Vintertid

Vintern hade kommit tidigt till de norrländska skogarna det året. Fåglarna hade sedan länge flytt söderut och Torne älv var täckt av is. Vägarna täcktes av den vita snön och det knastrade behagligt under skorna när man gick. Det lilla späda flickebarnet gick ensam hem från skolan den knappa milen till deras stuga på Herr Larssons stora gård.
Snön yrde omkring henne och hon huttrade smått för sig själv. Hon skyndade på stegen, det var en bit att gå och hon ville inte att det skulle hinna mörkna alltför mycket innan hon var hemma.
I november kunde vinden blåsa kallt i Norrbotten, det visste hon alltför väl. Hon hade därför tagit på sig dubbla vantar och strumpor, men ändå bet kölden fast i henne. Fingrar och fötter kändes som blå isklumpar i vantar och skor och kinderna var knallröda av vindens piskande.
De höga tallar som så väl karaktäriserade den norrländska skogen omringade vägen hon gick på. Det var öde, ingen människa eller byggnad syntes till så långt hon kunde se. Allt hon såg var bara denna skog, denna eviga inramande mur som skiljde hennes by från all slags civilisation.

Det började skymma, ljuset skulle snart vara långt borta och hon visste att hon inte skulle kunna se vägen framför sig länge till. Men flickan kände vägen hem, hennes ben hade vandrat den många gånger, medan hennes tankar var på annat håll. Hon tänkte ofta på sin far i Amerika, detta drömmarnas land långt bort i fjärran. Hon undrade om hon någon gång skulle möta honom på riktigt, om han någon gång skulle komma tillbaka till det ödsliga Norrbotten.
Om sin far visste hon inte mycket, han lämnade hennes mor innan hon föddes, men ändå kände hon ofta en stark närhet till honom. Ibland brukade flickan ha långa samtal med sin far där hon berättade vem hon var och om de många utmaningar och svårigheter hon tvingades utstå. Mycket väl visste hon att han inte kunde höra, innerst inne visste hon att han heller inte ville veta av någon dotter i de norrländska skogarna, men ändå fortsatte hon drömma om honom och berätta för honom. Hon berättade om de personer hon mötte i sitt liv, om de nya vantar som mor stickat åt henne, om lärarinnan i skolan. Ibland berättade hon också hemligheter som ingen annan fick veta. Det var bara han, hennes far i Amerika, som fick höra om dem.

Kylan tog hårt på hennes späda kropp, och hon ville rusa den sista biten som var kvar. Hemma skulle mor vänta i värmen, intalade hon sig. Mor skulle stå i dörröppningen och ge henne en kram och räcka över en stor kopp mjölk. Det skulle vara varmt och skönt i stugan, och mor skulle elda i spisen. Tillsammans skulle de sätta sig på kökssoffan invirade i varsin filt och hon skulle berätta om sin dag i skolan.
Flickan vaknade ur sina tankar när en fågel i ett träd vid vägkanten plötsligt gav ifrån sig ett kraxande läte. Tillbaka var hon i sina tjocka vinterkläder och rödspruckna kinder, medan snöflingorna fortsatte yra omkring henne.
Hon försökte undvika att tänka på vad som skulle vänta henne när hon kom hem och på allt arbete som hon skulle behöva göra. Som vanligt tog hon till sina fantasier, försökte glömma bort var hon var och istället föreställde hon sig att hon var i Amerika tillsammans med sin far. De hade en vacker, stor herrgård som var mycket större än Herr Larssons och en trädgård där hon fick springa omkring i vackra klänningar. En alldeles egen hushållerska skulle ropa att maten var serverad i matsalen, där den höga kristallkronan hängde i taket.
Att hon i själva verket bodde i en liten stuga på Herr Larssons gård tillsammans med sin mor, som var piga, försökte hon låta bli att fundera över. Alla tunga bördor som skulle vänta henne när hon kom fram och allt slit ända fram till kvällsmålet ville hon inte ha i tankarna.
För när flickan vandrade längs den snöklädda stigen den eftermiddagen var det, liksom så många andra dagar, inte i de norrländska skogarna hon befann sig. Inte heller var det överhuvudtaget i de svenska skogarna, för i hennes tankar och medvetande befann hon sig i Amerika i den stora herrgården tillsammans med sin far.

När hon såg ljusen i fönstren på Herr Larssons herrgård började benen automatiskt skynda på. Det hade blivit väldigt mörkt, hon såg inte mycket, men ljusprickarna från lamporna i fönstren på den stora villan visade henne vägen hem. Den allra sista biten över gården sprang hon. På verandan stampade hon av sig snön från skorna, borstade bort den från jacka och mössa och klev sedan in i deras lilla stuga. Hon möttes av mörker och total tystnad, ingen var hemma. Ingen mor som välkomnade henne hem med en varm famn och ett glas mjölk och som hon kunde få berätta om dagens alla händelser för. Det var heller ingen eld i spisen som välkomnade henne in i värmen och det fanns ingen tid för någon välförtjänt vila. Flickan tog av sig sina ytterkläder och tände en ny eld i spisen. Hon placerade sedan ut sina blöta vantar och strumpor intill den och passade även på att hålla sina händer intill elden en liten stund.
Sedan tog flickan på sig sitt förkläde som hängde på en krok intill dörren, flätade ihop sitt hår till en lång fläta och drog åter på sig skorna över fötterna. Så gick hon ut ur stugan, över gården och in i den stora herrgården. Väl där stoppade hon undan skorna i ett skåp och gick sedan för att hämta hink och trasa. Idag skulle golvet vaskas, mor och hon skulle hjälpas åt. Det var ett tungt och jobbigt arbete och det skulle ta dem många timmar att vaska den stora herrgårdens alla golv.
När eftermiddag led mot kväll var flickan och hennes mor färdiga. De gick då tillsammans ner till deras stuga, där de med gemensamma krafter dukade fram kvällsmaten. De var båda väldigt trötta och de åt därför upp sin mat under tystnad. Flickans rygg värkte efter allt slit och huvudet dunkade av trötthet. Både hon och mor gick tidigt och lade sig. Ingen av dem hade ork att vara uppe länge och de skulle båda vara tvungna att stiga upp tidigt.

Natten blev till morgon även i de djupa skogarna i Norrbotten. Ljuset nådde så småningom upp till den lilla byn där flickan precis hade vaknat. Snön silade sig ner från himlen och flickan tog på sig sin jacka och sina skor. Mössan drog hon över öronen, och sist satte hon på vantarna, som nu var alldeles varma och sköna av värmen från vedspisen. Med en suck öppnade hon dörren och gick ner för verandan. Med tunga steg vandrade hon sedan över gården ut på den lilla grusvägen. Hon försökte att inte tänka på den dryga mil hon hade framför sig till skolan. Återigen tog hon till sin fantasi. I sina tankar var hon åter tillbaka i Amerika i hennes fars stora trädgård, där hon fick springa omkring och leka hela dagarna. Stora hallonbuskar växte i ett hörn och flickan fick äta så mycket hon ville och orkade. Vackra träd stoltserade sig upp mot himlen, blommor växte i alla regnbågens färger och mitt på gården stod en stor fontän.
I den normalt så grå tillvaron i Norrbottens djupaste skogar, där många inte kunde se annat än misär, växte flickan upp. Mitt i all elände och otrygga barndom, fann hon ändå tröst i sina fantasier och drömmar och det gjorde att hon med starka krafter även kunde möta livets svåra motgångar.

Skriven av: Sandra P