Zäta

Birger Zeilits Johansson är död sedan några år tillbaka. Under hans yrkesverksamma liv var han en framgångsrik industrialist. Han var både civilekonom och civilingenjör, vilket inte var ovanligt i företagstoppen under 50, 60 och 70-talet då han klättrade på sin karriärstege. Han nådde den absoluta toppen som knappt 40-årig i början av 60-talet då han blev VD för ett medelstort verkstadsföretag på orten. Han var en mycket kompetent man i sitt arbete och drev företaget mycket framgångsrikt både till övriga ägares och till de anställdas stora belåtenhet. Aktieägarna blev rikare och arbetsstyrkan på verkstadsgolven hade trygga och välbetalda jobb. Verkstadsföretaget levde fortfarande vid hans död om än i något mindre omfattning än under företagets glansdagar. Han kallades Zäta av de närmaste vännerna eftersom han stavade Zeilits med just Z.

Han hade två barn, en son och en dotter, som båda var närvarande under begravningsakten i kyrkan. De var där med sina respektive familjer. Där var inte bara de två barnen utan också ett stort antal barnbarn. Zätas hustru hade avlidit i relativt unga år och Zäta hade inte gift om sig utan förblivit änkeman under alla år. Utöver övrig släkt och vänner bänkade sig stadens honoratiores i den fullsatta kyrkan. Zäta var död men inte glömd av stadens innevånare, trots att han varit pensionär i mer än två decennier vid sitt frånfälle. Stadens domprost ledde begravningsgudstjänsten.
Som brukligt satt familjen på första bänkraden till höger om mittgången. Alla övriga satt på platser som tillkom dem efter den relation de hade till den avlidne.

Zätas dotter fick en ingivelse att vända sig om under domprostens minnesord och såg då något mellan och långt bakom alla välvilligt leende och allvarliga människor i bänkraderna. Något som kom henne att haja till. Det var på höger sida, längst bak i kyrkan. Där satt, för henne mycket oväntat, ett dussintal ganska luggslitna individer. De var påfallande olika den i övrigt välklädda och välfriserade skaran i kyrkan. Hon tittade bakåt kanske alltför länge. Lite längre än vad som egentligen var meningen. Ganska många följde hennes exempel och vände sig för att se vad som fångade dotterns intresse. Man kan nog säga att hon och många andra tappade hakan en aning. Det verkade ju vara A-lagare och uteliggare att döma av deras yttre, tänkte hon. Någonstans i bakhuvudet hade hon en minnesbild av att ha sett ett par av dem utanför Systembutiken där A-lagarna helst höll till. Ett litet men troget gäng som helst höll sig i närheten av det de värdesatte högst: alkoholen. Hela ceremonin ut låg frågan och gnagde i hennes huvud. Vad gjorde A-lagarna på hennes pappas begravning?
Familjen var som brukligt först med att ta farväl vid kistan. Den var draperad, inte med ett bårtäcke, men väl med en slags löpare som var lagd tvärs över kistan nära fotändan. Denna bårlöpare var ca en halvmeter bred, vitt och prytt med tre röda kors, dels ett som fanns mitt på kistan och vardera ett på sidorna som hängde ner, nästan till golvet. Sonen och dottern med respektive familjer la var och en en röd ros på kistan, på dess huvudände. Familjens avsked var helt tyst. Efter familjen tog släkten farväl sedan de närmaste vännerna. När turen sedan kom till representanter för organisationer så reste sig ett trettiotal herrar alla klädda i mörk kostym med svart slips. De mörkklädda gick i samlad tropp fram till kistan och formerade en ring runt kistan och fattade varandras händer så att en obruten kedja bildades runt deras avlidne broder, Zäta. De stod så tysta med böjda huvuden väl en minut. Efter den tysta minuten stämde de upp i psalmen, ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Sången klingade manligt kraftfullt men också förvånansvärt tonsäkert trots att de flesta av herrarna var till åren komna. Efter psalmsången passerade herrarna i en lång rad där sorgehuset hade sina platser och var och en bugade lätt för sonen och dottern och deras familjer.

Efter det att representanter för och lokalsamhället tagit farväl så uppstod en rörelse längst bak i kyrkan. Domprosten som stod vänd ut mot församlingen, tecknade något som tycktes vara ett ”var så god och kom”.
Efter en viss tveksamhet kom besökarna från de nedersta bänkraderna traskande upp till koret och formerade sig i en halvcirkel runt kistan. Det gick som ett undertryckt sus genom församlingen när de gick upp för alla vilka det var som ville hedra den döde. Hade någon föreståndare för stadens härbärgen varit närvarande så hade han kunnat namnge dem var och en, men de flesta vuxna i kyrkan kände dem också, om än inte till namnet.
Även om alla såg slitna ut, både av ålder och ett hårt liv så var de så propert klädda som deras kassa tillät och vältvättade och i förekommande fall också välrakade, men framför allt till synes helt nyktra. De stod först länge tysta vid båren med böjda huvuden och efter något som Zätas dotter tyckte var en evighet sa den person som verkade vara deras anförare: ”Tack Zäta för allt gott, i dubbel bemärkelse! Och vila nu i frid.” Därefter tågade den lilla skaran stillsamt tillbaka till sina platser längst bak i kyrkan efter att någon av de gjort ett tafatt försök att buga sig för sorgehuset.

Efter gudstjänsten fick Zätas son i uppgift av sin syster att undersöka vad som låg bakom A-lagarnas närvaro och deras avskedsord i kyrkan. Vad kunde deras far ha haft med dem att göra? Sonen lyckades också få fatt i den person som yttrat sig innan han försvunnit ut ur sikte ut i stadens vimmel. Han stod lutade mot kyrkogrinden med en ölburk i handen i sällskap av några av sina kamrater. ”Gravöl!” sa han lakoniskt när sonen närmade sig den lilla skaran.
Sonen fick en ölburk i handen och fick också ett ganska långt samtal med anföraren som kallades ”Tratten”. Det Tratten berättade verifierades med ivriga nickar och ”just det” från de övriga. Ibland gjorde någon av Trattens kamrater ett förtydligande, men i allt väsentligt var det Tratten som förde ordet. Det hela tog en god stund innan Tratten till slut sa: ”Nu vet du hur det ligger till med oss och frasgubben din ”. Den luggslitna lilla skaran släntrade sedan iväg ut genom kyrkogårdsgrinden och ut på stan. Troligen till deras vanliga ställe utanför systembutiken, deras eget Corps-de-logi.


Sonen kom med andan i halsen till församlingshemmet som låg helt nära kyrkan. Ursäktade sig och satte sig på sin plats tillsammans med den övriga familjen. Minnesstunden var mycket välbesökt och många vackra tal hölls av släkt och vänner om Zätas fina kvalitéer som människa. Det mesta handlade om hans vänfasthet och hans kompetens i jobbet. En del berättade om Zätas liv på golfbanan och andra om hans liv på havet eftersom Zäta varit inbiten seglare. En representant för de mörkklädda herrarna talade om Zätas engagemang i Svenska Frimurarorden som de representerade. Zätas medlemskap i frimurarorden var väl känt av de flesta och inga avslöjanden gjordes under logeorförandens tal mer än att Zäta varit en särdeles godhjärtad och generös broder och alltid varit beredd att stötta medmänniskor som hade de besvärligt något som låg frimurarna varmt om hjärtat. Någon månad före sin död hade Zäta överlämnat en gåva till frimurarlogen för vidarebefordran till kyrkans diakonikassa på 50.000 kronor med särskild önskemål om att medlen gick till ensamstående kvinnor med barn i staden som var i behov av hjälp. De närvarande på minnesstunden tog upp en spontan applåd för detta prov på Zätas givmildhet.

Det var först senare på kvällen när släkten och den trängre kretsen av vänner åt en begravningsmiddag på en av stadens fina restauranger som sonen klingade i glaset för att säga några ord. Han hade blivit hårt ansatt av sin syster för att avslöja vad den luggslitne mannen hade sagt men sonen hade bett systern om att få vänta med det till middagen längre fram på dagen.
Sonen sa först några mycket uppskattande ord om sin far. Han berättade om hur fadern lärt honom både golf och segling och livets väsentligheter i övrigt. Han berättade om det fina stöd han alltid fått för sin egen del i de val han gjort i livet. Fadern hade varit ett föredöme och en förträfflig pappa.
-Men idag, sa sedan sonen. I dag avslöjades för mig ytterligare något om min far som jag inte alls kände till. Som ni alla i kyrkan såg hade han vänner bland de mindre lyckosamma i samhället. När han sa det utbröt ett stilla sorl bland de närvarande. – De som tog farväl av pappa sist av alla var ett gäng som pappa bjudit på lunch otaliga gånger genom årens lopp enligt deras egen berättelse.
-Hur det gick det till? Jo som många av er vet tog pappa mycket långa promenader efter det att han pensionerats för ungefär femton år sedan. Ni kanske också kommer ihåg att han alltid bar på en rygga med ett stort Z på när han var ute och vandrade i staden. Bokstaven har och har haft en alldeles särskild betydelse i vår tid. Jag lämnar åt er att själva ta reda på vad och hur. Ryggan fick han förresten av mig. Brodyren hade min hustru gjort. Alla närvarande nickade igenkännande. De flesta hade någon gång sett Zäta ute promenerande med ryggsäcken på ryggen.
Sonen vände sig mot sin syster. – Du tog ju över lagandet av matsäck till lunchryggan för några år sedan när pappa inte riktigt orkade längre och jag vet att du förundrades över hur mycket mat och öl pappa ville ha i den de dagar han promenerade. Jag vet att du brukade säga att det räckte för ett helt kompani. Nu vet vi varför. Han bjöd sina mindre bemedlade och mindre framgångsrika vänner på egen lagad lunch ett par till tre gånger i veckan. Vi har ju alla idag träffat de som var hans lunchgäster.
Dom har berättat för mig om hur pappa inte bara försett dom med ett stadigt lunchmål utan också försträckt dom kontanta medel utan förmaningar och utan förbehåll om hur de skulle användas. Hans enda krav var att luncherna och pengarna var mellan honom och dem. Om ni vill ha fler detaljer så måste jag hänvisa till Tratten och hans kompisar.

-Mina vänner! Min pappa har av allt att döma under de senaste åren burit ut mer än tusen måltider till dem som tillhör den så kallade ledighetskommittén här på stan. De är våra medmänniskor som var hans vänner. Minst 500 av dessa måltider har han lagt själv och 500 har min syster bistått pappa med att laga. Måltider som hon trodde var lunchmat till pappa på hans promenader. Jag är omåttligt stolt över min pappa. Kanske inte mest för det han betytt för sysselsättningen här i stan under 30 mycket aktiva år i sitt yrkesverksamma liv, utan för bjudluncherna som han aldrig velat knipa en enda poäng för varken hos oss barn eller övriga familjen eller hos hans vänner. Pappa var som ni vet frimurare, som jag, och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att han uppträdde som en riktig sådan när han bjöd på alla dessa luncher. Tack pappa för ditt goda exempel.

-Varför får inte Tratten och hans kompisar vara med och äta med oss? Den uppenbara frågan ställdes av en av de tonåriga barnbarnen. Barnbarnet tillade.
- Farfar skulle nog ha gillat det.

Författare:

Publicerat

Dela: