Vilhelm 3

Kap. 4 En hemlighet som nu blir upptäckt av Vilhelm.

Det hade gått två dagar till och Vilhelm utegångsförbud var upphörd.
Nu var han mer försiktig, men nu hade han blivit nyfiken på en sak som han brukade se iblend om kvällarna.
Det var två stycken skuggor som gick där ute och dom var lika stora som pysslingen.
Han blev så rädd att han gömde sig under täcket och somnade sedan. Av skräck.
Men på morgonen brukade han vara så försiktig och snäll att man höll nästan på att tappa hakan.
Som ni redan vet var han mycket nyfiken och han hade upptäckt en sak som han hade aldrig upptäckt.
Pysslingen och Jostein hade blivit mer eller mindre hemlighetsfulla och tystare.
Förut var Jostein en pratkvarn som pratade jämt, men nu hade han blivit tystare.
Och den andra saken var att pysslingen hade börjat att ära mer och mer gröt.
Men han blev aldrig tjock.
- Hur kan det ha blivit så där? tänkte han. Det här måste jag undersöka.
Senare på dagen gick han till Jostein och frågade vad det var som hände.
Men Jostein sa:
- Ingen aning.
Och utav detta fick han ingen mer fakta av Jostein, utan han gjorde det på sitt eget sätt.
Han skulle smyga sig upp till vinden nästa morgon och ta reda vad det var som hände här.
Den kvällen gick han och la sig mycket tidigare än förut.
- Jag hoppas att jag får se var dom går med gröten, tänkte han och somnade.
Nästa morgon var han tidigt uppe, satte på sig kläderna och gick till köket för att äta frukost.
Alla dom andra såg att han var snäll och god, men ingen visste om vad han hade tänkt ut.
Sedan kom pysslingen och han sa:
- God morgon, allihopa!
- God morgon, sa alla.
- Jag vill ha gröt idag, sa han.
- Lika mycket som vanligt? frågade fastern.
- Javisst, sa han.
Då ställde sig Jostein upp och sa:
- Kan jag få gå från bordet?
- Javisst, sa fastern.
Han tog gröten i sina armar, pysslingen på ryggen och så bar det iväg från köket.
Då ställde sig Vilhelm upp och frågade:
- Får jag också gå från bordet, snälla?
- Javisst, sa fastern.
- Tack, sa han och gick sin väg.
Nu gick han uppför trappan, igenom korridoren.
Han var så tyst att Jostein och Tummetott märkte inte ens det.
När Tummetott tittade bort mot där Vilhelm hade han gömt sig bakom en kinesisk kruka.
- Visst kommer det bli en bra dag? frågade Tummetott.
- Javisst, sa Jostein. Jag hoppas att tomtarna tycker om detta.
- Tomtarna? tänkte Vilhelm. Har det flyttat in tomtar hit? Det måste jag undersöka.
Men då såg han att Jostein hade krympt.
Och plötsligt förstod han att pysslingen hade förtrollat ett tystnadsplikte åt Jostein.
- Om han sa någonting till jag så hade krympt, tänkte han.
Nu öppnade pysslingen vindsdörren och han sa:
- Kom in du.
Tummetott blev förvånad och han frågade mycket mistänksamt:
- Har du berättat om detta för Vilhelm?
- Nej då, sa Jostein. Jag måste ha sagt den där trollformeln som gör en liten.
- Nåja, sa pysslingen. Nu går vi upp till vinden med gröten.
Då gick dom upp till vinden och Vilhelm smög fram till vindsdörren som höll nästan på att stängas igen.
Han satte ett ben mellan dörren och öppnade dörren mycket försiktigt och sedan gick han in, stängde den lika tyst som förut.
Vilhelm gick uppför trappan och stannade då han hörde små röster.
Rösterna var små, men på ett hemlighetsfullt sätt.
Och ett ljus kom från skorstenen.
- Jag måster titta närmare på detta, sa han tyst för sig själv.
Han smög sig fram till skorstenen och såg till sin förvåning tre stycken tomtar, Tummetott och sin lillebror.
- Det här måste nog vara en dröm, tänkte han. Dom spelar kort.
Korten såg ut som en kartongplatta för dom.
Och då tomteflickan Fia nös sa Vihelm:
- Prosit.
Han höll för sin mun och tänkte:
- Aj som Karlsson. Nu har jag avslöjat mig totalt. Vilken kalkon.
- Tack, sa Fia. Men vem var det som sa prosit?
- Inte jag, sa tomtepappan.
- Inte jag, sa tomtemamman.
- Inte jag, sa Tummetott.
- Inte jag, sa Jostein.
- Men vem var det då? frågade Fia.
- Atjo, nös någon.
Alla tittade upp och såg...........
- VILHELM! skrek alla som andra.
- Nu sprack min undersökning, sa han. Jag måste fly.
Men Tummetott trollade bort trappan och nu fanns det ingen flyktväg.
Det såg hopplöst ut, men plötsligt såg han hålet. Hålet i taket som tomtarna hade gjort för många dagar sedan.
Han tog ett långt hopp och hoppade upp genom taket.
Fia hoppade också och tog ett mycket hårt grepp om hans ena ben.
Och det var nog inte ens en bra flyktväg.
Taket var mycket halt och han halkade ned från taket och landade på en mycket mjuk snöhög.
Då ställde hon sig framför honom och hon sa:
- Nu har du gått för långt. Och jag ska ge ett straff för att du var dum mot alla dom andra här runtomkring.
Hon slängde en halsduk runt hans hals och hon sa nu mer allvarlig:
- Detta är den första fasen i förvandlingen. Fas två inträffar inom ett dygn.
Hans farbror och faster hade hört detta och gick ut på gården.
Farbrodern såg honom i snöhögen och han blev rädd.
Fastern svimmade i en snödriva.
Dom trodde att han hade blivit så tokig av farbroderns straffar, så han ahde nog tänkt att ta livet av sig.
Farbrodern väckte upp fastern och tog sedan Vilhelm i famnen.
Dom gick raka vägen in till huset och tände på en brasa i spisen. (Dom hade en vedspis.)
Fastern gjorde varm choklad till dom tre.
Och där satt dom och drack varm choklad, och hade det mysigt.
Då kom Karin in och frågade:
- Vad är det som har hänt?
- Vilhelm har råkat ramla i sjön, ljög hans farbror för sin dotter. Jag fick nämligen rädda han från att drunkna.
- Men du då mamma?
- Jag råkade ramla ned i snön då jag åkte skidor, ljög fastern.
Då gick hon därifrån utan att begripa ett dugg av vad dom sa.
Man måste ljuga ibland för sina barn om det har hänt något hemskt.
När hans hade tagit sig en slurk av chokladen upptäckte hon en sak.
Hans bruna hår hade blivit svart och han hade fått på sig en halsduk som var röd och vit-randig.
- Har du färgat håret? frågade hon Vilhelm.
- Nej då, sa han. Varför frågar du det?
- Du har så svart hår.
När hon sa 'svart hår' blev han förskräckt, hoppade upp från stolen, gick in i hallen och tittade på håret.
Det var förvandlingen som hade börjat verka.
Han hade blivit en decimeter (tio centimeter) kortare.
- Hjälp, tänkte han. Jag kommer att bli en tomtenisse.
- Just det, sa en röst.
Han tittade bort och där stod hans lillebror och tittade mycket mystiskt på honom.
- Varför, Jostein? Varför?
- Du har varit så dum med alla och mot alla, så nu ska du få smaka på din egen medicin.
Då gick Jostein uppför trappan och skrattade.
Senare den kvällen var han mycket rädd för att han skulle bli en tomtenisse inför sin farbror och faster.
Men som tur var blev han ju inte det den kvällen.
När han gick och la sig var han mycket lugn och somnade mycket snabbt.
Fast han hade glömt fas två av förvandlingen.
( - Nu är det så spännande att jag kan nästan kissa på mig, sa jag.
- Gå på toaletten, sa ägaren och visade mig till toaletten.)

( Fortsättningen kommer i nästa kapitel och då har det något med Vilhelm.)











Kap.5 Vilhelm har blivit en tomtenisse.

(Nu hade jag gått och kissat, och nu började ägaren att berätta igen, och den här gången var det spännande.)

Nästa morgon vaknade Vilhelm mycket tidigt och funderade om han skulle gå upp ur sängen och be om ursäkt till alla.
Vad det än kostade så skulle han bli snäll utan att han skulle bli en tomtenisse.
Men när han skulle gå upp så tyckte han att täcket hade blivit större än förut.
Han ramlade rakt ned på golvet och allt snurrade runt i hans skalle.
Allt var större än han.
Vilhelm trodde att tomtarna hade gjort världen större och att han var lika stora som dom.
Och det värsta som han upptäckte var att hans kläder, som låg på en stol, var borta.
Det enda som fanns på stolen var tomtekläder som kunde passa honom.
Han satte på sig dom och tittade i spegeln.
Spegeln var en gammal barockspegel från Sverige.
Där stod en tomtenisse lika stor som han och nissen gjorde allt likadant som han.
Han tog av sig tomteluvan och satte på sig den igen, den i spegeln gjorde likadant
Då förstod han att fas två av förvandlingen hade gjort detta, och tomtenissen i spegeln var han själv, men mindre och mer lik en tomtenisse.
Hans luva var stor och röd, som tomtar brukar ha på sig.
Och i samma stund öppnades dörren, och nu var han faktiskt rädd.
Han sa till sig själv.
- Tänk om det är någon av min kamrater, eller faster, eller någon annan som vill göra narr av jag.
Men det var vare sig varken fastern eller hans kompis utan det var tomtenisseflickan som kom in och hon frågade:
- Är du redo?
- För vadå? frågade han.
- För att vara en tomtenisse.
- Måste jag vara det? Kan ni inte bara ge mig kok stryk med ris?
- Usch. Det ska jag inte göra. Och dessutom är det dumt att ge unga stryk. Du måste få uppleva själv hur det känns att vara någon annorlunda än du själv. Eftersom du tycker om att göra 'nissestreker' så kommer du nog inte att må illa av att vara tomtenisse ett tag.
(- Vad är 'nissestreker'? frågade jag.
- Det är som ett busstreck, alltså då man skojas med någon, sa ägaren.)
Jostein kom in och sa:
- Rätt åt dig. Du var hela tiden dum med jag under resan hit upp.
- Gå och lägg dig, din lille skit, sa Vilhelm.
Då tog Jostein sats och knuffade ner Vilhelm på golvet.
- Nu får du känna dig hur det känns att vara mindre än du, sa han sedan och gick ut ur rummet.
- Bryr dig inte om honom, sa hon. Du kan göra 'nissestreker' mot han sedan.
Vilhelm sa ingenting, utan han ställde sig upp och gick ut ur rummet.
- Nu måste jag försöka att bli en människa igen, sa han mycket tyst för sig själv. Men hur?
Han stod där och grubblade en lång stund på hur han skulle bli stor igen, men då märkte han inte att hans kusin Kjell hade kommit och tagit ett grepp om hans kropp.
När han blev klämd, så förstod han att någonting var galet, han tittade därbak och fick syn på hans kusin och han skrek:
- Släpp mig, dum dumma snorvalp!
Men Kjell gjorde inte det, utan han ställde Vilhelm på trappräcket och till sist sa Kjell:
- Ajöss, din dumma galosch.
- Så får du inte säga till din storkusin, sa Vilhelm argt. Visserligen är jag liten, men jag kommer alltid att vara din storkusin.
Och Kjell tog ett språng och gav Vilhelm en knuff, han for raka spåret nedför trappan.
Han slutade inte fara tills spåret tog slut och han ramlade rakt ned med överkroppen i en vas, nedre kroppen med benen sprattlade så mycket att man höll nästan tro att det var en bläckfisk som hade fastnat där.
Fastern kom och såg två stycken ben dingla uppe i luften.
Hon tog upp benen och upptäckte till sin största melankoliska fasa att det var Vilhelm, fast mindre.
- Vad har hänt med dig då? frågade hon.
- Kalciumbrist, skojade han.
- Nej du, sa hon. Jag går inte på det där gamla tricket igen. Nu ska vi gå och äta lunch.
- Åh boy, sa Vilhelm och gick in i köket. Vad blir det?
- Gröt, sa hon.
- Åh nej, sa han. Jag dör av av den där ridgrynsgeggamojan.
Vilhelm tyckte inte alls om gröt, utan han ville bara ha någonting annat än gröt.
Men hans bror, som hade kommit in i köket, sa motvilligt:
- Du måste börja äta gröt nu, när du har blivit en tomtenisse.
- Åh, sa han och tjöt.
Hur mycket än han sa att han inte ville ha gröt så fick han ändå gröt.
Hans farbror hade staplat upp två stycken jättetjocka böcker, så kallade lexikon, på Vilhelms stol, för nu var han så liten att han inte kunde sitta vid ett bord längre.
- Vilhelm går inte från bordet förän han har ätit upp gröten.
- Men det tänker jag ändå inte göra, tänkte han.
- Ta dig luvan och vantarna, sa fastern. Det kan bli kletigt.
Och han tog av sig luvan och vantarna och han började att leka med maten, men då sa farbrodern:
- Ät nu och sluta att leka med maten.
Men Vilhelm var smart han, för han låtsades om ingenting.
Då hoppade han mycket, mycket tyst från stolen, så tyst att dom inte hörde det.
Han tog en pall, smög sig fram till skafferiet, ställde den framför skafferidörren, öppnade den mycket tyst.
Nu hade han gjort det kokta fläsket stekt.
Dörren gnisslade så mycket att hans farbror hörde och han sa:
- Låt bli gotterierna, Vilhelm! Det är inte fredag eller lördag.
Han famnade om Vilhelm och försökte att dra i honom.
Men nu var det så att Vilhelm hade blivit sju gånger starkare än en vanlig människa, han tog ett hårt grepp om skafferihandtaget.
- Vad är det har för häxeri? frågade hans farbror. Du är starkare än jag.
- Va? frågade Vilhelm. Är jag?
Och han släppte taget om dörrhandtaget.
Farbrodern och Vilhelm ramlade baklänges, for rakt på bordet, en gröttallrik for rätt in i Vilhelms ansikte.
Han tog bort tallriken från sitt aniskte och han såg rätt arg ut.
- Nu kommer han att trolla, sa Karin. Vi kommer att bli små.
Men istället för att bli arg, så började han att slicka bort gröten från sitt ansikte och han sa sedan:
- Detta var nam-nam, sa han.
Han tog en sked och började att äta gröten.
Sedan så sa han:
- Jag vill ha mer.
- Okej, sa hans faster och gav han en ny portion gröt.
Han åt upp den andra protionen också.
- Vad var det jag fick i mig att jag inte tyckte om gröt.
- Det var för att du brände dig på läpparna den första gången du prövade att äta gröt, sa en kvinnoröst.
Det var Fia som hade kommit ner för att se om allt var okej med Vilhelm.
- Hur visste du det? frågade han.
- Pysslingen berättade mig det, sa hon. Kommer du?
- Javisst, sa han. Får jag gå nu?
- Jadå, sa hans faster. Du kan gå nu.
Och så gick han och Fia ut från köket.
Nu hade hon ett allvarligt samtal med farbrodern, kusinerna och Vilhelms bror.
- Kom ihåg nu att ni ska vara snälla med han, sa hon.
- Varför då? frågade Jostein.
- Ja, varför då? frågade Karin.
- Han har varit så elak med oss andra, sa Kjell.
- Och retat andra, sa farbrodern.
- Det är därför jag vill att ni ska vara snälla, sa fastern. Han må vara dum och elak, men han är ändå min snälle Vilhelm. Jag vill att ni ska hjälpa han med att han ska bli snäll och god, men framför allt att han ska bli människa igen. Förstått?
- Ja, sa alla dom andra.
Men pysslingen Tummetott hade smygit sig ned till köket och tänkte:
- Ack, ack, det där blir inte lika lätt som hon har trott.
Det skulle visa sig att han hade rätt, som alltid.

( Fortsättning följer i kapitel 6.)

Skriven av: Adde