Visste du det?

Visste du det?

– Visste du det?
– Ta bort täcket från ansiktet så jag hör vad du säger!
– Jag fryser. Jag skrev dikter en gång i tiden. Jag hade en diktbok med några kalligrafier... nastaligh, shekaste, tahriri... jag hade mer än tio kalligrafier och en massa fina dikter...
– Jaså?
– Vad skrattar du åt?
– Det passar dig inte alls att prata om sånt här. Kom närmare så ska jag värma dig.
– Nej, lägg av... rör mig inte. Jag får inte röra mig. Jag måste ha benen i luften så att tabletterna verkar.
– Jag har hört att de är rena dynamiten... att de tar bort allt. Skakar du?
– Visste du att jag hade ett barn?!
– Nä! Vad gjorde du med det? Svalde du det?
– Jag planterade det!
– Va?! Dödade du det?
– Nej, jag planterade det i den mjuka jorden intill en uttorkad planta så att den skulle grönska och växa igen.
– Vänta, låt mig tända lampan så jag ser ditt ansikte. Levde barnet verkligen?
– Nej, tänd inte. Ser du ljusstrimman som faller in genom fönstret? Det ser ut som ett gult band på en gravkista. Jag har sett det här ljuset i alla minnen av mitt liv. Varje gång jag ser det blir jag bedrövad.
– Varför snackar du mycket så mycket skit?
– Visste du det? Jag hade en massa olika namn: Leila, Nina, Yalda, Bita, Roya, Jag tyckte om namn som slutade på "a". De hade en särskild melodi. Så fort jag tröttnade på ett namn tog jag ett annat. Jag hade en mängd såna namn.
– Levde det verkligen när du begravde det?
– Visste du det?
– Gå först och hämta ID–kort, legitimation eller vad som helst med ditt foto så jag får se ditt riktiga namn.
– Jag har inget namn eller foto. Jag har inget körkort, legitimation eller medlemskort heller. Vi bodde i Khorramshahr. Det blev krig. Min pappa var en kultiverad person då. Han älskade London och det molniga vädret där. En dag åkte hela familjen för att ta foton till ambassaden. Fotografen höjde handen och sa "rör er inte, le!" Plötsligt föll en granat in på ateljégolvet och alla föll ihop av explosionen. Det blixtrade. Och så var det över. Fotot brann... det blev svart. Som min dag! Är det inte roligt?
– Du är knäpp! Vad är det som är kul? Dog hela din familj?
– Mhm... Jag var yngst av mina syskon. Den gula ljusstrimman föll från sprickan i taket rakt ner på min pappas kluvna huvud. Jag minns fortfarande så väl. Det är inget vackert minne. Det var 1980. Staden låg i spillror, sönderbombade vägar, hemlösa människor... är inte livet smutsigt?
– Jo, jag tror att människan bär på ilska och hat på grund av allt som har förstört hennes liv. Sån är hennes natur.
– Jag tror det finns ett sätt att prata lugnt om livets bittra verkligheter. Tror du jag hade mått så här om jag hade varit en annan människa på en annan plats?
– Jag vet inte. Men jag vet att du inte hade varit så här snygg om du hade kommit från någon annanstans i världen.
– Vi har inte skapats för att njuta, eller hur?
– Nu räcker det, sluta gnälla. Skit i ord. Ord är bara luft.
– Jag kände en person som sket i allt som finns i den här världen. Han älskade mig och jag älskade honom. En dag tog han min hand och sa "kom så går vi och tar kort på oss tillsammans". Vi tog kort på oss i helbild, i färg. Vi tog också färgkort på barnet i min mage. Han sa "jag ska i väg. Jag kommer tillbaka snart. Vänta på mig". Han åkte norrut, söderut, jag vet inte vart. Dagar blev veckor och månader. Två månader gick men han kom inte tillbaka...
– Dumpade han dig? Vad gjorde du med barnet?
– Samma sak som jag gör nu...
– Snacka inte skit...
– Blir du rädd? Han hade också blivit rädd. Men jag ställer inte till det för nån. Jag har varit med om så mycket så jag orkar inte ens tänka på det. Visste du det?
– Jag blir tokig! Vad finns det mer att veta?
– Jag tänkte att jag ska döda honom om jag träffar honom igen.
– Träffade du honom då?
– Ja.
– Vad gjorde du?
– Blodet strömmade till huvudet. Jag blev tokig. Mina ögon brann. Jag bet mig i läppen för att hindra mig själv. Han såg inte ut som jag hade föreställt mig. Han hade förändrats helt.
– Varför då? Vad gjorde han?
– Han spärrade upp ögonen och stirrade på mig. Tänk dig. Jag höll på att dö. Men sen tittade han bort. Som om han hade sett fel.
– Dödade du honom?
– I några minuter kunde jag inte tänka på nåt annat. Jag hade ingen kniv men jag hade mina händer. Min blick hoppade mellan mina händer och hans hals men det gick inte. Han var ingen liten man... när jag stirrade i hans ögon såg jag ingen känsla, ingen skam, inget samvetskval... ingenting. Som om någon hade plockat ut hans pupiller och ersatt dem med två kristaller. Jag förlorade allt hopp... plötsligt förstod jag varför jag måste hata honom. Men mest av allt var det livet i sig som väckte allt hat.
– Bra!
– Vadå bra?! Att jag kände mig hjälplös? Jag tyckte om den mannen. När han lämnade mig kändes det som om ena armen och ena benet hade blivit amputerade. Jag var yr. Jag förstod inte vad som hade drabbat mig. Jag var mig själv med honom, varken mer eller mindre. Jag var bara mig själv. En snäll och lugn människa. Jag tänkte för mig själv att livet är lustfyllt. Det var ren kärlek. Du vet inte...
– Du driver mig till vansinne!
– Tar du illa upp?
– Kan du avsluta din berättelse?
– Nej! Jag vill inte berätta allt för dig.
– Lyssna nu...
– Jag ändrade mig. I mitt hjärta sa jag till mig själv att nu är det min tur. Det är min tur ta kontrollen över spelet och visa att vad jag går för. Ingenting spelade någon roll längre. Jag blev kall och själlös. Mina andetag stank mögel, infektion, blod, ruttnande tänder. Andetag som började nå slutet tillsammans bakom två stängda ögon...
– Varför berättar du det här för mig?
– Jag vet inte alls. Det känns som om jag biktar mig. Jag har försökt berätta för andra så många gånger men det gick inte. Ibland avtar inte smärtan fastän man berättar vissa saker... vet du hur många gånger jag har kastats som en trasa till marken? Jag levde i träsk och smuts.
– Du kan väl inte mena allvar?
– Jo, jag menar allvar.
– Äh!
– Har du hört att människor återföds tills de har renats från sina synder?
– Inte vet jag.
– Varje natt drömmer jag om en flicka som har kommit i puberteten. Vet du, efter den där händelsen åkte vi till min moster i Shahinshahr, Esfahan.
– Ok...
– Så... min moster...
– Hallucinerar du? Åkte ni verkligen dit? Hur gammal var du då?
– Äsch!
– Och sen?
– Vadå sen?
– Vad hände sen?
– Jag är rädd att ljusstrimman håller på att bli starkare.
– Dina fötter har blivit kalla. Ska jag gå hämta en till filt? Har fostret kommit ut?
– Hur skulle du beskriva mig för en person som inte känner mig?
– Du är blek som ett spöke. Du mår inte bra.
– Jag har aldrig mått bättre.
– Är du inte hungrig? Andas kära flicka, andas djupt.
– Tabletterna tar verkligen bort smärtan...
– Mår du bättre? Vill du ha en macka med pålägg? Varför är du tyst? Nu när du har berättat en massa saker, ska jag berätta för dig... visste du...
– Vad?
– Hör du mig? Visste du att...

Författare:

Publicerat

Dela: