Walton 2 - Kråkboet (forts)

Dörren öppnades av Hugo Holman. I förbifarten mot Janne Larsson såg han för en hundradels sekund Odéns behå.
Holman höll i en stor mapp som han gav till Larsson med ett par tekniska rörelser.
- Fallet Wall, sa Holman.
- Jaså? sa Larsson och började bläddra i mappen.
- Walton faxade över den.
- Vad har den med vår utredning att göra? sa Odén.
- Jo, i september i år arbetade Walton på trafiksektionen.
Janne Larsson spetsade öronen.
- Han var på rutin på Walls dödsplats.
- Trafikolyckan?
- Ja.
Odén var övertygad om att denna redogörelse kunde ta en stund – speciellt när det var Holman som skulle stå för redogörelsen! Hon hämtade därför tre muggar och tre flaskor mineralvatten.
44 minuter senare hade dem allt klart för sig.
Janne Larsson tog fram fotografier på Raymond Mehlstrand och jämförde honom med poliskommissarie Philgrens signalement på den man som Walton hade jagat i åkern.
- Stämmer rätt bra, sa Odén som stod och tjuvkikade bakom Larssons rygg.
Janne Larsson gillade Lotta Odén. På senare år hade hon börjat uppskatta hennes handlingar mer än Sven Ljungbergs ondsinta knytnävar.
- Holman, ringer du Walton? sa han.
Hugo Holman nickade.
Fallet var avslutat.
Åtminstone för Stockholmspolisen.
























XII




Jag sliter hårt, tänkte Per Walton och tände en cigarr.
Han stod vid den vita skrivtavlan med en tjock svart tuschpenna i högerhanden.
- Alshammar, vilka är medlemmar av Walthins jaktlag?
Edvin Alshammar tittade igenom ett par papper och svarade sedan eftertänksamt:
- 4 stycken. Numera.
- Litet, sa Lorentz.
- Vilka är dem? sa Lövgren och nöp sig i näsan.
- Hans Tegnér, 44 år gammal, dömd för ringa misshandel i ungdomen, villkorlig dom. Datakonsult.
- Nästa, sa Walton och vevade runt med handen.
- Alfred Kvam, 58. Ingenjör. Peter Wannheimen, 39, två bilstölder vid 17 års ålder. Även villkorliga domar. Äger en bilverkstad. Axel Rydén, 56. Olaga vapeninnehav för 5 år sedan, det blev en ganska rejäl böter. Präst. Och sedan har vi den avlidne Mats Walthin, advokat.
Alshammar såg upp mot Per Walton, han hade en trist och bitter min.
Walton hade antecknat allt på tavlan.
- Du tror att lösningen finns i jaktlaget? sa Bratt.
Walton tänkte efter.
- Ja, på ett visst plan.
- Det är faktiskt en ganska intressant tanke, Per, sa Rune Lövgren och lutade sig fram över tavlan.
Han körde på läsglasögonen och granskade namnen. Walton såg att han fastnade vid Axel Rydéns dom. Olaga vapeninnehav.
- För att förstärka min misstanke tar Rune och jag en titt på Walthins bostad, undersöker om hans jaktkniv fattas.
Walton var bestämd och roteln nickade.
Magnell tyckte att Walton påminde en aning om Gustav II Adolf.
Bestämd, stridisk och en aning klok. Lövgren var Axel Oxenstierna, och Magnell ansåg att Lövgren trivdes med denna roll.
En stridisk kung och dennes efterträdare på Simrishamns polisstation, hur ser det ut egentligen?
Eller så var Walton Karl XII, en ivrig och mordisk gosse. I sådana fall var Lövgren Waltons börda, men detta passade inte in i bilden. Vad grubblade han på egentligen? Stormaktstiden och Skånska poliser? Vad hade det med saken att göra? Han skrattade till och ägnade sig åt sitt.

*

Walthins bostad var en lagom flott bostad.
Ägaren till fastigheten hade kontaktats av Simrishamnpolisen, denne hade väntat på Walton och Lövgren, plus två uniformerande polismän utanför Walthins lägenhet i centrala Malmö.
Nils Philgren hade varit sjukanmäld i fyra dagar nu, han hade lunginflammation och Walton hade skickat en bukett blommor hem till honom.
Ägaren till fastigheten hette Stove och hade nyckelknippan fastspända i byxorna. Walton och Lövgren hälsade och förklarade sitt ärende.
Stove nickade och plockade fram en långsmal nyckel och körde in den i nyckelhålet. Han vred om två gånger och öppnade sedan den ljusbruna dörren.
Det var då Walton hade sett att allt inte hade varit avskyvärt flott.

Lövgren steg in i köket och öppnade alla köksskåp.
Där fanns bara nödvändiga köksredskap. Walton inspekterade bokhyllan. Han flyttade på olika böcker, det fanns mycket Ernst Brunner och PO Enquist.
Lövgren gick till Walton; beordrade de två andra polismännen att söka igenom lägenheten efter Walthins jaktförvar.
- Hittar du något? sa Lövgren.
- Inget.
Han lade armen på den sjätte hyllan. Mitt i Lövgrens mening om vad han hade gjort brast den sjätte hyllan. Den föll ner i marken med ett märkvärdigt knak.
- Vad fan… sa Walton och plockade upp ett i vissa situationer farligt föremål från mattan. Det var en revolver, märket var Colt, piplängd 4.
Lövgren slog en blick mot bokhyllans sjätte våning. Sedan slog han en blick mot plankan.
- Revolvern satt där istället för skruvarna, på den ena sidan.
Per Walton tittade igenom patrontrumman, 8 kulor i det roterande magasinet.
- Walthin har – vad jag vet, inte licens på den där, sa Lövgren.
En av dem två uniformerande polismännen – den kvinnliga, ropade plötsligt på dem.
- Sovrummet, kom!
Walton och Lövgren skyndade dit och det första de såg var ett stort kamouflagegrönt skynke. Den andre polismannen – den manliga, vecklade ut skynket. Han plockade fram två gevär, båda med rejäla kikarsikten.
- Finns där någon kniv? sa Walton.
- Nää, bara en tom plastslida.
- Då är saken klar, sa Lövgren. Ring tekniska roteln.
Den kvinnliga polisen reste sig från skynket och plockade fram sin komradio.
- 0270 här, kom!
- Sambandscentralen här, kom!
- Ja, vi skulle behöva resurser från tekniska roteln till Hultmansvägen 13. En trappa.
- Det är uppfattat, slut kom.
- Klart slut!
Hon stoppade ned komradion i sitt bälte och återvände till skynket.
- Det är klart, kommissarien.
- Jag hörde det, sa Walton.

***

Walton ställde sig vid rittavlan med en röd markeringspenna i handen.
Alla inom roteln betraktade honom.
Det hade gått fyra dagar sedan de hade genomsökt Mats Walthins lägenhet.
- Nå, sa Angus Bratt. Vad var det kommissarien ville?
- Vi har nu teknisk bevisning på att kniven som användes i hotet mot Bo Wall var Walthin ägare till.
- Bra, sa Nadja Lorentz.
- Kallmér var den som gjorde brevet. På order av vem? fortsatte Walton.
- Någon inom företaget? sa Alshammar.
- Troligen.
- Har du någon misstänkt? sa Lövgren.
Per Walton skakade på huvudet och tände en cigarr.
- Men jag tror att även Lars Schelander blev hotad.
- Det tror jag med, sa Bratt.
- Ska vi ta in Schelander? sa Magnell.
Walton betraktade Magnell.
- Jag vill att Angus åker hem till Schelander, ensam.
Många reagerade. Däribland Bratt själv.
- Inget snack, nu, sa Walton och fortsatte.
- Henning Kallmér, spårlöst försvunnen. Han hotade Bo Wall på order av någon.
- Vi har fått in ett par tips, inga bra, sa Alshammar.
- Jag och Nils Philgren blev beskjutna av en okänd man vid Kallmérs hus. Denna man vet vi nu är Raymond Mehlstrand.
- En sak i taget, sa Lövgren.
- Mm, sa Walton och tog ett halsbloss. Kallmérs förra arbetsgivare är – var, enligt Malmöpolisen advokat Mats Walthin.
Lorentz harklade sig.
- Walthin blånekar till samröre mellan han och Kallmér. Vi går därifrån. Sedan går det ett tag. Philgren lanserar idén med jaktlaget. Vi ringer till Walthins kontor, där meddelar de oss att han är på tjänsteresa.
- På Arlanda hittas han mördad, sa Alshammar.
- Just det, sa Walton.
Han fimpade cigarren och fortsatte.
- Kriminalkommissarie Janne Larsson vid rikskriminales mordrotel uppe i Stockholm tar hand om den utredning. Dem griper mördaren genom den danska polisen. Mördaren, som identifieras som Raymond Mehlstrand har tagit Walthins plats på planet till Kastrup.
Magnell räckte Walton en kaffekopp.
- Westrupp – som vi jobbade med i massakerfallet, grep Mehlstrand med sin nye kollega Madsen på flygplatsen.
- För enkelt, sa Lorentz.
- Vi kommer till den punkten, Nadja, sa Walton. Men hur som helst tar Larsson hand om motivet. Dem får min utredning och jämför Philgrens signalement på den som besköt oss utanför Kallmérs hus, med Raymond Mehlstrand. Allt matchar varandra.
- Så det var Raymond Mehlstrand som sköt mot dig i åkern? sa Bratt. Vad bra, då vet vi det.
- Jag bad Lövgren kolla Mehlstrands konto. Han har jävligt mycket för att ha suttit på Hall i ett par veckor.
- Du tror alltså…, sa Magnell.
- Jag tror att någon jävla höjdare har beordrat Raymond Mehlstrand att mörda Walthin för att undanröja spår, Mehlstrand kommer säkerligen på rejält med betalt för detta, varje månad som han sitter på Hall, sa Bratt.
- En liten detalj bara, Angus, sa Walton. Walthin var inget hot, höjdaren ville bara att vi skulle tro att Mehlstrand låg bakom alltihop.
- Vart ifrån kommer pengarna? sa Alshammar.
- Från Tarantel AB.
- Vilket konto?
- Någon av personalens, sa Lövgren.
- Kan vi kolla vems? sa Lorentz.
- Vi behöver tillåtelse från RPS i sådana fall, sa Walton.
- Jag kan kontakta de, sa Lorentz.
- Då säger vi det, sa Walton. Jag och Lövgren tar oss till Tarantel AB: s hög-kvarter och kolla igenom personalen. Förhör styrelsen och sådant. Lorentz tar kontakt med RPS och Bratt åker ut till Tomelilla för att höra med Schelander vad han har att säga. Försök pressa honom om hotelser.
Bratt nickade, körde armarna i kors.
- Ni andra koncentrerar er på att finna Kallmér. Då kör vi!






XIII



Angus Bratt stampade av leran från kängorna på tröskeln.
Han plockade fram legitimationen ur den högra bakfickan på hans slitna jeans.
Han höll den framför Lars Schelander som hade dörren på glänt. Han hade inte plockat bort säkerhetskedjan.
- Lars Schelander? sa Bratt.
Denne nickade.
- Angus Bratt, Simrishamnpolisen.
- Vad gäller det?
- Bo Walls död. Får jag komma in?
- Ja… ett ögonblick bara.
Schelander stängde dörren och Bratt kunde urskilja ljudet av en säkerhetskedja som drogs av.
Dörren öppnades sedan helt av Schelander. Han nickade och flyttade på sig, på det sättet kunde Angus Bratt ta sig in i villan. Det hade börjat skymma.
Bratt höll just på att snöra av sig kängorna vid skohyllan när Schelander menade att det räckte med att borsta av dem.
Bratt tackade Nej till en galge som Schelander erbjöd, han tyckte nämligen att det kunde ge fel intryck om han lunkade runt i lägenheten med en skarpladdad Sig Sauer i livremmen.
Dem båda satte sig vid köksbordet och Schelander bjöd på morotskaka och kaffe. Bratt tackade hjärtligt Ja till dem båda godsakerna som fanns på menyn.
- Ska du ha mjölk i kaffet? sa Schelander medan han hällde upp en smula grädde i sin kopp.
- Jag tar det svart.
Lars Schelander nickade och serverade faten med morotskakorna, sedan satte han ned kopparna på den träbruna bordskivan.
- Vad… vad har Bosses död med mig att… så att säga… göra?
- Ja, ni arbetade tillsammans i ett antal år.
- Det är sant. Men jag slutade…
- Ja, vi vet, sa Bratt lugnande.
Bratt kunde urskilja en svettdroppe i Schelanders hårfäste.
- Vi tror… eller vi snarare vet att ni blev hotad till livet.
Lars Schelander blev märkligt nog lättad.
Han hade hållit inne med hotelsen i snart ett halvår.
- Har ni kvar brevet? sa Bratt.
Schelander plockade fram en servett ur byxfickan och torkade bort en tår från kinden.
- Det fanns inget brev.
- Skedde det per telefon? sa Bratt och tog en klunk kaffe.
- De kom ett taxibud hem till mig med ett stort brunt kuvert. I kuvertet låg videobandet.
- Såg…, sa Bratt och tog fram varsitt fotografi på Mehlstrand och Kallmér. Såg chauffören ut som någon av de här?
Den före detta VD: n för Tarantel AB förde pekfingret mot fotografiet på Henning Kallmér.
- Är du säker?
Schelander nickade.
- Har du kvar videobandet?
- Det ligger ute i vardagsrummet.
De båda gick dit och Schelander öppnade långsamt ett skåp, fullt av gamla LP-skivor. Han lyfte bort dem och tog fram ett videoband.
Bratt granskade bandet, inga markeringar, märket var Sony, säkerligen omöjligt att spåra. Han körde in bandet i videon och slog på teven.

Det första man såg var en dunkel lokal, inga möbler, ingen belysning.
Framför kameran satt en aning muskulös man. Han hade en mörkblå mössa över huvudet, någon hade klippt håll för ögon och mun. Kameran zoomade in ansiktet, mannen hade blåa ögon.
- Lyssna noga, sa den maskerade mannen. Om inte du avgår senast den 5 augusti kommer följande hända: Ett finger går för varje dag du går över tiden! Sedan åker fingrarna på din dotter, och sedan åker ditt huvud!
Bilden dog ut och myrkrig ersatte resten av bandet.
- När avgick du?
- Den 1 augusti.
- Jag måste ta med mig det här bandet, sa Bratt och körde ut det från videospelaren.
- Har du någon aning om vem det är… ja, alltså på bandet?
Bratt nickade.
- Vem?
- Kan jag tyvärr inte säga.
- Jaså?
- Förresten, vilket taxibolag kom taxibudet ifrån?
- Jag… jag vet faktiskt inte.
- Vet du någon inom Tarantel AB som skulle vilja ha bort dig och Bo Wall från VD-posten?
Schelander skakade på huvudet.
- Vi tror att Bo Wall visste, sa Bratt.

***

Chefen för Tarantel AB: s styrelse – Kurt Lilja, satt nu framför både Walton och Lövgren. Dem satt på Liljas arbetsrum och hörde honom om företaget.
- Hur många ingår i styrelsen? sa Walton.
- Ja, 12-13 stycken.
Lövgren antecknade allt som sades.
- Kan vi få deras personakter?
- Självklart, sa Lilja. Men då måste vi gå till en annan avdelning.
- Då ordnar vi det senare.
- Vad mer vill ni veta?
- Hurdana var Schelander och Wall?
- Ja, Wall var trevligare än Schelander. Båda var skickliga på olika sätt, men dem arbetade bra tillsammans. Fick fram bra resultat.
- Visste du om hotelserna mot Schelander och Wall?
Kurt Lilja skakade på huvudet.
- Kurt, situation är relativt komplicerad, sa Walton. Ni har en mördare inom ert företag.
Kurt Lilja började svettas.
- Är det säkert?
- Mycket säkert, sa Lövgren.
Walton fortsatte genom att tända en cigarr.
- Någon inom företaget vill ta över företaget, därför hotade han Lars Schelander till livet, och dödade Bo Wall.
- Ja…
- Vem var förresten Walls chaufför? sa Lövgren.
- Chalip El Schimo, kurd.
Walton hostade till.
Chalip hade han hört talas om i en tidigare utredning, en som hade utspelat sig i somras. En nazistisk mördare hade lockat två män – som hjälpte flyktingar, till Kåseberga där han senare hade skjutit dem. Mördaren hade lockat in männen i sin fälla genom att säga att han själv var Chalip.
- Chalip var väl flykting?
- Han var det, ja. Han fick chaufförstjänsten två veckor innan han dog.
- Ja, någon övertalade Chalip att köra in i långtradaren. Han utnyttjade Chalip på samma sätt som Usama bin Laden utnyttjade självmordbombarna i samband med WTC. Den som övertalade Chalip menade säkerligen att han skulle bli belönad i Himlen.
Walton skakade på huvudet.
- Jävla samhälle…
- Är någon påtänkt till att ta över VD-posten? sa Lövgren.
- Två. Ska börja den 1 december.
- Vilka då?
- Lennart Borgström och Maude Klintman.
- Vad arbetar de just nu med? sa Walton.
- Borgström är sedan tre år tillbaka med i styrelsen. Klintman är chef för den administrativa avdelningen.
- På så sätt, sa Walton.
Lövgrens mobil ringde.
Denne reste sig ur stolen, gav block och penna till Walton svarade.
- Rune Lövgren.
Walton betraktade Lövgren på 5 meters avstånd, han hade nämligen ställt sig borta vid dörren.
- Du har fått tillåtelse?
- Bra.
- Då ses vi på stationen, hej.
Han stängde av mobilen och lade den i rockfickan.
- Vi vill ha alla personalens kontonummer, som de har inom företaget.
- Har ni tillåtelse? sa Kurt Lilja.
- Från självaste Rikspolischefen. Ring och fråga.
Lilja såg på Lövgren en stund innan han sade:
- Det behövs naturligtvis inte. Vi kan ta de nu med detsamma…
Dem tog hissen upp en våning till den administrativa avdelningen. Där befann sig Maude Klintman på sitt kontor, hon hade grått hår, smal för sin ålder, och dyra kläder och smycken.
- Maude? sa Kurt Lilja.
- Ja, Kurt?
- Dessa herrar är från polisen. De har tillåtelse till att få våra kontonummer. Kan du ta fram dem?
- Ja, självklart, sa Klintman. Det är två pärmar.
Hon plockade fram dem och räckte över dem till Walton.
- Varsågod.
- Tack så mycket, fru Klintman.
Hon log och satte sig vid sitt skrivbord.
- Ja, då är vi klara här, sa Walton. Tack för hjälpen, herr Lilja.
Kurt Lilja skakade hand med de båda poliserna från Simrishamn och tog sedan hissen ned till sin avdelning.

***

Nadja Lorentz befann sig på Per Waltons kontor.
- Jag har en idé, sade hon triumferande.
- Verkligen?
Hon nickade.
- Chalip var kurd.
- Yes box, sa Walton och tände en cigarr.
- Axel Rydén i Walthins jaktlag är präst.
- Du menar att han har manipulerat Chalip till att göra det?
- Jag tror det.
- Intressant tanke, Nadja.
- Ska vi inte ta in Rydén?
- Jo, för sjuttsingen!
- Ska jag ringa?
- Gör det. Skicka en bil efter honom.

2 minuter och 240 sekunder senare åkte patrullbil 0270 ut på fältet.
Dem skulle hämta in präst Axel Rydén, 56 år gammal. Han var misstänkt för stämpling av mord. Förhöret tog sin början exakt klockan 20.56.































XIV




- Erkänner du ditt brott, Rydén? sa Walton.
Axel Rydén – kort, nästan snaggat, grått hår, skakade på huvudet. Angus Bratt lutade sig fram mot bandspelaren och sade barskt:
- Förhörspersonen skakar på huvudet.
- Vet du vem Chalip El Schimo är?
Rydén skakade ännu en gång på huvudet.
- Tala! röt Bratt.
- Nej, jag vet inte vem Chalip El Schimo är!
- Jaså? sa Walton. Vi misstänker nämligen att du manipulerade Chalip till att köra in Bo Walls limousine i en långtradare, så att dem båda skulle dö.
- Det stämmer inte.
Angus Bratt vände ryggen långsamt mot Rydén.
Han vände sig sedan kvickt om och slog båda nävarna i bordet.
- Vart fan är Henning Kallmér?
Han röt så att han blev alldeles röd i ansiktet, och händerna vitnade.
Axel Rydén såg uppnosigt på honom. Han harklade sig och sade:
- Ta det lugnt, unge man.
- Håll käften, gubbjävel…
- Vem var det som gav order om att mörda Walthin? sa Walton.
- Kommissarie Walton. Jag vet faktiskt inte. Jag sköt bara harar tillsammans med Mats, inget annat.
- Vem är det på bandet som ni skickade till Lars Schelander?
Axel Rydén såg upp mot Bratt.
- Vilket band?
- Fel! röt Bratt. Det är Henning Kallmér, och du vet det!
- Snälla, rara. Jag vet inte vare sig vem som sköt Mats, eller vem Henning Kallmér är. Däremot vet jag vem Lars Schelander är…
Bratt sparkade till den stol som Axel Rydén satt på. Den välte med honom. Bratt tog tag i Rydén och dunkade upp honom mot väggen.
- Nu berättar du vem som ligger bakom hoten mot Schelander och Wall, mordet på Wall, människorovet mot Kallmér, stämplingen av mordet på Walthin, och manipuleringen av Chalip El Schimo!
- Vänta svar från CU…, väste Rydén långsamt.
Bratt slängde iväg honom mot golvet.
Han kavlade sedan upp skjortärmarna och gick ut ur rummet.
Rydéns högra näsborre hade börjat blöda och han var en smula chokad.
- Jag visar vägen ut, sa Walton.
Väl ute på gatan plockade Rydén upp sin Nokia.
Han slog ett kortnummer och fick svar efter första tonen.
- Det är jag. Döda henne, i morgon förmiddag.
Klockan var halv tio, fredagen den 27 november, år 2001.

***

Per Walton stannade på morgonen vid Angus Bratts skrivbord.
Där satt Bratt med pistolhölstret blottat. Han satt tillbakalutad i sin stol och hade en tandpetare i munnen.
- Har du hört någonting från CU? sade han.
- Varför frågar du mig?
- Du är min chef!
Per Walton nickade förstående.
- Nää, jag har inte hört något. Än!
Han var precis på väg att gå mot sitt kontor när Bratt visslade till.
- Jag vet vem som är den så kallade Höjdaren.
- Vem? sa Walton.
- Lennart Borgström.
- Hur vet du det?
- Pengarna som Raymond Mehlstrand får kommer från Borgströms konto.
- Jävlar…
- Jag vet.
- Är… är du säker?
- Klart jag är säker, jag satt ju för fan halva natten med den här skiten!
- Okej, ring Lövgren. Eller du – ring alla! Jag meddelar Fursth.
- Du gör som du vill, sa Bratt och lyfte på luren.

***

Två gorillor.
Två torpeder.
Två livvakter.
Eller – två chaufförer.
Den ena hette Nils och kom från Norge. Han hade blont bakåtkammat hår, runda orangea glasögon, och en svart skinnjacka. Den andre Freidrick och hade svart kort hår. Han kom från Holland och hade samma klädsel som Nils. De båda plockade fram sina handvapen – 9 mm, och lade dem i sina vänsterhänder. Märket var Beretta 92FS.
Nils slog en blick på sitt armbandsur och nickade.
Dem båda plockade fram varsin svart ljuddämpare och skruvade metodiskt på dem på piporna.
Det påminde Freidrick om Luc Bessons film Leon. Jean Reno som där hade gestaltat en skicklig yrkesmördare handlade ungefär som de gjorde.
Nils tryckte in ringklockan vid villans dörr. De båda satte händerna bakom ryggen i samma sekund som hon öppnade.
Hon – Maude Klintman, hade en vit morgonrock på sig, plus en handduk som hon hade vridit som en turban runt håret.
- Vad vill ni?
Nils och Freidrick – som var vänsterhänta, riktade sina pistoler mot Klintmans bröst. Hon höll andan och sprang sedan in i lägenheten.
Nils och Freidrick sprang efter och stannade på hallmattan.
Dom båda siktade och sköt två varsina skott i Klintmans båda knäveck. Hon skrek till och tårarna brann.
Freidrick och Nils vände sig mot dörren som de stängde. Klintman reste sig upp och haltade vidare mot sovrummet.
I serveringsgången sköt Freidrick henne i ryggen, fibrer från morgonrocken flög iväg som efter en explosion. Maude Klintman vände sig om och blev skjuten i vänstra skuldran av Nils. Hon ramlade ned på sin säng och såg upp mot Nils.
Denne förde över sin pistol i högerhanden och tryckte ljuddämparen mot Klintmans pannben. Han vinkade av henne med ett leende och med en vink från vänsterhanden. Tryckte smidigt av.





















XV




Den klart skickligaste obducenten i hela Ystad var Einar Lindman.
Han var 49 år gammal, rutinerad, levde för sitt arbete, hade problem med alkoholen, hans fru hade lämnat honom, han hade haft magsår tre gånger i sitt liv, och – som pricken över I: et, var han tillgänglig precis hela tiden.
Edvin Alshammar hade tagit hand om mordet på Maude Klintman.
- Hur många skott?
- Sju, sade han och räckte över en stålburk med alla sju kulorna.
- 9 mm?
- Ser så ut.
- Fingeravtryck?
- Nopp, sa Lindman och kliade sig i örat med sina glasögon.
- Något annat?
- Ja, hon har sperma i slidan.
Alshammar antecknade.
- Kan det vara sexmord?
- Nja, sexmord skulle jag kanske inte säga, sa Einar Lindman. Mördaren kanske har legat med Klintman, och sedan när hon har kommit ut ur duschen för att vinka av henne i hallen – ja, då har han pangat henne.
- Om du får ett par blodprover, kan du hitta spermans ägare då?
- Mm.
- På ett par timmar?
- Jag ska se vad jag kan göra…
- Tack!
Edvin Alshammar tog ett par snabba steg mot utgången och öppnade utgångsdörren. Han gick ut och ringde redan i bilen till Walton.
- Per Walton!
- Tjäna, det är Edvin.
- Hur gick det?
- Hon har sperma i slidan.
- Vi tar ett par blodprover.
- På vilka?
- Ja, först och främst på Lennart Borgström, han är Höjdaren.
- Det var han som fann kroppen.
- Ännu större skäl till det. Plus att han är Höjdaren.
- Är ni säkra?
- Bratt är.
- Okej, vi ses på station.
- Hej!
Alshammar lade ned mobilen i rockfickan och körde in på polishusets långtidsparkering. Han parkerade bilen och skyndade upp mot sitt skrivbord.
På datorskärmen satt en gul lapp från Walton. Han drog bort den och läste den. Han fladdrade en aning på läpparna.

Edvin, bra jobbat.
Rune, Angus och
jag tar blodprov
inom Tarantel AB.
Vi ses! /P. Walton

Alshammar satte sig ned och såg ut över roteln.
Tomma skrivbord hela bunten. Han suckade ett par sekunder innan han gick fram till storbildsteven som fanns på roteln.
Han tryckte på GSP-bilden över Bratts tjänstebil. Den hade stannat vid Tarantel AB: s högkvarter och där stod den fortfarande efter tjugo tanklösa minuter för Alshammar.
Han beslöt sig plötsligt för att besöka Axel Rydén i dennes bostad, han hade adressen som låg utanför Ystad. Efter ett par samtal kunde han med säkerhet få backup av tre poliser från underrättelseenheten. Timander, Skooglund, och Olsson.
Olsson var – vad Alshammar visste, den skickligaste av dem alla och skulle därför vara Edvin Alshammars högerhand under besöket.

De färdades i Timanders röda Saab och det tog dem runt 10 minuter att ta sig dit. Alla klev snabbt av och fick uttryckliga order av Alshammar.
Skooglund skulle vänta vid bilen, Timander i hallen, och Olsson skulle vara med kriminalinspektör Edvin Alshammar.
Skooglund tände en cigarr och plockade fram sin Sig Sauer, han lade den på det sätet bredvid: s dyna. Sedan väntade han med nerdragen vindruta och en skarpladdad Sig Sauer till hands.
Dem andra tre vände sig mot villans entrédörr.
Det var Timander som ringde på, men det var Alshammar som ställde sig vid dörren. Den öppnades relativt omgående av en Axel Rydén med raklödder i ansiktet. I sin högra hand höll han i en blå engångshyvel.
- Rydén, du känner väl igen mig? sa Alshammar.
- Ja… det gör jag. Och jag undrar vad fan ni gör här?
- Vi vill ta oss en titt på er lägenhet, plus ett blodprov.
- Från mig?
- Just precis, sa Alshammar och steg in med sina mannar.
Timander – som höll i sjukhusväskan, förberedde sig grundligt för att ta blodprovet på Axel Rydén.
Denne rakade sig kvickt färdigt och kavlade upp skjortärmen på höger sida, blottade armen och granskade varje rörelse som Timander utförde. Han granskade honom som en hök.
Pelle Timander stack in nålen i armen samlade upp ett tiotal droppar i ett plaströr. Han tvättade av nålen och satte på ett gult och extremt litet lock på röret. Han plockade ihop sjukhusväskan och sade:
- Ja, då var det klart. Nu ska bara Edvin och Paul ta en titt på lägenheten.
- Varför då? sa Rydén.
- Därför att det har skett ett fruktansvärt mord.
- Vem är offret?
- En inom Tarantel AB.
- Tror ni att det är jag?
- Kan jag inte svara på.
- Idioter.
Sedan vände han sig om mot Alshammar och följde honom in i vardagsrummet.
- Seså! Ta en titt under soffan när ni ändå är här!
Han var arg och det märktes.
- Nu lugnar du ned dig, sa Olsson och tog tag i Rydén.
- Lugnar ned mig? Jag får för fan göra vad jag vill i mitt hus!
Alshammar betraktade vardagsrummet och sade sedan:
- Vi vill se dina vapen.

Alla fyra gick ned till garaget och Rydén öppnade garagedörren med en fjärrkontroll.
- Har inte du gudstjänst idag? sa Olsson.
- Jag är sjuk, ska vila!
Han plockade fram ett grönt skynke – precis likadant som Walthins, och gav det till Timander. Olsson och Timander kollade igenom Rydéns vapen medan Edvin Alshammar granskade garaget. Stort men ändå litet.
Där fanns en liten dörr med ett brandgult mönster på som Axel Rydén stod vid.
- Vart leder den dörren till? sa Alshammar.
- Förråd.
Där fanns även en hylla i garaget som var hemgjord, två våningar. Skulle snart ramla ihop. Hyllan hade byggts med dåligt virke.

***

Sammanlagt 15 stycken blodprov hade skickats till Einar Lindman.
Han höll på för fullt och arbetade under stress.
Runt sextiden hade beskedet vem som var ägaren till sperman kommit.
Lennart Borgström.
Per Walton hade gripit honom omgående och satt sedan i förhör med honom. Efter två timmar knöt han upp knuten.
- Hade du en affär med Maude Klintman? sa Walton.
- Ja, en nyligen påbörjad.
- Berätta.
- Jag följde med henne hem efter en personalfest strax innan att Bosse dog.
- Fortsätt, sa Walton och tände en cigarr.
- Vi låg med varandra.
- Sade ni något på arbetet?
- Naturligtvis inte. Jag har ju fru och barn.
- Vad hände?
- Hon förförde mig för andra gången och jag misstänkte att jag började bli förälskad i henne.
- Vad hände idag?
- Jag grälade med min hustru och jag tog mig mitt i natten till henne. Vi låg med varandra och gick och duschade. Jag skulle ta en runda på jobbet.
- Vad hände där? sa Walton och tog ett rejält halsbloss, det brände i halsen.
- Jag upptäckte att pengar som jag hade på mitt konto hade försvunnit, och lappen där koden till kontot stod var borta. Jag spårade upp pengarna och upptäckte att de hade hamnat på en mördares konto. Därför sökte jag upp henne och fann henne där död.
- Är det inget du vill ändra på i din historia?
Lennart Borgström skakade på huvudet.
- Så du menar att Maude Klintman har använt ditt konto och överfört pengar till en brottsling?
Borgström nickade.
Walton reste sig från sin stol.
Han gick ut ur det dunkla förhörsrummet och gav Borgström ett glas mineralvatten. Lövgren mötte honom utanför förhörsrummet.
- Tror du på hans historia? sa Walton.
Denne nickade.
- Men varför skulle hon vilja göra det?
- För att få VD-posten för sig själv.
Walton nickade.
Nu började allt klarna för honom.
Walthin, Klintman och Rydén bestämmer sig för att ta över Tarantel AB, tänkte han. Dem hotar Schelander som avgår, men Bo Wall ger sig inte.
Rydén manipulerar Chalip till att köra in i långtradaren och Wall dör. Klintman vet att han och Borgström är påtänkta för VD-posten, men hon måste ha den för sig själv. Därför beordrar hon Raymond Mehlstrand att knäppa Walthin och lämna fingeravtryck efter sig.
Han blir gripen av den danska polisen och blir dömd för mord, han sitter nu på Hall och blir belönad med pengar från Borgströms konto. Klintman har förfört Borgström, tagit hans kod till kontot och pumpat ut pengarna. Hon vet att polisen kommer komma på detta, och på det viset blir Borgström gripen för stämpling till mord och hon får VD-posten för sig själv, tänkte Per Walton.
Axel Rydén misstänker att polisen har kommit på allt, så han vill blåsa av planen genom att beordra någon eller några att mörda Maude Klintman.
Samtidigt är Henning Kallmér spårlöst försvunnen.
















































DECEMBER



























XVI




Kaspar i Nudådalen.
Jävla skrikig musik, tänkte Rune Lövgren.
Hans tvillingbarnbarn Ronald och Lene satt 15 cm ifrån TV-skärmen och granskade programmet med tallriksstora ögon och med napp i munnen.

Angus Bratt satt hemma och åt frukost.
Flingor och blåbärsfil. Jävla skitigt smak, tänkte han.
Han tog ett par klunkar kaffe och bläddrade i Ystad Allehanda. Inget intressant.

Nadja Lorentz stod i duschen.
Hon lät de kalla strålarna bombardera hennes lena hud som en kulspruta. Hon schamponerade sitt svarta lockiga hår och det vita skummet rann ned över brösten.

Edvin Alshammar befann sig redan på stationen.
Vid storbildsteven satt han på en stol som han hade snott från fikarummet. Han hade kört in hotvideon mot Lars Schelander i storbildstevens video.
Han hade spelat om den säkerligen 30 gånger nu, sett den om och om igen. Det var nämligen något som slog honom varje gång hotaren hade pratat färdigt.
Det var först 25 minuter senare han visste vad det var som hade slagit honom ständigt.

*

Per Walton stod bakom Alshammar vid storbildsteven.
- Vad är det du har kommit på?
- Var videon spelades in och vem som håller i kameran.
- Okej, sa Walton. Hur vet du det?
- Du ser här… att precis innan filmen tar slut riktas kameran snett nedåt…
- Mm, sa Walton och såg på skärmen.
- I högra hörnet ser man för en kort sekund två av kameramannens fingrar i rätt bra skärpa.
- Stämmer.
Alshammar stannade bilden med fjärrkontrollen.
- Kolla igenom punkten Kännetecken i Axel Rydéns slagningsfil.
Walton gjorde som han sade. Alshammar hade nämligen lagt slagningsfilen precis bredvid honom.
- Mm, kraftigt ärr över höger lång och pekfinger…
Edvin Alshammar spolade tillbaka bandet.
- Ser du på fingrarna, ärr över båda.
- Helvete…
- Vänta! Det är inte slut än.
Han spolade tillbaka en snutt till.
- Kolla nu hela tiden åt höger.
- Vad är det? sa Per Walton.
- Ser du den där dörren i högra hörnet?
- Yes.
- Det är ett brandgult mönster på den.
- Ja…
- I Rydéns garage fanns en sådan dörr, han sade att den ledde till ett förråd.
- Ja, ett förråd för småtjuvar!
Bratt stod plötsligt bakom Walton och Alshammar.
- Har du hört? sa Alshammar.
Angus Bratt nickade.
- Grip honom, sade han.
Walton nickade.
- Jag åker dit, ensam.





















XVII




Tomt.
Det var precis som Walton hade förutspått.
Det så kallade förrådet var tomt.
Det var en dunkel lokal med ett halvtaskigt UV-ljusrör som enda belysning.
Per Walton gick med bestämda steg mot en stor trälåda som fanns i ett av lokalens fyra hörnor.
När han såg att lådan var låst med ett hänglås försökte han bita och sparka sönder det, så gott han kunde.
Men utan resultat.
Det enda han hade fått var ilande tänder.
Han plockade därefter fram sitt tjänstevapen, drog mantelrörelse; siktade och sköt.
Det blev en våldsam rikoschett och Walton blev tvungen att kasta sig mot det kalla betonggolvet. Men hänglåset hade flugit av och slagit sönder efter en träff med väggen.
Den skånska kommissarien öppnade försiktigt locket och fann där en liten och smidig digitalkamera.
Märket WEB-CAMERA var tryckt på kameran högra sida med silverglänsande bokstäver. Där fanns ett band i och Walton spolade tillbaka.
Han spelade sedan upp det på videokamerans högteknologiska skärm.
Det var hotet mot Lars Schelander som där spelades upp.
Per Walton lade tillbaka kameran i lådan, när han gjorde detta fann han även en så kallad rånarluva.
Sedan slängde han en blick mot en brun pinnstol som stod i ett annat hörn.
Per Walton traskade dit och fann en stor blodpöl vid ett av stolsbenen.
På pinnstolen satt även ett par handbojar och sönderriven gaffatejp.
Walton hukade sig ned mot blodet.
Kände med fingret.
Färskt.
Han tog sig ut ur lokalen och satte sig i sin bil.
Han satte sig en stund och tänkte igenom det hela.
Plötsligt visste han exakt vart Axel Rydén befann sig någonstans, troligtvis med Henning Kallmér i förvar.

***

Gladsax.
Walton passerade den blåa skylten. Strax framme, tänkte han och hörde hur det sprakade till i komradion.
- Walton, kom.
Kriminalaren grep tag i micken och sade:
- Walton här, kom. Vad gäller saken?
- Vart befinner du dig?
- Vem är det här?
- Sambandcentralen.
Det är det fan i mig inte, tänkte Per Walton. Det är Axel Rydén.
- Jag befinner mig utanför Axel Rydéns villa, ljög han.
- Har du hittat något?
- Inget av intresse.
- Klart slut, sa Rydén snabbt.
Walton slängde iväg micken och sade för sig själv:
- Jag är på väg till ditt sommarställe, din jävel. Busted…
Han svängde av och ställde bilen vid ett dike.
Han gick ut och låste bilen försiktigt.
Hukandes gick han igenom granarna som låg på Rydéns tomt.
Plötsligt fick han syn på Rydéns sommarvilla.
Det var ett vitt hus med två våningar, bastu, uthus, och pool.
På baksidan låg en sjö och två stora motorbåtar.
Walton smög sig fram till villans ytterdörr och kikade försiktigt in igenom brevfacket.
Han såg det han väntade sig att få se.
Axel Rydén och Henning Kallmér sittandes i en soffa. Framför dem fanns en komplicerad radioutrustning, där fanns en mick, en polisscanner och hörlurar. Plus massvis med annan utrustning som Walton inte förstod sig på.
Kallmér hade en sönderslagen läpp och ett rejält blåmärke under vänster öga.
Walton kunde höra hur de två individerna grälade med varandra.
- Ja viel ha mina pengr, sluddrade Kallmér.
- Det hela är avblåst, för helvete, röt Rydén. Att du inte har förstått. Alla är anhållna eller döda. Det finns ingen chans att ta över Tarantel, Maude är död. Mördad!
- Ja… du mörarde hene…
- Skärp dig, ditt jävla missfoster!
I samma sekund slog Per Walton upp ytterdörren.
Kallmér och Rydén flög upp ur soffan. Kallmér ville plocka fram hagelgeväret som låg under soffan, men Axel Rydén stoppade honom.
Han gick istället fram till Walton och sade:
- Vad vill du?
- Det vet du mycket väl…
- Nej. Förklara istället.
Kallmér gick ut till Rydén och Walton. Ställde sig bakom Rydén.
- Äntligen får man träffa dig, Henning Kallmér, sa Walton.
- De var Achel som mörarde Måd!
- Håll käften! röt Rydén.
I nästa sekund plockade han fram en klubba ur den golfbag som stod lutad mot.
Han drämde till Henning Kallmér i ansiktet och blodet sprutade upp på de vita väggarna.
Kallmér föll handlöst till marken och Axel Rydén slog honom hänsynslöst ett antal gånger i mellangärdet.
Kallmér kände själv hur revbenen brast.
Tillslut hoppade Walton på Rydén, golfklubban flög in i vardagsrummet; rullandes. Kallmér hostade blod och Rydén och Walton brottades på golvet.
Axel Rydén var stark och gav Walton ett par riktigt hårda slag över käken.
Walton plockade någorlunda fram sin Sig Sauer och riktade den mot Rydéns buk.
Rydén slog den ut Waltons händer och tog istället stryptag på den skånske kommissarien från Kristianstad.
För att slå sig ur Rydéns grepp gav Walton honom en spark mellan benen. Rydén föll av och sprang ned i källaren. Walton kröp fram till Henning Kallmér och kände pulsen med lång och pekfingret.
Svag.
Från ett fönster såg Walton hur Rydén sprang mot en av hans två motorbåtar.
Walton svor och plockade på sig sin Sig Sauer.
Han sprang ut ur ytterdörren och sprang ned mot bryggan.
Han var nära på att börja gråta av smärtan som han hade i underkäken.
Per Walton hoppade på den tomma motorbåten och såg hur Rydén satte igång motorn på den andre.
Han tog ett raskt skutt över till den andra och såg Rydén rakt i ögonen.
- Vem var ledaren för organisationen? röt Walton för att överrösta både motorn och vågorna.
- Den Store!
- Var det du?
- Det var Maude!
- Varför mördade du henne?
- Det var inte jag!
- Vem anlitade du?
Rydén hoppade i nästa sekund på Walton.
Per Walton blev en aning chockad och gjorde inte till en början motstånd.
- Varför mördade ni Walthin?
Rydén slog till honom med knytnäven.
Waltons ena ögonbryn började blöda. Strån föll av. Axel Rydén höjde knytnäven.
- Du… ska inte… fråga mer, din jävel!
Walton parerade slaget och sköt ett skott med sin pistol upp i luften.
Rydén kastade sig ifrån Walton som ett skadeskjutet djur.
Walton sprang fram till ratten.
Han styrde till vänster för att undvika en krock med en klippa.
Plötsligt fick han en spark i ryggen och pistolen flög ned i det iskalla vattnet.
Han vände sig om och såg Rydén med ett djuriskt och hatiskt ansiktsuttryck.
- Det är ditt fel att allt detta har hänt, Walton!
Han gav honom en till spark.
- Om inte du hade lagt dig i detta, hade inte Peter och Maude dött! sade han och gav honom en till spark.
Per Walton föll till marken. Han hade blodsmak i munnen.
- Du förtjänar att dö, Walton!
- Förtjänar jag att dö? sa Walton. När det är du som använder oskyldiga syndabockar!
Rydén plockade fram ett ankare, höll det ovanför sitt huvud. Han skulle döda Walton med det ankaret.
Polismannen visste att all tyngd i Rydéns kropp låg i hans händer, därför sparkade han till honom på låren.
Rydén tappade ankaret i vattnet och började tappa balansen.
Plötsligt blev han fruktansvärt orolig.
- Walton… fan. Ge mig ett handtag, är du hygglig.
Walton ställde sig upp och spottade ut allt blod han hade i munnen. Allt träffade Rydén i ansiktet.
- Fan, Walton. Inte…
Han vajade till lite.
- … inte är du någon… mördare, för fan.
Walton såg med avsky på Axel Rydén. Han ställde sig vid spakarna, ökade farten.
I samma sekund föll Axel Rydén i vattnet med ett fruktansvärt skri.
Båtens motorer tog död på honom.










Epilog




Den 4 december år 2001 avled Henning Kallmér.
Walton var tillsammans med Angus Bratt på dennes begravning.
Det var tre som hade kommit dit. Walton, Bratt, och Kallmérs moder Christine Molvidson-Kallmér. Efter begravningen hade Christine berättat om sin syn på sin avlidne son.
I hennes ögon hade Henning varit en laglydig gosse ända tills modern och faderns skilsmässa. Han hade inte heller direkt njutit av att modern hade gift sig med en annan, Pieter Molvidson.

På nyårsaftonen hade Pieter Molvidson funnit sin hustru på toaletten.
Hon hade skurit upp ådrorna i båda sina handleder.
Hon hade även lämnat ett avskedsbrev till Per Walton personligen.
Det hade skrivits i skrivstil med en röd kulspetspenna.

Käre Per!

Du visste säkert redan på begravningen att jag var den enda sörjande efter Henning. Hans far brydde sig inte om honom.
När hans son blev dömd för sina första misshandel bröt han all kontakt med omvärlden. Han orkade inte ens bry sig om vad han drack, vare sig det var kranvatten, vodka, eller urin.
Viktigast av allt orkade han inte bry sig om vem som var hans son Henning.
Jag var nog den enda i hela världen som kände Henning.
Jag visste att han älskade ”Bröderna Lejonhjärta” in i det sista, jag visste även at han även älskade mig in i det sista, fast han inte visade det.
Det var bara jag som kände min son Henning Kallmér.
Inte den där Louise Henriquez, inte den där Axel Rydén, inte heller den där Maude Klintman eller Raymond Mehlstrand. Ingen av dem som du berättade om kände Henning.
Det gjorde bara jag, och det är därför jag tar mitt lilla skutt till Nangijala, där han redan nu väntar på mig.

Christine

Efterord




Blod.
Död.
Kamp.
Girighet.
Det är just vad den här boken handlar om.



Ville G. Sörman
1 Februari 2002

Skriven av: Ville G. Sörman