Kategori: Dikter
Allt måste någon gång dö för att få liv igen.
Världen tycks liksom krympa samman. Som att man inte längre har något eget val. Vi har slutat tänka. Följer med i strömmen ifrån massorna. Far genom livet utan att egentligen stanna upp och börja tänka själva.
Livet formar mig. Världen gjuter mig till att bli någon som omvärlden önskar ha att beskåda. Enskilda konstverk men allt mer stöpta i samma form. Gjorda i ett samanhang som jag inte kan förstå.
Allt måste någon gång dö för att få liv igen. Våra gröna träd som i sommar ger sin skugga åt oss, vaknar en höstdag upp nakna. Välden, livet och framförallt döden har krupit dem in på bara skinnet. I en naken sanning kan man inte dölja det som man inte önskade existerade.
Jag blir förundrad men samtidigt så skrämd. Vem är jag? Vem kunde jag varit och vem är det meningen att jag ska bli?
En ensam liten blomma, men ändå så full av kraft att asfalten trängts undan av dess kärlek till livet?
En fågel flygandes dit den vill utan murar som stoppar den?
En regnbåges färgstarka konstverk, som gör regnet till ett skådespel?
eller en stjärnas blinkandde sken i mörkret?
Jag blir förundrad men samtidigt så skrämd. Vem är jag? Vem kunde jag varit? Vem är det meningen att jag ska bli?
Det jag önskar mig mest av allt.
En blommas styrka
En fågels frihet
En regnbåges skönhet
och
En stjärnas vapen emot mörkret
Skriven av: Karin Lilja
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo