Vinter


Det var en kall vinterdag men solen lös fint mot snön så att det skimrade när man kollade dit. Maya satt bredvid snöhögen på en sten och hade sitt favoritblock i sin famn och ritade, ingen som kände henne visste att hon kunde rita för att det är något hon döljer för andra.
När hon ritar så gömmer hon det så fort någon kommer i närheten och i skolan när dom har bild så låtsas hon vara jätte dålig på att rita för om alla vet det så har hon trott att hon ska rita allt till alla på hela skolan.

Maya hörde inte dom fotsteg som gick bakom trädet som var bakom henne eller dom andetagen personen tog för att hon hade tryckt in sina hörlurar i sina öron och satt på musik som hon tyckte passade bra när hon väl satt och ritade helt ensam.
Hon trodde att hon var ensam tills ena hörluren åkte ut och hon hörde fotsteg och vart lite rädd.
Men sen så försvann fotstegen hon hörde trodde hon iallafall och då fortsatte Maya att rita det hon höll på med.

Det hon ritade var henne själv som stod och kollade på solnedgången med hennes bästa vän som försvann och aldrig hörde av sig oavsett hur mycket hon skicka sms eller ringde honom så svarade han aldrig. Det han inte visste var att han betydde allt för Maya så att när han försvann och aldrig hörde av sig så började Maya lyssna på musik för att kunna tänka på något annat än honom.
Fotstegen som Maya hörde tidigare hade kommit tillbaka och var betydligt närmare än vad det var sist så att hon skyndade att packa ihop sina saker i sin lilla söta väska med en panda på utsidan och stängde den sen och reste sig upp för fotstegen kom bara närmare hela tiden och det gjorde henne rädd så att hon sprang där ifrån, fast hon sprang åt det hållet där stegen kom ifrån och råkade träffa något hårt och ramlade ner på gruset som har börjat kommit fram.

Personen kollade ner på henne och såg lite oroligt mot henne men hon reste sig snabbt och sprang därifrån.
Hon hade ju glömt sin väska på marken och personen tog upp den och började sedan springa efter henne.
Maya hade lyckats hitta ett ställe där hon kunde sitta på en bänk och bara andas ut men sen hörde hon stegen igen och nu så sprang hon åter igen in i personens bröst men var nära på att ramla men den tog emot henne innan hon nudda marken och satte på henne sin väska.
Hon försökte att ta sig ut ur den's grep men lyckades inte och då så kollade hon upp mot personen och såg att det var inte vem som helst utan sin bästa kompis som bara försvann utan att höra av sig.

"Randy" flämtade hon ut och det var det första ordet hon hade sagt sen han försvann och det var 2 år sedan och sedan så började hon skaka och då brast allt inom henne. Hon började att gråta.

Författare:

Publicerat

Dela: