Allt jag vill är att gå ifrån

Där satt jag, ensam, vid köksbordet med min nya dator till hands. Ut genom fönstret såg jag hur pappas bil rullade upp för uppfarten. Jag hoppades på att mina föräldrar skulle kunna försöka att verka ha det bra. Att tonerna inte skulle vara så höga och hotfulla mot varandra. En dörr smälls igen och en konversation hörs. Man hör den på långt håll, de skriker till varandra. Eller mamma skriker, inte pappa. En suck kommer ur mig och jag ville bara bli döv för ett par minuter. Jag klarar det inte mer. Jag orkar verkligen inte med detta mer. Mina föräldrar är som fiender, det är alltid mamma som ska styra och ställa. Om hon inte får som hon vill blir hon arg och det kan vara upp till 1 vecka. Pappa försöker som vanlig få henne lugn men han vet att han har gjort fel, igen. Antingen har han inte berättat för henne att han ska resa bort denna veckan eller så är det att han ska ut och äta med jobbet. Det är klart och tydligt att mamma tro r att han är otrogen. Till och med jag har listat ut det för länge sedan, även fast hon inte säger orden tydligt. Jag vet att pappa aldrig skulle vara otrogen. Utan han vill bara göra sitt jobb som han verkligen bryr sig om. Men går verkligen jobbet framför familjen? Det kan man ju undra. De kommer upp till övervåningen, precis där jag sitter. Pappa kommer först, han är tyst. Mamma kommer efter. Jag granskar pappa ett tag men när jag sedan tittar på mamma behöver jag inte ens fråga om det är något. Hennes sura min är påklistrat. Jag orkar inte ens bry mig. De är så jävla löjligt hela skiten. Pappa frågar henne en fråga och hon fräser direkt åt honom. Jag vill verkligen skratta, för vad fan ska jag göra. Jag vill skratta i hennes ansikte för att hon är så löjlig. Men jag smäller ihop datorn och går med bestämda steg ner till mitt rum. För jag är 15 år och mina föräldrar driver mig till vansinne. Jag är 15 år och jag vill byta familj för jag har sett hur jävla komplicerad min är. Jag är 15 år och vill inte komma hem efter skolan. Mamma är påväg ner till mitt rum. Det hör jag på de lätta trapp stegen. När hon kommer in håller hon upp skorna som hon köpte till mig i veckan. Jag tittade snabbt på henne men vände blicken igen. Hon frågar mig vad jag gör. Hade en tanke på att inte svara men jag fick ur mig att jag pluggade. Hon tror att jag är sur. Jag är inte sur, jag är mer åt ledsen hållet. Inte vet jag, jag är besviken. Jag otrivs. Mamma börjar så klart säga hur mycket de köper till mig. Hur mycket pengar de lägger ner på mig. Jag är van vid att höra detta, för det är vad hon alltid säger. Jajamen, för mig betyder pengar allt. Jag vill ju bli så bortskämd som mjöligt. Är hon helt blåst eller? Men visst är det kul att få saker men när hon tror att man kan köpa kärlek till mig är det helt fel. Hör hon inte hur jävla dåligt det låter. Men vad fan ska jag säga liksom. När vi äter mat är det helt tyst, nästan. Det ända man hör är när pappa smaskar. Så jävla äckligt. Jag vill hålla för öronen men kan inte med att göra det. Vi pratar aldrig i familjen. Aldrig har vi haft en måltid med massa konversationer. Aldrig frågar de mig något. Standard frågan lyder: Är det gott? Jag och mamma brukar säga ja för ingen av oss har någon lust att säga något annat. Ibland måste jag tvinga fram ett skratt för att låtsas att jag tycker om min familj, att den är rolig. Ibland måste jag låtsas för mig själv att jag tycker om den. Det blir enklare då. Aldrig att man hör deras skratt, de måste vara år sen senast. Hos min kompis har vi alltid konversationer när jag sitter med deras familj vid matbordet. Oftast sover jag hos henne, där har jag en familj som jag alltid velat ha. Om det ändå vore så.

Skriven av: Minderåriga jag