Publicerat 14.10.2019
Kategori: Dikter om längtan

Älska mig, men kom inte för nära

"Älska mig, men kom inte för nära", sade han när han gick. “Du är ingen bräcklig sten, en storm kan inte hindra dig. Du är mer än blod och ben. Du är djupare än havet, såväl oövervinnlig och fri. Det existerar inget motstånd, mot det otämjda havet. När de bemödar sig att behärska dig, rinn ut som vatten emellan deras fingrar. Du har varje rätt att befinna dig här, varje rätt att förnimma dina känslor. Vinden kan för evigt ina, men havet förmår sig inte att buga. Låt dem inte omdana dig, sänd dina vågor till fjärrans slut och låt dem förkunna den omilda vägen. Man förmår sig inte kunna beordra ebb och flod”.

Såsom jag har lärt mig vem du verkligen är och hur djup din själ är, har jag börjat begripa hur oklanderlig du är. Vareviga timma trånar jag efter din famn, där jag omsider kan förbli vid din sida. På det sätt som havets blåhet är beständig, är tankarna om dig desslikes. Jag kan, på inga villkor, tänka på en värld där vi inte existerar, då jag har blivit fixerad vid tanken att vara din. Är det sunt eller är det orimligt, att mitt hjärta evigt är skapt för dig? Understundom är det mödosamt att veta. Det må vara hätskhet som vågorna för med sig, distinkt som dina avsikter. Dock snurrande dina ord likt en virvelstorm som ylade genom dygnets mörka timmar.