Vitt mot vitt.

Det molade av smärta i magtrakten. Krampade.
Det kändes som en boll gjord av gummiband hade fastnat, hård och mjuk på samma gång.
Hon tog ett djupt andetag, andades ut... upprepade.
Jag masserar den, tänkte hon.
Hon mindes pillrena i plånboken. Hon hade lagt dem där för att de skulle finnas nära till hands. Vita och trygga.Två stycken.
Hon tvekade,så ont gjorde det inte. Inte morfinont.
De förbaskade sakerna rörde på sig, envetet. Hoppas de är trötta i kväll.
Högra handens pek och långfinger sökte sig mot det ondas centrum. Placerades försiktigt, knappt snuddande, på den varma huden. Mera modigt masserade hon i gropen, under brösten mellan revbenen. Tryckte varsamt sedan hårdare.
Gummibandsbollen reagerade omedelbart, den expanderade, svällde i ursinne.
Det var dumt konstaterade hon. Smärtan gjorde det svårt att andas.
Hon visste var det var som fanns där inne. Konkret bevisat, svart på vitt.
Men kanske hade de fel, det kanske hade börjat som något abstrakt.
Det är mina frågetecken som har muterats, tänkte hon.
Alla prickarna i en flytande massa i bollens inre, pulserande i de kurvda krokarnas hårda svarthet.
Hon var så trött på deras former att hon kunde spy. Sanningen var att bollen redan hade fått henne till det.
Psyke och kropp, det ena påverkar det andra.
Hon log. Hon såg framför sig ett vykort hon fastnat vid dagen innan. Bilden föreställde en sovande isbjörn, rofylld och tillfreds. Vitt mot vitt. Päls mot snö.
Texten undertill svart;
”Jag väljer lycka, för att det är bra för mig.”
Så simpelt tänkte hon.
Frågetecknen är bara betydelsefulla för att jag gör dem betydelsefulla.
Hon bestämde sig med ens för att eliminera ett här och nu. Liksom för att testa sin teori.
Hon visualiserade och lokaliserade, satte kikarsicktet mot ett frågetecken som hade stört henne länge.
Hon såg det skiljas från de andra i bollen. Sist kom pricken, med ett plopp förlöstes den.
Nu jävlar tänkte hon. Sekunden innan hon tryckte av kunde hon svära på att frågetecknet darrade till, att vågor skapades i dess skarpa kanter.
Borta. Hon skrattade högt. Så lätt sa hon, och orden ekade mellan rummets fyra väggar.
Så lätt, tänkte hon. Nu vet jag det.
Den vita, runda tryggheten hade tappat sin lockelse. Hon skulle spola ner dem på morgonen. Se deras värdelöshet virvla ner med vattenmassorna. Vitt mott vitt. Piller mot porslin.
Hon visste att hon aldrig skulle behöva deras försäkran igen.

Skriven av: Linett Johansson