Vindens Härskarinna

Vindens härskarinna.

Det var varmt inomhus. Jag satt i hoprullad i en av de nya stolarna min pappa köpt då mamma stack, det var samma dag det började blåsa. Jag var rädd för vinden, när den rev i träden och viskade med sina röster, ljusa och gälla eller mörka och låga. Jag borde egentligen skämmas.

När min mamma lämnat oss blev allt annorlunda. Min pappa jobbade 23 timmar om dygnet och min mamma tre. Hon var hemma hela dagarna och pappa hade alltid mat i kylen när han kom hem, han åt alltid ensam för vi andra låg och sov.

Jag hade länge undrat hur de hade träffats, de var så olika. Min pappa var en stor man och arbetsnarkoman medan min mamma var liten och stannade helst hemma hela dagarna.

Han kallade henne ofta vindens härskarinna, för hon kunde spå om det skulle bli oväder.
De dagar hon bestämde sig för att hänga ut tvätten så blåste det alltid lite lagom, så att kläderna torkade snabbare, och de dagar då jag var bebis och dom gick ut och hade picknick så var det vindstilla. Om hon hade migrän så stormade det nästan alltid. Hon var Vindens härskarinna.

Min rädsla för vinden kom efter at jag tittat på filmen Twister. Filmen där en jättetornado drar fram. Ingen vet om min rädsla förutom jag.

När dom bråkade innan mamma stack så stormade det alltid. Jag vågade aldrig gå ut. En gång tvingade mamma mig ut för att köpa ett paket mjölk. Men jag satte mig på trappan och grät.

Nu när mamma är borta så säger pappa varje gång det blåser, ”Nu är Vish på dåligt humör”
Vi kallade min mamma så, hon hette egentligen Victoria, bara för att det var så vinden lät då hon var på dåligt humör.

Nej, nu måste jag ge mig, jag ska gå ut trots att det blåser. Det är högt från balkongen, det inser jag nu när jag tittar ner. Mitt hår flyger omkring mig. Jag sluter mina ögon. Vinden var härlig, jag var rädd i onödan. Jag gissar att det går i arv. Vinden mojnar men blåser sedan igång med ett mjukt vish!

Jag är också Vindens härskarinna.

Skriven av: Nathalie Andersson