Vinternätter

Det var den största kärleken av alla. Det var den vildaste, vackraste, våldsammaste passionen någonsin, deras lycka var större än någon annan lycka på hela jorden. De skulle alltid vara tillsammans. Det fanns ingenting som skulle kunna skilja dem åt. Ingenting.

- Jag är ledsen. Jag är verkligen ledsen, men det fungerar inte. Jag kan inte hjälpa det, men jag är inte kär i dig längre. Jag har älskat dig mer än någon annan, men jag gör inte det längre. Känslan är borta, det är som om någonting har dött. Jag ville aldrig göra dig illa, men det finns ingenting jag kan göra. Du måste förlåta mig.
Tyst lyssnade hon på den långa raden av klichéer, tyst betraktade hon hans ansikte som var uppriktigt bedrövat, men ändå obevekligt. Hon grät inte, ställde inga frågor, kom inte med några vädjanden. Vad skulle det tjäna till? Tyst reste hon sig, tog sin kappa och gjorde sig redo att gå. Hon sköt omsorgsfullt in stolen till bordet, såg honom i ögonen en sista gång och sade:
- Adjö då.
Hon lämnade lokalen värdigt och utan brådska. Vad i all världen skulle hon ha bråttom till? Livet var över för hennes del. Om hon hade haft några känslor över till det, hade hon kanske skämts över en sådan tanke. Hennes liv kunde väl inte helt och hållet bygga på en annan människa? Jo, så var det. Så hade det blivit. Hon hade upplevt en kärlek och en lycka som varit så stor och fullständig att ingenting annat någonsin kunde bli värt att leva för. Nu fanns det ingenting kvar. Hennes själ var utplånad och ersatt av ett kallt, svart tomrum. Hon rörde sig och andades per automatik.
Hon gick hela den eftermiddagen, och hon fortsatte att gå när det blivit kväll. Hon gick utan att ha något mål, och utan att kunna stanna. Fortfarande grät hon inte. Det var för sent för att gråta. Smärtan hon kände var för stor för att det skulle gå att gråta över den. De få, förvirrade tankar som fanns kvar i henne började så småningom klarna och samlas till ett beslut. Hennes själ var död, genomborrad, stucken till döds av blanka, vassa spjut. Själen var död, och då måste kroppen också dö. Hon hade ingen önskan att stanna kvar i den värld och det tillstånd hon nu befann sig i.
Hennes planlösa irrande upphör, hennes steg börjar riktas mot ett bestämt mål. Hon går mot hamnen. Det är sent i november, mörkt och blåsigt och isande kallt. Det börjar regna just som hon når fram till piren längst bort. Det är ingen där, naturligt nog, med tanke på årstiden och tiden på dygnet. Det är ingen som ser henne när hon anträder sin ödesvandring på de hala stenarna, ingen som ser henne där i mörkret när hon tar ett sista andetag, ett sista avgörande steg, och överlämnar sig åt det svarta vattnet, åt döden och befrielsen.

Han sov inte gott den natten. Han sov i själva verket inte alls, han hölls vaken av skuldkänslor och oro och en gnagande känsla som kunde vara ånger. Kanske var han mitt uppe i sitt livs största misstag. Kanske var han på väg att kasta bort det vackraste och värdefullaste han ägt i sitt liv. Framåt gryningen började ångern kännas tydligare, han började minnas allt det som fått honom att älska henne. Han började fråga sig om det var möjligt att försöka igen, om han ville och kunde be henne om förlåtelse och få en ny chans.
Han hade nästan bestämt sig för att gå till henne när han fick telefonsamtalet.

Den natten var bara den första av många, många nätter som han tillbringade i ett overkligt tillstånd mitt emellan vaka och ett slags ångestfull dvala, som skänkte mer utmattning än vila. Det vore meningslöst att försöka beskriva vad han gick igenom under de veckor som följde på dagen då han, på grund av sin blinda, förhastade idioti, tog död på den enda person han någonsin älskat, och den enda som någonsin älskat honom. Hur han än vände och vred på resonemanget kunde han inte se det på något annat sätt än att han hade dödat henne. Han anklagade och förbannade sig själv utan uppehåll, han sörjde henne besinningslöst, och han älskade henne mer än någonsin nu när han visste att hon var förlorad för alltid. Han skulle ha gjort vad som helst, skulle utan tvekan ha sålt sin själ till djävulen för att få vrida tiden tillbaka och förhindra det fruktansvärda han hade gjort mot henne och mot sig själv. Han skulle ha gjort vad som helst, men det fanns ingenting att göra.
Tre outhärdliga veckor hade passerat, då han började märka att någonting förändrades, någonting hände med honom om nätterna. Vid någon tidpunkt varje natt ökade hans ångest mycket plötsligt och kraftigt, för att sedan avta och nästan helt försvinna. Han blev lugn, hans smärta tonade bort och han tillbringade några minuter i ett tillstånd av frid, nästan lycka, innan han föll i bekymmerslös, drömfri sömn. Han kunde inte förklara vad det var som hände honom i dessa stunder; resten av dygnet led han precis lika mycket som förut. Han antog att det var ren utmattning som fick honom att slappna av och somna.

'Jag hade inte trott att det skulle vara så här. Jag hade trott att det skulle vara som... ingenting. Ja, så trodde jag. Ingenting. Känna ingenting, veta ingenting, vara ingenting. Jag är fortfarande någonting, vad vet jag inte. Jag känner fortfarande, fast inte som förut. Och jag vet allt. Jag vet att han lider. Jag vet att han sörjer och ångrar och saknar, och det gör mig ont att se honom så. Han vet att det var ett misstag, och det vet jag också. Jag behöver inte ens förlåta honom. Jag gick till honom för att se på honom i hemlighet, betrakta honom i sömnen, men han sov inte. När jag gick närmare blev han rädd, fastän han inte kunde se eller höra mig. Jag talade till honom i tanken, talade om att jag fortfarande älskar honom, att det inte finns något att förlåta, att han inte ska vara rädd. Jag vet att han inte kunde höra mig, men jag såg att han blev lugn och stilla, och till slut somnade han. Jag stod kvar och vakade över honom tills jag var tvungen att ge mig av. Nästa natt gick jag tillbaka, fast jag kanske inte borde. Min närvaro hade samma effekt som förra gången: först blev han rädd, sedan lugn. Jag har fortsatt att gå dit varje natt sedan dess. Jag kan inte låta bli, jag kan inte motstå frestelsen att få vara nära min älskade, trots att det strider mot naturens lagar. Jag bör inte låta honom få veta att jag är där, men jag vet inte hur länge jag kan avhålla mig från det.'

Han kunde inte säga exakt när eller hur, men så småningom började en tanke, en misstanke, att gro i honom. Han hade börjat vänta på den stund av skräck följd av underbar frid som kom varje natt, utan undantag, vid olika tidpunkter men alltid efter midnatt. Kanske höll han på att bli tokig av sorg, men han tyckte att han upplevde någon sorts närvaro under dessa märkliga stunder; som om någon eller något sökte upp honom för att lindra hans plågor. Hur han än försökte kunde han inte hitta någon logisk förklaring till det som hände honom.
En natt tyckte han sig förnimma, tydligare än någonsin förut, att det verkligen fanns någon annan i rummet. Han kunde inte se eller höra något, men han kände en närvaro, mycket tydligt kände han att någon stod alldeles intill hans säng och betraktade honom. Han vågade knappt andas, hjärtat slog så hårt att han tyckte att det hördes i hela rummet. Paniken tog överhanden, badande i kallsvett satte han sig upp i sängen och skrek rakt ut av skräck. Det var först efter en lång stund, när han lyckats lugna sig en aning, och det främmande något som besökt honom hade försvunnit, som han insåg vem det måste ha varit.

'I natt gick jag för långt. Jag kom för nära, han kände min närvaro alltför tydligt; han blev rädd och skrek högt och skrämde mig också, så att jag genast skyndade mig därifrån. Jag måste försöka hålla mig därifrån, jag vill inte skrämma honom. Jag undrar om han förstod att det var jag. Jag undrar om det i så fall gjorde honom mindre rädd eller ännu räddare. Jag längtar redan efter att gå dit igen, och jag längtar efter att få tala med honom och röra vid honom, men jag är rädd att skrämma honom till vansinne om jag gör det.'

Nästa natt var han beredd. Under det senaste dygnet hade han inte tänkt på något annat. När han lagt sig i sängen och släckt lampan darrade han nästan av rädsla, men han kände samtidigt en förväntan, en längtan. Han hoppades innerligt att han inte bara led av svåra inbillningar.
Han fick vänta länge. Han hade nästan gett upp hoppet när han kände hur hjärtat plötsligt började slå hårdare och kallsvetten bröt fram i pannan. Nu kände han det, svagt men tydligt: det var någon hos honom igen. Han visste inte vad han skulle ta sig till, hur han skulle gå till väga, vad han skulle säga. Kunde han säga något, skulle det tjäna något till? Känslan av en främmande närvaro växte sig starkare: det, någon, HON, för det måste vara hon, hade kommit närmare, han vågade inte röra sig. Han kämpade för att uppbringa några små röstresurser, han harklade sig och tog sats...
- Är det... Är det du? Är du där? Är det du som är där...?
Han visste inte vad han hade väntat sig. Det var absolut tyst i rummet, så tyst så länge att han återigen började tvivla på sitt eget vett och förstånd. Sedan var han nära att svimma.
En viskning, så svag att han knappt uppfattade den, och så mjuk och ömsint att den bara nätt och jämt kunde skrämma honom, nådde hans öra.
- Ja... Det är jag. Jag är här…
Han drog djupt efter andan, hans huvud snurrade och hjärtat slog så att det höll på att spränga bröstkorgen. Den viskande rösten fortsatte:
- Var inte rädd. Snälla du, var inte rädd för mig.
- Vad är det som händer? Jag förstår inte...
- Jag är här, det är allt. Jag är här hos dig. Du behöver inte vara rädd.
- Det är svårt att låta bli... Är det verkligen du? På riktigt? Är det möjligt?
- Det är jag. Får jag röra vid dig?
Han ryckte till och svalde hårt.
- K-kan du det?
- Ja.
- Hur kommer det att kännas...?
- Som förr, tror jag.
Han kämpade för att vinna kontroll över sina känslor. Han ville inte att hon skulle märka hur rädd han var, men han hade en känsla av att hon visste allt, att han inte kunde dölja någonting för henne. Att det var hon hyste han inte längre några som helst tvivel om.
Han kände något röra vid hans kind, en försiktig smekning, mjuk och lätt som en fjäder. Han höll andan. Hon smekte honom över kinden flera gånger, och det var den egendomligaste känsla han någonsin upplevt. Den egendomligaste och den mest underbara. Han fylldes av en obeskrivlig lättnad, som om hon med några lätta rörelser smekte bort all den smärta han hade burit på. Han ville att det aldrig skulle upphöra.
- Hur känns det? Är du inte rädd längre?
- Nej... Nu är jag inte rädd längre. Jag kommer aldrig att vara rädd mer.
- Bra. Jag vill inte att du ska vara rädd för mig. Jag älskar dig.
- Men kan du förlåta mig? Jag... Allt var ju mitt fel! Jag visste inte vad jag gjorde, jag var en sådan idiot! Om du bara visste hur jag... Hur mycket... Jag vet inte vad jag ska säga!
Han var nära gråten.
- Schh... Vi talar inte om det. Det behövs inte.
- Men...
- Det finns inget att förlåta. Tala inte om det där. Jag kan inte stanna länge, så låt oss inte slösa med tiden.
- Men kan du inte... förklara för mig?
- Förklara vadå?
- Ja, hur du... hur du kan vara här?
- Nej. Det kan jag inte. Jag förstår att det är svårt för dig att acceptera att jag är här, men jag kan inte förklara det för dig. Det går inte till så.
- Jag förstår.
- Vill du att jag ger mig av? Vill du inte att jag kommer tillbaka?
- Nej! Jo! Stanna, menar jag. Stanna hos mig. Snälla du.
- Jag kan inte stanna, men jag kan komma tillbaka.
- Gör det... Kom tillbaka till mig. Kom tillbaka.
- I morgon natt.
Han kände den lätta smekningen över kinden igen, och så var hon borta.
Dagen som följde verkade aldrig vilja ta slut. Kvällen var än mer oändlig; det kändes som om det aldrig skulle bli natt. Han kröp i säng strax innan klockan blev tolv, och nu var han inte rädd utan snarare nervös, och en aning upphetsad. Den här gången behövde han inte vänta länge. Han hörde hennes viskande röst nästan samtidigt som han förnam den numera välbekanta känslan av hennes närvaro.
- Jag är här nu...
- Bra. Det är bra att du är här. Jag har längtat efter dig. Jag har saknat dig så.
- Jag vet det.
- Jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig! Jag hade så fel, jag förstår inte vad som hände! Jag måste ha varit galen. Det hann knappt gå några timmar förrän jag började ångra allt jag hade sagt. Jag ville ta tillbaka allt, jag ville be dig om förlåtelse men då...då...
- Då var det för sent.
- Ja.
- Men det spelar ingen roll nu. Du måste sluta tänka på det. Du behöver inte förklara någonting, ingenting alls. Jag vet allt. Du behöver inte oroa dig.
- Får jag hålla din hand? Kan jag det...?
Nästan genast kände han hennes hand i sin, och han fylldes av en varm, vibrerande känsla. Han slogs av en tanke.
- Kan jag se dig?
- Nej, det kan du inte.
- Inte ens om jag tänder lampan? Han hörde själv hur dumt det lät.
- Det får du inte.
- Varför inte?
- Det kan jag inte heller förklara för dig. Det är mycket som du måste acceptera utan att riktigt förstå. Du kan inte se mig, men jag ser dig och vi kan tala med varandra och röra vid varandra.
- Jag är väldigt glad för det. Jag är så glad att du är här. Jag ska sluta fråga så mycket.
- Jag vill hålla om dig nu.
Han kände hur hennes armar slöt sig om honom, och hur hennes kropp, som ändå inte kunde vara en kropp, trycktes hårt mot hans. Instinktivt började hans läppar att söka efter hennes i mörkret, och de möttes i en kyss som trotsade alla lagar om vad som är möjligt. Så småningom drog hon sig en bit ifrån honom, och han blev rädd att hon skulle lämna honom redan, men istället satte hon händerna på hans axlar och lät honom förstå att han skulle lägga sig ner. Han gjorde automatiskt som hon ville. Han kände sig kraftlös, som om hon hade en rent fysisk makt över honom och kunde styra hans handlingar. Han lade sig på rygg och kände hur hon satte sig gränsle över hans höfter och fortsatte att kyssa honom. För ett ögonblick skrämdes han av tanken på att han, om det hade varit ljust i rummet, bara skulle ha kunnat se tom luft där han så tydligt kände hennes ben sluta sig om honom, bara luft där hennes läppar smekte hans hud. För ett ögonblick skrämdes han, men inte länge. Känslan av att få vara så nära henne igen tog snart överhanden, och han upplevde en passion som var starkare än någonsin tidigare; det var som om hon fick hans kropp att brinna med sina beröringar. Han upphörde med sina försök att förstå vad som pågick, och alla klara tankar försvann ur hans huvud. Han lät henne styra honom dit hon ville och hängav sig helt åt henne, lät sig uppslukas av hennes kärlek som fick honom att vilja ge henne sin kropp, sin själ, allt. Det var den underbaraste natten i hans liv, och när hon hade lämnat honom låg han kvar till långt in på morgonen, klarvaken och som bedövad av känslor han inte ens förmådde beskriva.
Hon fortsatte att komma till honom; varje natt var hon där med sin kärleksfulla, viskande röst och sin osynliga kropp som förförde honom och förde honom till platser i det mänskliga medvetandet som han aldrig hade kunnat föreställa sig. Varje morgon strax innan gryningen försvann hon och lämnade honom som en vinddriven vrakspillra, oförmögen att göra annat än längta efter att hon skulle komma tillbaka. Han hade slutat sörja och levde helt för de stunder då han förenades med sin älskade, vars kärlek till honom var så stark att den nådde honom från andra sidan graven. Han frågade sig hur han skulle kunna återgälda en sådan kärlek.

'Jag besöker honom varje natt. Vi talar och rör vid varandra, vi älskar precis som förr, men på något sätt är allt annorlunda. Det är som om alla känslor och sinnesupplevelser är starkare. Jag saknar förmåga att beskriva det, jag är fortfarande alltför mänsklig. Jag vet att det jag gör är otillåtet. Jag har stannat kvar alltför länge, och jag vet att jag när som helst kan tvingas att ge mig av.'

Veckorna gick, men han höll inte längre reda på tiden. Han hade dragit sig undan från världen, han levde ett skuggliv som knappt var värt att kallas liv, men han märkte det inte. Så länge hon fortsatte att komma till honom begärde han ingenting mer, så länge han fick vara nära henne var allting bra, hurdant det än var annars. Han levde i ett kärleksrus vars motsvarighet inte stod att finna på jorden.
Så plötsligt slutade hon att komma; en natt var hon bara inte där, fastän han som vanligt låg vaken och väntade på henne med varje fiber i sin kropp. Han väntade i många, långa timmar av mörker och ensamhet, men hon kom inte. Inte nästa natt heller. Förtvivlan skar som knivar i honom, känslan av maktlöshet var fruktansvärd. Det var som att falla ner i en djup, svart brunn av tomhet. Han visste att det inte fanns någonting, absolut ingenting han kunde göra för att få henne att komma tillbaka. Någon förklaring till hennes frånvaro kunde han inte heller få. Saknaden var en oupphörlig värk i bröstet.
I gryningen efter den tredje ensamma natten fattade han ett beslut. Han tyckte att tankarna började klarna i huvudet på honom, och han såg en utväg, en enda. Det var den logiska slutsatsen av allt som hade hänt, och han tyckte att han borde ha insett det tidigare: det var hans tur nu. Det var hans tur att komma till henne, det var det han måste göra. Det var dags för honom att följa henne.
Det är långt att gå, så han tar bussen; han vill inte dröja i onödan. Han kliver av i hamnen och skyndar på stegen. Trots vintern finns det ingen snö på marken och ingen is på vattnet, men stenarna under hans fötter är våta av regn. Han tänker på hur det ska bli när de möts, han undrar om hon ska ta emot honom på en grönskande äng, i vit särk och med blommor i håret, eller om hon ska stå i slutet av en tunnel, med ett stort ljussken bakom sig? Han ler åt sina tankar, för så kommer det säkert inte alls att vara. Hur det ska bli kan han aldrig föreställa sig, men snart ska han få veta. Alldeles, alldeles snart. Han viskar hennes namn just som han tar det sista klivet, kallar på henne så att hon ska veta att han är på väg.

Skriven av: La_Vagabunda