Vill leva. Verkligen

Hon hade det alltid med sig. Ett sorts ständigt tryck över bröstet, en ständig värk i hjärtat, en ständig klump i magen, en ständig yra i huvudet. Det var något hon aldrig kom ifrån, hur många slag hon än tog emot, hur mycket blod som än rann.
Hon hade det medfött.
Precis som alla andra.
Men hon som många med henne lärde sig aldrig riktigt att kväva det. Om det berodde på att det inte fick plats i henne eller om hon bara var för svag, visste hon inte. Även om hon tusentals gånger hade blivit sagd att det var det sistnämnda. Men det var hon som svämmade över när stormen rev, inte de. Det var hon som då inte fick plats i sin kropp med allt som den innebar.
Hud sprack, ögon öppnades till det yttersta och det överblivna från hennes kropp strömmade i form av varm syra ut ur hennes mun. Om igen blev hon tömd, renad från allt det som tvingats in i henne. Allt det som inte fick plats.

Hon går på de gator som ingen annan gått på förr. Hon ser in i skyltfönster där dockor aldrig satt sina plastiga fötter. Hon går in i mataffärer där skuldbeläggande ögon aldrig öppnats. Hennes kropp är hennes och något annat vore helt bisarrt.
Hon blundar.
Öppnar ögonen igen.
Hon går nu på gator där hon med blicken ner i marken måste trängas med andra. Hon sneglar upp mot skyltfönster fyllda av plastiga medsystrar. Går förbi mataffären med skuldebeläggande blickar i ryggen. Hennes kropp är hennes men ändå helt främmande.

Hon vet att alla andra har dagar som dessa, men det är bara de med henne som vet hur det är att ha dessa dagar som liv. Att ha ett liv fyllt av dessa dagar. Hur uppfylld man är, hur allt rinner över. Hur uttömd man blir, hur totalt tom man är. Efteråt, efter stormen. Och det är bara de med henne som inser att det ändå har ett syfte. Det spel de deltar i, ett spel på liv och död. Deras död, men framförallt deras liv.

För hon, och de med henne, vill leva. Det vill de verkligen. De vill inte dö.
De vill bara ändra lite på utgångsläget.

Skriven av: Jenny Hellgren