.
Den hade nog tillhört en pojke som hette Vilhelm, men kunde nog inte ha varit en tomtenisse, utan en vanlig pojke som hade skrivit dit det för att det skulle nog kunna locka en köpare att köpa den pärmen.
Jag förstod inte vad det menades med det där, jag började att öppna boken och där såg jag i början ett svartvit fotografi med en lång tioårig pojke med svart hår så att man inte kunde föreställa sig det.
Det kunde jag inte alls begripa, utan jag tittade vad han hade på sig för något på kroppen.
Han hade på sig en skjorta och ett par byxor med hängslen på.
Jag tittade på den andra sidan och där såg jag en pyssling som var så liten att han t.ex. fick hoppa nerförtrapporna när han skulle ner i hallen.
Men det märkvärdiga var att jag aldrig förstod det heller då, utan jag fortsatte vidare med att bläddra.
Efter att jag hade sett en man, en kvinna, två andra pojkar och en flicka så fick jag syn på en familj, en tomtefamilj.
Där fanns pappan med långa yviga håret och skägget, och modern med det krulligaste håret som bara tomtar kan ha, och en tomteflicka med svart hår.
“Svart hår?” tänkte jag mycket förvånad för det såg ut som om hon var en syster till den där Vilhelm.
Just då kom ägaren till antikvariatet och frågade om vad jag ville köpa.
Han var omrikng 20 år, men han hade en käpp bredvid sig och då kunde man nästan tro att han var sextio år.
- Jag vill köpa det här albumet, sa jag och visade det för ägaren.
Då såg han på fotoalbumet blev han fundersam, mycket fundersam.
Men just då hörde han hur tevattnet kokade och bråttom att springa in till köket och ställa undan den en liten stund.
- Vill du komma in i köket och fika lite? frågade han mig sedan.
Just då började magen att gorma och jag sa:
- Ja, det vill jag gärna göra.
Då gick jag in i köket.
Han hade tagit fram ett glas lingonsaft till mig och en kopp te till sig själv.
Vi satt och åt och drack och pratade lite i tio minuter ända tills jag frågade honom:
- Varför blev du så fundersam då såg den här?
- Vadå för nåt? frågade han för han var mitt i sin andra, kanske tredje tekopp.
Han ryckte sitt huvud så häftigt att teet, som var i koppen, for rakt ner på hans ljusbruna skjorta och spillde ner den.
- Det gör ingenting, sa han. Jag brukar byta ut skjortan varannan dag. Men kan du upprepa det där du sa till mig?
- Jag undrar just varför blev du så fundersam när du såg på det här albumet?, frågade jag igen och visade honom albumet.
Han tog snabbt albumet ur mina händer och öppnade den.
Efter en liten titt i albumet så stängde han den och frågade:
- Vill du höra på en berättelse?
- Ja, svarade jag.
Då tog han upp ur fickan en pipa och ur den andra tog han fram lite tobak.
Han satte i tobaken i pipan och satte igång den med en tändsticka.
Ur den första fickan (där han drog upp den där pipan och tobaken) drog han upp en röd luva och den kastade han till mig.
Jag satte på mig den utan att han hade sagt något om den luvan och plötsligt började jag krympa.
Det gick så snabbt att jag fick hålla mig i bordskanten för att inte ramla ned och slå ihjäl mig.
- Vad hände? frågade jag när jag hade kommit upp på bordet.
Jag var mycket förvånad över den här saken, för det hade jag inte varit med om förut.
- Jo, du satte på dig en tomteluva. Med det ska nog en människa aldrig göra i hela sitt liv, för annars blir den, som sätter på sig luvan bli lika liten som en tomtenisse, sa ägaren.
Då tog jag av mig den och lika fort som jag krympte, så växte jag tillbaka till min vanliga storlek.
Men då föll jag av bordet och ramlade ned på golvet.
Aj, vad det gjorde ont i baken. (Jag minns att jag fick blåmärken i baken efter det där fallet.)
- Okej, sa ägaren, nu ska jag berätta historien om den där Vilhelm.
Så blåste han ett djupt andetag och blåste ut rök från pipan.
Istället för att den skulle försvinna så började den att visa bilder och ägaren sade:
- Nu ska du få höra på historien om Vilhelm som blev en tomtenisse.

(Nu ska ni kära läsare också få läsa berättelsen om den sörnorska pojken Vilhelm som blev en tomtenisse.)
















Kap. 1 Om Vilhelm och dom andra.

Vilhelm Hans Kristian Eriksen var en lång och smal trettonårig pojke, och han var som en riktig snäll liten pojke, men många ansåg att han hade ett litet fel.
På huvudet hade han brunt hår.
( - Men på fotot hade han svart hår
Han gillade att driva med folket som bodde däromkring, men speciellt att retas.
Elak och dumdristig var han också.
Många hade hört talas om Vilhelm och hans elakheter, men ingen visste hur det började.
En del visste ju att han och hans lillebror hade framgångsrika föräldrar som inte hade tid att vara hemma hos sina barn, förutom på semestern och sånt där.
Pappan var den framgångsrike författaren Johan Stein Eriksen som skrev om vad som helst, förutom barnsagor eller påhittade saker. (Men senare började han med det.)
Modern däremot var en mycket berömd konstnär som hette Ada-Maria Eriksen som reste runt i hela Nord och Syd-Norge, också i Syd och Nord-Sverige.
Men speciellt hade hon utställningar i Nordland fylke och i Lappland landskap, eftersom hon kände sig hemma då.
“Landskapet i Norge och Sverige är nästan likadan, men det är ju också olika på ett eller annat sätt”, hade hon sagt för en tidning en gång i tiden.
Hon hade varit elev hos sin egen mor, Laura Finnskog Eriksen, sedan 8-års åldern och sedan studerade hon på konstskolorna i Oslo, Trondheim, Umeå och Stockholm.
Fadern däremot, var lite tankspridd omkring sig, för när han höll på en med en ny bok så glömde han bort sin egen deadline, alltså den sista dagen han skulle skicka in sin bok på bokförlaget.
Många gånger fick nämligen man nämligen dra ur honom boken för att den skulle ges ut.
En gång hade bokförlaget frågat honom om han kunde göra en barnbok och de fick kalla handen.
(- Kalla handen? frågade jag.
- Han ville inte göra det, sa ägaren.)
Hans barnsliga fantasi hade olyckligtvis förstörts genom ungdomsåren och han hade aldrig riktigt hämtat sig ur den som vuxen man och som författare.
Vilhelm och hans 11-årige lillebror Jostein bodde egentligen i Norges huvudstad Oslo, då deras föräldrar inte var så upptagna, men varje gång i december fick nämligen både pappan och mamman fara bort.
Först skulle pappan till Karasjok och ha konferens med NRK Sámi radio, den norska sameredaktionen, om en del saker som ingen människa har fått höra talas om, och sedan skulle han till Sverige och signera sin senaste översatta bok på bild- och bokmässan i Göteborg.
Mamman däremot skulle på en grupputställning med några konstnärer från Bodö, Fauske, Fredrikstad och Kristiansund, eftersom de träffades en gång i tiden på en konstskola i Trondheim.
Då skulle han och Jostein bo hos faster, farbror och deras två barn i ett slags greveliknande hus i en by, som stod precis på kommungränsen mellan Saltdal och Fauske.
Hans faster Johanna var den gulligaste faster som man kunde tänka sig, men ibland kunde hon bli arg och det var på grund av att Vilhelm hade gjort något ofog.
Men däremot var hans farbror Johan Helmer August, fabriksarbetare bördig från Sverige, mycket sträng med Vilhelm.
Dom hade två barn, en pojke och en flicka.
Pojken hette Kjell och flickan Karin.
Kjells namn hade fått efter en av fasterns numera framlidna favoritförfattare och konstnär Kjell Aukrust och Karins namn efter, enligt farbrodern, Karin Larsson (fru till den svenske konstnären Carl Larsson).
Där fastern, farbrodern, barnen och båda kusinerna bodde hade man inte så värst mycket kontakt med byn, men ibland stack man utanför byn, till Rognan, för att köpa mat, för där finns det inga mataffärer där.
Dom bodde tillsammans i ett stort hus med en ladugård och i ladugården fanns det två kor, två hästar, två får, getter och grisar där.
Av sin faster fick Vilhelm smeknamnet 'Gurin'.
(- Gurin?, frågade jag.
- Ja, hans faster tyckte att han skulle kallas så, sa ägaren.
- Men den tomtenissen du tänker på finns ju som bok och film.
- Javisst, men han kallades så tolv år innan boken 'Gurin med reverompa' av Kjell Aukrust kom ut. Fast han var nog mer lik Nils Holgersson när man tänker efter.)
Inuti huset fanns det många salar, sovrum, toaletter, ett kök, ett vardagsrum och en vind.
På vinden fanns det massor som man kunde leka med, men dit fick man inte gå så värst ofta.
(- Varför då? frågade jag.
- Jo, för där bodde en pyssling, sa ägaren.
- En pyssling?
- Javisst.)
Pysslingens namn var Lilletott.
Det kanske inte var ett så passande namn för han, men det var lätt att komma ihåg och han tyckte om det.
Lilletott var så liten att han fick nämligen hoppa nedför trapporna när han skulle ner.
Ett ungdomligt ansikte hade Lilletott, men han var 105 år gammal och inget skägg hade han.
En svart hatt, en grön kavaj, gröna byxor och små svarta skor hade han på sig.
När han kom ner såg det så roligt ut för han var liten och mycket snäll, men ibland kunde han bli arg och hitta på saker som kunde vara bra att hämnas med.
Och en gång hade Vilhelm tagit pysslingen runt om midjan och tagit honom till trappräcket.
Vilhelm hade lagt pysslingen på trappräcket och puttade på pysslingen, så att han skulle få mer fart.
Men den trappan var inte som en vanlig gångtrappa. Nej, då. Det var en stor palatstrappa (jag vet inte vad dom kallas för, så jag kallar dom för palatstrappa) som man inte hade sett maken till.
Pysslingen skrek efter han:
- HJälpokldskjlsv kjfdlk jdkjf mnjkf!
(Han sa detta på pysslingspråk, men jag ska översätta det för er:
- Må Hin får tak på DIG!)
(Med Hin menade han med djävulen själv.)
Sedan satte sig också Vilhelm på ett trappräcke och det bar iväg.
För honom var det roligt, men för pysslingen rena avskyvärda karusellen som han hade upplevt på små folksmarknaderna i sin ungdom.
Sedan kunde han kasta ut pysslingen ut i snön och sedan låsa dörren
Så elak var Vilhelm.
(- Men när blev Vilhelm en pyssling? frågade jag.
- Det ska jag komma till, sa ägaren.
Han satte på mig tomteluvan och jag blev liten.
Orsaken var, sa han:
- Han blev en tomtenisse, inte en pyssling.
- Okej, sa jag. Kan du göra mig stor igen?
- Javisst.
Och han tog av mig tomteluvan, jag blev lika stor som förut.
- Snart ska jag berätta mer, sa han och rökte pipa en lång stund.

(Om detta mina vänner fortsätter i nästa kapitel.)

Skriven av: Adde