Adam, när vill du ut?

Adam, när vill du ut?

Jag är rädd, mamma.
Han stirrar i väggen, dag in och dag ut.

Jag är rädd, pappa.
Att denna dagen aldrig ska få ett slut.

Jag är rädd, Adam.
Att ditt liv en dag tar slut,
och ingenting blir som förut.

Din blick – brinner det där inne?
Är det grått, är det svart,
eller regnar det konstant?
Låter något av det bekant?

Du går fram och tillbaka, jag hör dina steg.
Upp och ner. Släpande, smygande, tunga.
Det är som om du vill springa, slå dig fri –
men du lever som om livet är en fobi.

I fyra år nu har din dörr varit stängd.
Mörkt och unket. Tallrikar på hög.
En dator alltid tänd.
Om den ändå hade brunnit.

Nu står dörren öppen.
Men du är dig inte lik.
Tyst och varsam,
ett levande lik.

Det är jag som borde vara arg.
Jag som borde vara förbannad.
Men det är jag som är rädd.
För att ingen kunde vara beredd.

Råolja destilleras i lager.
De lättaste ämnena – gasol, bensin –
stiger upp i atmosfären,
fria som de alltid var menade att bli.

Men längst där nere,
där fastnar asfalten.
För tung. För komplex.
För trög för att lyfta.

Adam, du är asfalten.
Kokar och kokar, men når aldrig upp.
Jag önskar du kunde dela med dig lite.
Bara för att se hur det känns.
Jävlar vad det bränns.

Men du brinner inte, Adam.
Du sjunker.

Att vara tonåring är jobbigt,
men du är något annat, Adam.
Du är unik –
men inte på det sätt som folk säger för att vara snälla.

Inte annorlunda för att du är rolig,
utan för att du är trasig.
Och du bär det som en trofé.
Ditt sår är din identitet.

Ibland önskar jag att du bara gick bort.
Bort från mitt rum.
Bort från mitt huvud.
Bort från mina tankar och mitt liv.

Jag hatar mig själv för att jag tänker så.
Jag hatar dig för att du förstör.
Och mest av allt hatar jag
att allt jag egentligen vill är att krama dig
och säga att allt blir okej.

Men du lyssnar inte.

Du är insnärjd i din egen labyrint,
och hur många skyltar jag än ställer ut,
vrider du dem åt fel håll.

Jag pekar mot utgången,
du vänder ryggen till.

Jag sträcker ut en hand,
du knyter din till en näve.

Du vägrar att försöka.
Du vill inte bli fri.
Du trasslar in dig i dina egna hörlurar,
hellre stryps du än klipper sladden.

Du drunknar i dina egna bekymmer.
Du är ett bekymmer.
Mitt största bekymmer.

Jag hatar dig inte,
men jag älskar dig inte heller.
Vi kommer aldrig vara som de där syskonen,
som bråkar om disken och vem som ska gå ut med hunden.

Men ibland önskar jag att du var lite störig på det sättet.
Att du stormade in i mitt rum,
tog mitt godis,
drog mig i håret.

Inte slet mig sönder inifrån.
Inte fick mig att skriva skit som det här.

Jag vill inte att det ska brinna inne hos dig längre.
Kan du inte bara släcka elden?
Kan du inte bara regna klart?

Jag vill inte ha, jag vill inte ha, jag vill inte ha det här.
Det du är, det du bär –
ingen borde behöva känna det.

Men ändå hoppas jag.
Trots allt.
Trots att pappa säger “absolut.”
Trots att du stirrar, sitter, går.
Med den blanka blicken och svaga lår.

Jag vill tro på dig, Adam.
Men ibland önskar jag att du var någon annans storebror.

Min vän, du är sjuk.
Depressiv, stum, fången i ditt eget missbruk.

Ser du inte det själv?
Vi vill bara krama dig och säga att allt blir okej.

Men Adam, min vän –
du är sjuk.

En livslängd av tankars missbruk.
En resa av välvilja och gräl,
eller en resa av tårar och farväl.

Men någonstans tar vägen slut.
Du måste välja din väg ut.

Vi är alla rädda, Adam.
Mamma, pappa och lillasyster My.

Så säg mig –
när vill du ut?

Skriven av: My lind